Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Klingspor, Mauritz - 2. Klingspor, Otto Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klingspor
2S4
Klingspor
Mauritz Klingspor, Målnin? (detalj) av P.
Krafft d. ä. 1784.
lyckades även vinna Gustav III:s
gunst. År 1788 blev lian konungens
generaladjutant ocli fick biträda vid
utrustandet av de trupper, som skulle
skickas mot Ryssland. Han synes
fölen kort tid lia gripits av den inom
officerskåren allmänna oviljan mot
Gustav III :s ryska krig, men efter
sin utnämning till generalintendent
vid armén i Finland (1788) arbetade
han med nit och skicklighet på att
sköta härens underhåll. Under
fälttåget 1789 räddades tack vare hans
ingripande arméns förråd i Anjala,
som efter general Kaulbars’ reträtt
från Ivaipiais kommit i ett mycket
hotfullt läge. K. blev generalmajor 1789
samt generallöjtnant och general en
chef i Finland 1790. Ilan stod nu högt
i nåd hos konungen och ansågs t. o. m.
som Armfelts medtävlare om Gustav
III:s ynnest. År 1792 kallades han
till Stockholm för att tjänstgöra ss.
generaladjutant och led. av konseljen.
Han lyckades efter Gustav III:s död
även vinna de nya makthavarnas
välvilja ocli sändes till S:t
Petersburg bl. a. för att tillkännagiva det
inträffade tronskiftet, Efter
återkomsten var han en kort tid
president i Krigskollegium och blev sedan
på nytt general en chef i Finland
(1793). Även Gustav IV Adolf hyste
stort förtroende för K., som 1797 åter
sändes på en beskickning till S:t
Petersburg för att fortsätta de
kungliga äktenskapsförhandlingarna,
vilka dock blevo resultatlösa. K. blev
greve 1799, en av rikets herrar 1800
och general 1802; vid olika tillfällen
var han led. av de regeringar, som
förordnades vid konungens frånvaro ur
riket. Vid utbrottet av kriget med
Ryssland 1808 blev K.
överbefälhavare för armén i Finland. Han var ej
vuxen detta uppdrag, ocli lian torde
själv ha ansett det vara ett hopplöst
företag att söka försvara Finland
mot den ryska övermakten. En
beredning, i vilken han själv varit ordf.,
hade kommit till det resultatet, att
man i första hand måste försöka att
genom ett återtåg rädda hären. Den
instruktion K. erhöll tog också sikte
på detta men betonade samtidigt,
att man skulle uppehålla fienden
och ej dra sig tillbaka i onödan.
Sedan K. vid Tavastehus tagit befälet
över trupperna, gav han order om
skyndsam reträtt. Åtgärden har
ansetts berättigad i så måtto, att en
orörlig försvarsstrid skulle medfört stora
risker för omfattning. K. lät emellertid
reträtten fortgå i snabbast möjliga
takt till närheten av Uleåborg, ocli lian
vidtog inga anstalter för att skaffa
sig kännedom om fiendens styrka,
vilken i verkligheten ofta var mindre
än hans egen. Sedan
generaladjutanten Adlercreutz vid Siikajoki på eget
bevåg angripit och tillbakakastat en
rysk styrka, vågade även K. ett
anfall mot ryssarna vid Revolaks.
Segern medförde hans utnämning till
fältmarskalk. Den fortsatta
fram-ryckningen gick emellertid långsamt,
och ryssarna fingo tillfälle att öka
sina styrkor. Under det förnyade
återtåget anhöll K. om fartyg för att
överskeppa sina trupper till Sverige,
men hans begäran avslogs. Ryssarnas
försök att avskära arméns
återtågs-väg omintetgjordes av Döbeln i
slaget vid Jutas, men nederlaget vid
Oravais tvingade K. att sluta
stillestånd i Lohteå (29 sept, 1808).
Samma dag fick han konungens brev om
sitt avsked. Detta innebar likväl icke
någon fullständig onåd, tv några
månader senare utnämndes K. till
överbefälhavare över n. armén och tf.
generalguvernör i Norrland. Han
stannade emellertid kvar i huvudstaden
och tog trots sin egenskap av hovman
och rojalist verksam del i 1809 års
statsvälvning. Sedan hans försök att
förmå Gustav IV Adolf att
sammankalla rikets ständer blivit utan
framgång, medverkade han till att
övertala hertig Karl att åtaga sig
riks-föreståndarskapet. Själv utsågs K.
till medl. av konseljen och blev
dessutom överståthållare i Stockholm.
Han fick också mottaga den
utomordentliga hedersbevisningen att
uppvaktas av rikets ständer, vilka
fram-buro fäderneslandets tack för hans
insatser. Som överståthållare visade
han en upprörande brist på
företagsamhet i samband med de oroligheter,
som ledde till Fersenska mordet 1810,
varför han fick avsked s. å. -— K.
synes åtminstone på äldre dagar ha
saknat energi och fältherreegenskaper,
men den mörka bild man i Runebergs
"Fänrik Ståls sägner" får av honom
Otto Reinhold Klingspor, Gouache av okänd
konstnär.
motsvarar uppenbarligen icke
samtidens uppfattning. Orsakerna till den
olyckliga utgången av Iv:s fälttåg i
Finland få icke enbart sökas i hans
egen oförmåga ocli i hans egna
missgrepp utan också i uppgiftens
svårighet och i bristande understöd från
hemlandet. — K. blev riddare av
Serafimerorden 1796 och led. av
Mus. akad. 1800. — Gift 1) 1771 med
Anna Charlotta af Petersens
(skilsmässa); 2) 1794 med Hedvig Ulrika
von Willebrand: —- Litt.: G. Rein,
"K:s försvarsåtgärder i Finland 1796"
(Hist. tidskr. för Finland 1921); G.
Samuelsson, "Lantvärnet 1808—09"
(1944). W.L.
2. Klingspor, Otto Reinhold,
friherre, arméofficer, f. 21 sept, 1751
på Stora Kärr, Habo skn, Skarab.
län, † 1S02 i Itzehoe i Holstein. Bror
till K. 1. —• K. blev korpral vid
Adelsfanan 1757 ocli passerade graderna
vid detta reg., Kronprinsens reg. och
Jämtlands dragonreg. År 1780 blev
lian major vid Tavastehus läns reg.
och 1787 överstelöjtnant i armén. Vid
ryska krigets utbrott tjänstgjorde
han som premiärmajor vid
Björneborgs reg. K., som hade ansetts
snarast vara allierad med hovet,
agiterade inför C. G. Armfeldt och chefen
för Björneborgs reg., S. von Otter, för
uppsättandet av den s. k.
Liikala-noten (aug. 1788) med begäran om
förhandlingar och stillestånd med
ryska kejsarinnan. Han var en av
undertecknarna av Liikalanoten och
därefter Jan Anders Jägerhorns
medhjälpare vid ett maskerat överfall
vid ryska gränsen, som inledde
dennes färd till S:t Petersburg. I slutet
av aug. synes K. ha velat skilja sig
från de upproriska och var benägen
att göra avbön hos Gustav III. Då
räfsten med Anjalamännen började,
utfärdades häktningsorder även på
K., som tills, med de övriga anklaga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
