Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian II
348
Kristina
storkyrka 20 okt-, nådde hon lians val
till arvfurste (med arvsföljd för sin
gren). Väl säker på att ha lyckats
avvärjde hon skickligt de av henne
som opposition utnyttjade ofrälses
reduktionskrav, förvandlat till en
blott "protestation", som hon mottog.
Själv genom sin allt orimligare
misshushållning i hög grad skyldig till
den ökade finansförvirringen, ogillade
hon i verkligheten varje
indragningskrav. Under K:s regering nådde
frälseköpen omkr. det dubbla omfånget
mot under förmyndartiden,
donationerna det åttadubbla. Är 1644 voro av
statsutgifterna de för hovet 3,1 %,
1653 åter 12,3 %. Orimligt var också
IC:s adlande: hon fördubblade de
adliga släkternas antal, och medan
grevar och friherrar varit 13, skapade hon
18 nya grevar och omkr. 50 friherrar,
försedda så långt det gick med
grev-och friherreskap. Samtidigt
utnämnde hon 44 nya riksråd, 18 under ett
år. Oförmågan av realistisk
bedömning och behärskning av
statsutvecklingen bidrog otvivelaktigt till
K:s regeringsleda. Andra motiv
tillkommo: kultur- och
religionsfrågorna. Ryktet om K:s lärdom gick snabbt
över Europa. Vishetsgudinnan
lockade allt fler lärde till Sverige, bl. a.
holländska filologerna I. Vossius och
N. Heinsius, fransmannen Salmasius,
tyskarna Schefferus, Boeclerus och
Ravius. Tysken J. Freinsheim var
hennes bibliotekarie 1647—51. Bland
krigsbytena kommo såväl
biblioteksmassor som t. ex. (1649) kejsar
Rudolf II:s konstkammare från Prag.
Därtill köpte K. både konst, böcker
och handskrifter. Så fick hon se, vad
europeisk kultur var i jämförelse med
dåtida svensk. Internationell till hela
sin läggning fick K. allt större
längtan ut. Stor betydelse fick hennes
beröring med den franske diplomaten
Chanut och med filosofen Descartes;
den senare kom på hennes kallelse till
Stockholm i okt. 1649 och dog där i
febr. 1650. För K., som genom
Johannes Matthiæs tolerans fått sin kritik
väckt odh ökad genom avsky för de
ortodoxa prästernas långtråkiga
predikningar, var det
intellektuellt-reli-giösa sanningskravet lidelsefullt
levande. Hos fint bildade katoliker som
Chanut och Descartes fann hon något
av det hon sökte. En elegant
världsman som den spanske diplomaten
Pi-mentel ökade den katolska söderns
tjusning. Samtidigt förde hennes
franske läkare (från 1652) Bourdelot
hennes intresse över från
latinhumanismen till världsmannamässigare
intel-lektualism. Bedan i början av 1650
stiftade hon en akademi i Stockholm
med statuter av Descartes. I
rådsprotokoll i febr. 1652 omtalas en K:s
akademi för sv. språkets odling, och
s. å. längre fram inrättade Bourdelot
på K:s befallning en akademi. De
utländske lärde troppade dock
småningom av från Sverige, efter inbördes
tvistigheter och när pensionerna ej
utföllo. Samtidigt som K:s slöseri mot
gunstlingarna, först M. G. De la
Gardie till hans ohjälpliga fall nov.—dec.
1653, senare Clas Tott, båda hennes
fränder, samt hennes gynnande av
främlingarna orsakade vidsträckt
förtal, blev hennes inre
huvudproblem religionsfrågan. Chanut,
Bourdelot och Pimentel voro i själva
verket hennes förtrogna häri. Själv
ansåg hon sig som äldre aldrig ha varit
lutheran. Hon daterar 1660 sin
katolicism till 1649. Genom jesuiten A.
Macedo i portugisiske ministerns
följe sökte hon 1651 förbindelse med
jesuitgeneralen i Rom. Det är svårt
att tolka ett, som det synes, klart
antikatolskt uttalande våren 1652 —
kanske camouflage? I rådet förklarade
hon 7 aug. 1651 första gången sig vilja
abdikera och sade sig ha även ett
hemligt skäl; fem dagar förut hade
Macedo rest i hennes uppdrag. Samtidigt
daterar hon i rådet sin
abdikations-lust ("vilja begiva sig till ro") till
omkr. 1646, så även andra gånger. I
mars 1652 kommo jesuiterna F.
Malmes och P. Casati på uppdrag
förklädda till Stockholm. I maj återför
Casati till Rom; K. hade nu beslutat
sig för tronavsägelsen, så mycket mer
som jesuiterna vägrade att i längden
godta kryptokatolicism. Men hon ville
ej blotta sig utåt, förrän
underhållsfrågan ordnats. I febr. 1654 delgav K.
rådet sitt beslut, följt av
abdikations-akten i Uppsala 6 juni. K. stod "så
skön som en ängel" i sin vita
klänning (P. Brahe)., bondetalmannen
grät. Underhållsrecessen gav åt K.
Norrköping, Ösel, Gotland, Öland, de
tyska orterna Poel, Neukloster och
Wolgast samt taffelgodsen i Pommern
som underhållsländer. K. ägde
tillsätta ämbetsmän och uppbära
inkomsterna, beräknade till omkr. 200 000
rdr. Hon förbehöll sig, vilket godtogs,
full suveränitet. Hon var ingens
undersåte. -—• K. reste till Hamburg och
Antwerpen, från slutet av 1654 bodde
hon i Bryssel. Från Stockholm
medförde K. magnifika konstsamlingar,
ehuru ej så mycket av pragbytet, som
tidigare antagits, men väl en del konst,
inköpt av sv. regenter före hennes tid,
liksom sitt bibi. och sina bandskrifter.
I utlandet fortsatte och förvärrades
K:s kroniska affärstrassel, beroende
dels på att bidragen från Sverige
aldrig utbetalades till tillnärmelsevis
fulla belopp och sällan i rätt tid, dels
på hennes eget slöseri. Hennes
bankirer voro särskilt de portugisiska ju-
darna i Hamburg Diego och Manoel
Texeira, far och son. Diego blev även
K:s diplomatiske resident där. Huset
Texeira mottog underhållet från
Sverige och skulle sedan finansiera K.
I Amsterdam fick K. pantsätta sina
juveler för att låna pengar, och på
liknande sätt förflöt hennes liv. I
Bryssel övergick hon julnatten 1654
i hemlighet till romerska läran, bröt
upp hösten 1655 ocli avlade 3 nov. s. å.
i Innsbruck offentligt sin katolska
trosbekännelse till Europas häpnad.
Också fick honi ett triumfatoriskt
mottagande under hela resan till Rom,
där hon 23 dec. höll intåg. Hennes
katolska andra namn var en
ärebetygelse åt påven Alexander VII. K. slog
sig först ned i Palazzo Farnese.
Kon-vertiten K. blev emellertid ej enbart
till glädje. Hennes för tiden ovanligt
frigjorda sätt och uppträdande samt
halvt manliga klädsel chockerade,
liksom hennes bitande tunga ej ens
skonade påvarna. "Helgon" kunde hon
enligt egen mening aldrig bli, men ej
heller hycklerska; djupare
religiositet saknade den egocentriska K. Trots
sin frigjordhet var hon oblidkeligt
sträng i etikett, men den blev hennes
vapen för att undvika dels kvinnor,
som hon med få undantag
(ungdomsvännen Ebba Sparre) avskydde, dels
sådana politiker, som hon för
tillfället ville motarbeta. I Rom svängde
hon om från viss spansk orientering
till fransk och reste 1656 i Frankrike,
även där firad. Med Mazarin smidde
hon planer mot det spanska Neapel,
där hon ville bli drottning. Från det
italienska Pesaro, där hon bodde en
tid, återvände hon mot Mazarins
önskan 1657 och slog sig ned i
Fontainebleau. Dit knöts det drama, som
ytterligare ökade diskussionen om K.
Hennes förste hovstallmästare,
italienaren markis G. R. Monaldesco, hade
förrått hennes neapelplaner till
Spanien. När K. fått sanningen klar,
dömde hon honom till döden — redan
i Sverige hade hon i rådets
justitie-revision flera gånger strängt hävdat
rättvisan, bl. a. mot Messenierna.
Domen av Monaldesco lät hon på stället
utföra, han avrättades i Galerie des
Cerfs 10 nov. 1657. Hennes rätt som
suverän att döma honom synes ha
haft folkrättslig giltighet, ehuru
saken både då och senare diskuterats.
Hennes kalla omedgörlighet väckte i
varje fall mycket ogillande. Själv
hävdade hon stolt sin rätt, när Mazarin
sökte få henne att släta över saken.
Neapelplanen förföll. K. återvände
till Rom, där hon från 1659 innehade
Palazzo Riario på högra
Tiberstran-den. Hon knöt nu förbindelse med den
intelligente och betydande kardinal
Decio Azzolino, för vilken hon fattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
