Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristian II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian II
344
Kristian II
Kristian II.
Kopia efter målning av Quentin Matsys 1521 (Rosenborg, Danmark).
’grad präglas av strävandena att bli
erkänd även som konung av Sverige,
där emellertid den nye
riksföreståndaren, Sten Sture d. y., energiskt
motsatte sig hans planer. Det blev
därför nödvändigt att med väld tvinga
det motspänstiga landet till
underkastelse. K. torde redan 1513 klart
ha fattat detta mål i sikte, ty kort
efter tronbestigningen inledde han
underhandlingar med Ryssland om
ett förbund mot Sverige. När han
icke förty vid tvenne tillfällen, 1513
ooh 1515, medgav förlängning av
stilleståndet med detta rike, sista
gången till påsken 1517,berodde detta
på nödvändigheten för K. att först
konsolidera sin ställning samt vinna
tid för de erforderliga militära och
diplomatiska förberedelserna. De sist-
nämnda åsyftade huvudsakligen att
förena samtliga östersjömakter till
en total handelsblockad av Sverige. I
övrigt gick hans utrikespolitik ut på
ett närmande till huset Habsburg.
Mecklenburg ocli de vendiska
hansestäderna med Lybeck i spetsen
an-slöto sig emellertid till konungens
blockadplan. Dock var det endast med
möda lian under de följ. krigsåren
kunde förmå Hansan att avstå från
handelstrafiken på Sverige. —
Förhandlingar med svenskarna på ett
möte i Halmstad i febr. 1517 blevo
resultatlösa, och därmed var kriget
oundvikligt. Länge drabbades K. av
svåra motgångar, nederlagen vid
Vädla 1517, Brännkyrka 1518 och
Kalmar 1519. Efter slaget vid
Brännkyrka var hans ställning så pass kri-
tisk, att han måste bekväma sig till
underhandlingar med Sten Sture och
lians män. Det var vid detta tillfälle,
som K. svekfullt lät bortföra i
fångenskap de sex förnäma män han
erhållit som gisslan, bland dem doktor
Hemming Gadh ooh den unge Gustav
Eriksson (Vasa). Sten Sture blev 1519
bannlyst, och i början av 1520 hade
konungen, som fått påvens uppdrag
att. utföra kyrkans dom, med yttersta
anlitande av sina egna och Danmarks
ekonomiska resurser fullbordat
rustningarna. Huvudanfallet, som leddes
av Otte Krumpen, riktades landvägen
mot de v. delarna av Sverige. Sten
Sture sårades svårt redan i striden
19 eller 20 jan. 1520 på den
tillfrusna sjön Åsunden (Asunden) i
Västergötland. Sedan K:s härsmakt den 1
febr. genombrutit svenskarnas
befästa ställningar på Tiveden, låg vägen
öppen till Svealandskapen.
Riksföreståndarens död ett par dagar senare
gav signalen till det sv. högfrälsets
avfall från Stureväldet, vilket varit
en folklig diktatur, som tett sig allt
förhatligare i adliga och kyrkliga
kretsar. De missnöjdas öppna
anslutning till K., beseglad genom
fördraget i Uppsala den 6 mars mellan det
sv. riksrådet och de k. befälhavarna,
skedde dock på villkor, som i högsta
grad inskränkte konungens makt.
Att man från sv. sida i stort sett
lyckades genomdriva dessa krav, hade
sin förnämsta orsak i danskarnas
trots de vunna framgångarna rätt
vanskliga militära ställning. Då
emellertid traktaten utformats som
en unionsakt ocih således icke blott
från sv. håll riktade sin spets mot K.,
har man ingen rätt att avvisa
möjligheten av att den slöts under de
högadliga danska befälhavarnas
frivilliga medverkan och tysta gillande.
Möjligheten därav ter sig desto
sannolikare med tanke på konungens
adelsfientliga och antiklerikala
danska inrikespolitik. För tillfället måste
han dock godkänna
uppsalaöverenskommelsen, ty han behövde den sv.
aristokratins hjälp mot Sturepartiet
och dess ledare, Kristina
Gyllenstierna, som alltjämt hade huvudstaden
ooh rikets befästa slott i sin hand.
När det gällde att pacificera
allmogen och förmå Sturevännerna till
underkastelse, erhöll K., som i april
1520 avseglade till Sverige, också ett
mycket värdefullt bistånd från några
bland unionspartiets ledande män,
främst biskop Matthias av
Strängnäs och Hemming Gadh. Den
sistnämnde lyckades övertala fru
Kristina att mot försäkran om amnesti
för det framfarna i sept. 1520
överlämna Stockholms stad och slott till
K. Konungen var nu obestridd herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
