Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian II
347
Kristina
Kristina. Målning av J. n. Elbfas omkr.
1G40 (Läroverket, Strängnäs).
batt på grund av hennes läggning,
handlande och källmaterialets art.
Ett "exakt" porträtt kan minst av
allt ges av K. Vasarnas snille och
psykopatiska sidor var IC:s ena arv.
Det andra, från modern, är ej mindre
klart. Maria Eleonora var en typisk
hysterika; även i hennes släkt fanns
sinnessjukdom. I mycket påminner
K. om Johan III:s härskartyp. Hon
intresserade hela Europa, och
intresset har aldrig upphört, Hennes kön
liar diskuterats. Hon synes dock, trots
motsatta påståenden (Essen-Möller),
ha varit i varje fall fysiskt normal.
Säkert är, att hon till slut lärde älska
en man. Att hon däremot skulle varit
någons älskarinna, är icke bevisat och
knappast troligt. — Den faderlösa
flickan hade en trist, bisarr
barndom. Moderns hejdlösa, sjukliga sorg
efter Gustav Adolf dämpade allt,
hennes fientlighet mot Sverige och
regeringen var en dålig skola, vården av
K. försummades. Regeringen skilde
mor och dotter åt (strax efter
Oxenstiernas hemkomst) 1636; 1640 följde
moderns skandalösa flykt ur landet
och bortovaro till 1648. K.
anförtroddes åt fastern, pfalzgrevinnan
Katarina. Särskilt efter dennas död redan
1638 fick K. en fullständigt manlig
uppfostran. Tidigt visade hon
bestämd karaktär och ovanlig
självständighet, men även envishet och nervös
läggning. Hon avskydde öl och vin,
drack blott vatten, var likgiltig i
fråga om egen toalett och klädsel,
hade ringa behov av sömn (3—5
timmar), var ivrig ryttarinna och jägare.
Av ingen bestritt är K:s brådmoget
glupska intellekt, "ett extraordinarie
ståtligt ingenium" (G. G.
Oxenstierna) ; hon blev en av alla tiders mest
bildade kvinnor. K. älskade Axel
Oxenstiernas lektioner i statskonst
och lärde med lätthet språk.
Tjuguårig talade och skrev hon latin,
franska, tyska och holländska, lärde
också grekiska, italienska och spanska.
Hennes konversation var fängslande,
ofta spefull och ironisk. K:s
studie-ledare var hovpredikanten, sedan
biskopen Johannes Matthiae, en av de få
personer hon kom att hålla av. Som
centrum för stormakten Sverige
under dess uppgång genom krigen,
Brömsebro- och westfaliska frederna,
som hyllad härskarinna i Europas
lärda republik, fick K. livssynens
proportioner förryckta. Hennes enorma
självkänsla, aldrig stukad, var varken
sund eller normal; hon såg sig som
suveränen framför andra. Hennes
rät-linighet och medvetna "heroiske
miner", utformade även efter litterära
tidsideal, imponera likvisst. K:s
dygder voro manliga. Men uppfödd utan
ömhet blev hon kall och beräknande,
en starkt affektfärgad
förnuftsmänniska, aldrig statsmannalik, men väl
en durkdriven, hänsynslös
intrigpolitiker. Hon hade starkt, manligt mod,
både fysiskt och psykiskt, hon stod
alltid för vad hon gjort, I sällsynt
grad saknade K. ekonomiskt sinne,
hade ej heller verklig ansvarskänsla,
uthållighet eller skapande kraft.
Hennes livsform var i mycket den
estetiska njutningens. K. var av knapp
medellängd, den ena axeln något
lägre än den andra, ansiktsuttrycket
starkt skiftande, rösten ibland mild,
ibland karlaktig. -— Stora uppgifter
väntade K. som regent : frågorna om
giftermål, tronföljd och kungamakt,
om krig och freder, statsfinanserna
och de sociala förhållandena
(ståndsstriden). K. var makt- och ärelysten,
"var drottning och ville vara det"
(K. själv). Att börja med godtog hon
Axel Oxenstiernas fortsatta ledning
men grep småningom rodret.
Regeringsformen 1634 underskrev hon
aldrig men lät tillämpa dess
förvaltningsprinciper. Efter
Brömsebrofre-den 1645, vars förmånliga villkor voro
Oxenstiernornas förtjänst, upphöjde
hon Axiel Oxenstierna till greve.
Uppfostrad i den pfalzgrevliga kretsen och
nära förbunden med sin farbror Carl
Carlsson Gyllenhielm hade K.
emellertid insupit misstron mot
aristokratväldet, enkannerligen mot
Oxen-stiernorna, som från sommaren 1634
voro tre i förmyndarregeringen. År
1646 började K:s brytning med dem,
kulminerande 1647—48. Styrkt av sin
gunstling M. G. De la Gardie, som
återkom i jan. 1647 från en ambassad
till Frankrike, retad av kanslerns
förföljelse mot Johannes Matthiae för
hans synkretism och av Per Brahes
Kristina. Målning av A. Wuchters (Uppsala
universitet).
(nu drots) föreställningar mot hennes
slöseri och svaghet för fransmän, fick
K. tillfälle visa sina känslor i
samband med westfaliska
fredsunderhandlingarna, där den dryge Johan
Oxenstierna och den intelligente men
också ganska hänsynslöse
uppkomlingen Johan Adler Salvius
rivaliserade med varandra. K. ville, liksom
den senare, påskynda freden och gav
Salvius sitt stöd, både offentligt och
i hemlighet. Efter särskilt skarp
kritik mot greve Johan i april 1647
tvangs dock K. till viss reträtt men
genomdrev i stället i mars 1648
Salvius’ utnämning till riksråd med
motiveringen "när man frågar goda råd,
då frågar man intet efter sexton
anor". Freden s. å. gav Sverige
andrum men medförde samtidigt ej minst
finansiella problem. Motsättningen
till Oxenstiernorna och andra
fortsatte i K:s allt skarpare politik i
giftermåls- och tronföljdsfrågan. Hennes
ungdomstycke för kusinen pfalzgreven
Karl Gustav var slut, planerna på
brandenburgskt gifte avbrötos 1646.
Medan råd och ständer allt starkare
ropade på gifte, mognade K:s
definitiva motstånd. Med dialektisk
slagfärdighet och överlägset, ohämmat
intrigspel utnyttjade hon
motsättningen mellan adeln ooh de ofrälse med
deras krav pä reduktion och rädsla
för det hot mot bondefriheten, som
förmyndarnas av K. i ökad
omfattning fortsatta skatteköp och
frälseköp innebar. Hon gick etappvis fram.
Mot slutet av 1647 lät hon påskina
villighet att äkta Karl Gustav och
genomdrev så hans val till
generalis-simus. Sedan hon i rådet 26 febr. 1649
tvungits kasta masken och yppa sin
bestämda avsikt att aldrig gifta sig,
uppnådde hon Karl Gustavs val till
tronföljare (successionsakten 10 mars
s. å.). På det stormiga riksmötet 1650,
under vilket K. kröntes i Stockholms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
