Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerkvist, Pär - Lagerlöf, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagerkvist 429 Lagerlöf
telsesamlingen "Det besegrade livet"
(1927) avvisar L. livsdyrkan och
vänder sig även kritiskt mot psykoanalysen.
Motsättningen mellan att leva och
att vara människa har han gestaltat
i skådespelet "Han som fick leva om
sitt liv" (1928; uppfört på Dramatiska
teatern s. å.), vars form präglas
av en mera individualiserad realism än
L:s tidigare pjäser. Även berättelserna
i "Kämpande ande" (1930) ha till
motiv strävandet att övervinna livets
begränsning. Under 1930-talet kom L.
att i övervägande grad ägna sig åt
tidsdiktning, delvis med tydlig
politisk adress. "Konungen" (1932) är ett
allmänt hållet idédrama om härskande
och humanitet. Den s. å. utg.
diktsamlingen "Vid lägereld" präglas till stor
del av en åsktung stämning, och när
nazismen följ. år segrade i Tyskland,
reagerade L. ögonblickligen med den
dramatiskt effektfulla prosasatiren
"Bödeln" (1933, dramatiserad och
uppförd följ. år i Stockholm och utlandet),
vars huvudmotiv är våldsmystikens
fortlevande genom tiderna. "Den
knutna näven" (1934), reseskisser från
Palestina och Grekland, innehåller en
bekännelse till de hotade
kulturvärdena. Attityden av kämpande
humanism ligger också till grund för
tidssatiren i berättelsesamlingen "I den
tiden—" (1935). Kritiken av
våldslärorna fullföljes i skådespelet
"Mannen utan själ" (1936), vilket på ett
märkligt sätt förverkligar L:s
ungdomsideal av förenklad och
allmängiltig form vid behandlingen av ett
väsentligt ämne. Motståndsviljan mot de
nya ideologierna klingar även genom
de grubblande tonfallen i
diktsamlingen "Genius" (1937). År 1939 kom
skådespelet "Seger i mörker", vilket
knappast lyckats upptaga hela det av
förf. avsedda innehållet; den lilla
skriften "Den befriade människan"
(s. å.) var en komplettering. Svensk
och nordisk patriotism präglar
diktsamlingen "Sång och strid" (1940),
det senaste verket med direkt politisk
tendens. Det uttrycker L:s reaktion
mot de samtida krigshändelserna i
Norden. Skådespelet "Midsommardröm
på fattighuset" (1941) är ett
slags drömspel i realistisk ram, och
dikterna i "Hemmet och stjärnan"
(1943) dröja med förkärlek vid en
fattig jordisk verklighet. Idédikterna
i denna samling antyda en reaktion
mot den högt spända spiritualism, som
en längre tid behärskat L:s
författarskap. "Dvärgen" (1944; engelsk övers.
1945, fransk 1946) är hans hittills
enda roman, en skildring från
renässansen med stark historisk kolorit.
Den präglas av en skärpa i den
psykologiska analysen, som är påfallande
med hänsyn till förf:s tidigare uttalade
litterära åsikter. Likväl är ett
symboliskt inslag högst väsentligt;
dvärgen är en allmängiltig
sammanfattning av det instängda och
förkrympta, som hindrar människan från
att nå full mänsklighet. Skådespelet
"De vises sten" (1947), också det
förlagt till renässansmiljö, visar den
större fylligheten i människoskildringen
använd på det dramatiska området;
stycket är format med en objektiv
gestaltniingsförmåga av gripande
verkan, och idéinnehållet är mycket
djupt inkapslat. —
 |
| Pär Lagerkvist. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
