Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Holmgersson Långe - Knut Håkansson (Hand), fältöverste, se Hand, bd 3 s. 301 - Knut Håkansson Hand, ryttmästare, se Hand, bd 3 s. 301 - Knut Jonsson - Knut Jonsson, (Tre Rosor), storman, se Tre Rosor - Knut Jönsson, franciskanermunk, klosterföreståndare, se Kanutus Johannis, s. 166 - Knut Långe, konung, se Knut Holmgersson Långe, s. 297 - Knut Magnusson - Knut Mikaelsson - Knut Porse - Knutberg, Carl - Knutsdotter, Ingegerd, abbedissa, se Ingegerd Knutsdotter, s. 11 - Knutson, se även Knutsson - Knutson, Dag, läkare, se s. 299 - Knutson, Erik - Knutson, Greta, målarinna, se s. 299 - Knutson, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Håkansson
208
Knutson
i östra Aros präglade mynt. K:s söner
Holmger och Filip framträdde sedan
som ledare för "folkungapartiets"
misslyckade revolter mot Birger jarl.
A. S—k.
Knut Håkansson (Band),
fältöverste. se Hand, bd. 3 s. 301.
Knut Håkansson Hand,
ryttmästare, se Hand, bd 3 s. 301.
Knut Jonsson, riddare, riksråd, †
före 1348. Föräldrar: riddaren Johan
Filipsson av Aspenäsätten och
Ingeborg Svantepolksdotter. — K:s
sätesgård Aspenäs låg i Östergötland, som
vars lagman han omtalas 1310—16
och 1330—45. Redan 1305 tillhörde
lian Birger Magnussons riksråd och
var 1311 dennes drots. Senast 1316
blev K. av obekant orsak skild från
sistn. ämbete, men han synes alltjämt
ha tillhört den stormannagrupp, som
anslöt sig till konung Birger. Sedan
hertigarna Erik och Valdemar efter
"Nyköpings gästabud" bragts om
livet 1318, anslöt sig K. till deras
anhängare. Han medverkade sedan vid
avslutandet av ett vapenstillestånd
med Danmark. Ss. medl. av det
regerande riksrådet under Magnus
Erikssons omyndighetstid tillhörde han den
krets, som energiskt motarbetade
hertiginnan Ingeborgs ärelystna planer.
Denna opposition nödgade Mats
Kettilmundsson att nedlägga
drotsämbe-tet, som 1322 torde ha övertagits av
K. Mot hertiginnans och Knut Porses
äventyrliga politik inskred K.
beslutsamt. Från ett rådsmöte i Skara
1322 utfärdades ett öppet brev om
riksrådets fasta beslut att avvisa
hertiginnans anspråk på delaktighet i
regeringen. Intill Magnus Erikssons
myndighetsförklaring 1332 var K.
sedan rikets regent. Drotsämbetet
lämnade han troligen 1333 eller 1334. —
Gift med Katarina Bengtsdotter
av Folkungaätten. A. S—k.
Knut Jonsson, (Tre Rosor),
storman, se Tre Rosor.
Knut Jönsson, franciskanermunk,
klosterföreståndare, se Kanutus
Johannis, s. 166.
Knut Långe, konung, se Knut
Holmgersson Långe, s. 297.
Knut Magnusson, sonsons son till
Birger Brosa av Folkungaätten. K.
avrättades i samband med striderna
vid Hervadsbro i Västmanland 1251.
Knut Mikaelsson ("mästerKnut"),
präst, upprorsledare, f. i Stockholm,
† 21 febr. 1527 därstädes. — K.
studerade 1505—08 vid Leipzigs univ.,
där han blev magister sistn. år. En
tid efter hemkomsten blev K., som var
ivrig och betrodd anhängare av Sten
Sture d. y., kanik och senare
domprost i Västerås. Han uppges ha blivit
väld till biskop i Västerås och till
ärkebiskop under 1520-talets första
år men ha avsagt sig båda uppdragen.
Vid konungavalet 1523 skall K. enligt
Peder Swarts berättelse ha varit den
ivrigaste tillskyndaren av Gustav
Vasas val och prisat honom i ett av starkt
nationellt patos buret tal. När
Sture-partiets ledare, västeråsbiskopen
Peder Jacobsson Sunnanväder, råkade i
konflikt med Gustav Vasa och
avsattes, tog K. honom i försvar och blev
själv avsatt från sitt ämbete. De
bägge prelaterna agiterade sedan i n.
Dalarna mot Gustavs regering. De
nödgades snart söka sin tillflykt hos
ärkebiskop Olav i Trondheim men
utlämnades 1526 till Gustav Vasa samt
dömdes i klar strid mot den andliga
domsrättens princip av en domstol,
bestående av såväl andliga som
världsliga ledamöter, till döden för förräderi.
Sedan de bägge upprorsledarna fått
hålla ett skymfligt intåg i
huvudstaden, gick domen i verkställighet. -—
Ogift. — Litt.: R. Stensson, "Peder
Sunnanväder och maktkampen i
Sverige 1504—1527" (1947). O.H.
Knut Porse, hertig av Halland, †
1330. — K., som härstammade från
Halland (se därom Porse), tillhörde
hertig Erik Magnussons omgivning.
Efter dennes död understödde han
änkehertiginnan Ingeborg (Ingeborg
Håkansdotter) i kampen mot
konung Birger, vars trupper lian bl.
a. besegrade i en drabbning våren
1318. K., som följ. år upptogs i det
sv. riksrådet, blev sedan Ingeborgs
gunstling ocli befälhavare på hennes
borg Varberg. Gemensamt gjorde de
1322 ett misslyckat försök att
bemäktiga sig det danska Skåne. En följd
därav blev, att Magnus Erikssons
förmyndarregering offentligt tog
avstånd från Ingeborgs och K:s
äventyrliga politik och till slut förbjöd
den illa tålde riddaren att vistas i
Sverige. K. uppgav dock icke sina
ärelystna planer. Han deltog bl. a. i det
stormannauppror, som berövade
konung Kristofer Danmarks krona 1326.
Hans medverkan därvid belönades
med att han blev hertig av s.
Halland, varjämte han erhöll en del
pantlän på Själland. Följ. år äktade K.
Ingeborg, med vilken han fick tvenne
söner. Året före sin död erhöll han
även hertigvärdigheten av Estland.
A. S—k.
Knutberg, Carl, ingenjörofficer,
f. 1711 eller 1712, † 28 dec. 1780 i
Stockholm. Föräldrar: sillpackaren
Johan K. och Anna Karlsdotter
Nordström. —- Efter studier i Uppsala,
påbörjade 1729 och avslutade med
ett 1738 avlagt disputationsprov,
blev K. kammarskrivare vid
Artillerikontoret. K., som 1741 blev lärjunge
till Christopher Polhem,
tillgodogjorde sig 1742 under en utländsk resa
nva tekn. rön och erfarenheter såväl
rörande kvarnar, pålkranar,
skeppsbyggeri och vapenframställning som
franska pumpmaskiner och
tapet-väverier. Han bevistade bl. a.
föreläsningar i artillerikunskap vid
militärskolan i Paris och kom där även i
förbindelse med Réaumur. Efter sin
hemkomst från 1744 och ett par år
framåt biträdde K. under Polhems
ledning vid dennes berömda arbeten
på slussbyggnaden i Stockholm.
Tydligen mycket uppskattad av staden,
ledde K. på 1740-talet även
administrationen av en i Söderström
anlagd slipverksinrättning. som dock
snart måste nedläggas. Han invaldes
1749 som "ämnessven" i Vet, akad.
och 1754 som led. Vid inträdet i akad.
gav lian med sitt "Tal om nyttan af
et Laboratorium Mechanicum" ett
uppslag, vilket 1756 tog konkret
gestalt i tillkomsten av K.
modellkammaren. Första kvartalet 1762
fungerade lian som Vet. akad:s preses. I
dess handlingar var K. en flitig
medarbetare. Hans val av ämnen röjer en
för tiden typisk mångsidigt inriktad
forskarhåg och experimentlusta,
överhuvud för K:s levnadsbana
utmärkande egenskaper. K. var ägare av en
fastighet i Klara förs. i Stockholm
och förvärvade strax före sin död
Hersbv gård på Lidingön. — Gift 1759
med Elisabeth Worster. C.-F. C.
Knutsdotter, Ingegerd,
abbedissa, se Ingegerd Knutsdotter, s. 11.
Knutson, se även Knutsson.
Knutson, Dag, läkare, se s. 299.
Knutson, Knut Erik, läkare, f.
9 dec. 1882 i Varberg. Föräldrar:
fabrikören Aron K. och Maria Eriksson.
— K. avlade mogenhetsex. i Halmstad
1901 och blev med. kand. i Stockholm
1906 samt med. lic. där 1912. Efter
förordnanden bl. a. i patologi vid
Karol. inst., i kirurgi och otologi vid
Sabbatsbergs sjukhus samt i otologi
vid Serafimerlasarettet var han 1915
—16 amanuens vid Sahlgrenska
sjukhusets i Göteborg öronavd. Han blev
avd.-läkare 1916 och är sedan 1933
överläkare där. K. har företagit flera
studieresor i utlandet och publicerat
ett antal arbeten i sitt ämne. — Gift
1925 med Iljördis Helena Ahlbom.
P. II. T.
Knutson, Greta, målarinna, se s.
299.
Knutson, Johan, tecknare,
litograf, målare, f. 28 sept. 1816 i
Allerums skn, Malmöh. län, † 13 sept.
1899 i Borgå, Finland. Föräldrar:
svarvaren Knut K. och Ingrid
Larsson. — K. kom i början av 1830-talet
till Lund, där han blev lärjunge och
medhjälpare till litografen M.
Körner. Han studerade sedan vid
konst-akad. i Köpenhamn 1838 och Konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
