- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 4. I-Lindner /
431

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lagerlöf, Selma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder
Selma Lagerlöf. 1907.

4. Lagerlöf, Selma Ottilia
Lovisa
, författarinna, f. 20 nov. 1858 på
herrgården Mårbacka i Östra Ämterviks
skn, Värml. län, † 16 mars 1940
därstädes. Föräldrar: löjtnanten och
godsägaren Erik Gustaf L. och Louise
Elisabeth Wallroth
. Syssling till L. 3.
— L. föddes med en missbildad höftled
och plågades hela livet av hälta
och svaghet i vänstra benet. Sin
grundläggande utbildning fick hon av
guvernanter. Fädernegården, där hon bodde
till sitt tjugufjärde år, låg avsides och
präglades av självhushållets arbetsliv.
Tidigt kom L. genom de äldre på gården,
särskilt farmodern, i beröring med
en ålderdomlig livssyn, liknande
folksagornas, en animistisk föreställningsvärld,
som levande fanns kvar under
kristendomens ytlager. Fadern var ej
framgångsrik som jordbrukare men
en gästfri värd; han älskade ett glatt
och storslaget umgängesliv. Strax
efter hans död måste gården säljas.
Arvet för L:s del bestod i en intim
samhörighet med bygdens förgångna,
dess primitiva folkkultur och dess nyss
tilländalupna glansfulla bruksepok;
otaliga lysande episoder och
äventyrliga händelser från den tiden
berättades i föräldrahemmet. Vid sju års
ålder bestämde sig L. att bli förf., det
enda yrke inom hennes synkrets, i
vilket på den tiden en kvinna kunde
tänkas få sina ärelystna drömmar
uppfyllda. Hon genomgick Högre
lärarinneseminariet i Stockholm
1882—85. Därunder tog hon djupa intryck
av den biologiska världsförklaringen
utan att därför kunna överge sin
barndoms föreställningsvärld. Hon var
lärarinna vid Elementarläroverket för
flickor i Landskrona 1885—95. Från
1881 försökte hon skapa dikt av sina
barndomsminnen. Eftersom 1880-talets
realister och problemförf. lagt beslag
på prosan, trodde hon, att versen var
den rätta uttrycksformen för detta
stoff, och hon strävade att utforma
det efter mönster av sina från fadern
ärvda skaldeidoler, Bellman, Tegnér
och Runeberg. Först mot 1880-talets
slut fann hon sin form, och hennes
debutdok, novellerna ”Gösta Berlings
saga”, utkom 1891. Hon var säker på
att ha vunnit en stor konstnärlig
seger, men erkännandet från kritik och
publik dröjde länge; brytningen med
80-talets realism i ämnesval och stil
var alltför stark. Stöd i sitt författarskap
fick hon av tidn. Idun, som gav
henne första pris i en tävlan, i vilken
hon deltog med fem kapitel ur ”Gösta
Berling”, samt av Fredrika-Bremer-förb:s
skapare Sophie Adlersparre,
som skaffade henne möjlighet att en
tid ta sig ledigt från skoltjänsten för
att fullborda debutboken. Läsningen
av Carlyle hjälpte L. att våga bryta
med realismens objektivt och lugnt
berättande stil och ge kavaljerernas
romantiska upptåg kring majorskan
på Ekeby adekvat form: en rytmisk,
dityrambisk prosa, fylld av patetisk
lyrik och subjektiva känsloutbrott. L.
var starkt medveten om sin originalitet
och tillhörde icke någon litterär
skola, hade ej något medvetet
program. ”Gösta Berling” räknas
visserligen som ett av 90-talismens
genombrottsverk, men L:s fantasi- och
skönhetsglädje skiljer sig från den
programmatiska 90-talismens genom att
den aldrig har egenvärde, aldrig är
självisk och asocial. Den etiska och
sociala fördjupningen är för henne
nödvändig, det moraliska kravet på
sinnets renhet står ständigt i
förgrunden, och det genom hela hennes
författarskap aktuella spörsmålet hur
människan skall kunna vara både glad och
god är redan i ”Gösta Berling” ett
huvudproblem. — På sin fritid var
L. i likhet med Landskronas andra
bildade damer socialt verksam i
Fredrika Bremers anda samt sysselsatt
med nya litterära experiment. År 1894
gav hon ut novellsamlingen ”Osynliga
länkar”. Den innehåller bl. a. den
utomordentligt populära novellen
”Mamsell Fredrika”, en gärd av
tacksamhet för att Fredrika Bremers
efterföljerskor i Sverige hade stött
herrgårdsflickan från Värmland vid
hennes första steg på författarbanan. L:s
andra bok hade en viss publikframgång,
och Sophie Elkan, som sökt upp
henne och blev hennes vän för livet,
hjälpte henne till en dansk förläggare
för ”Gösta Berling” och till ett privat
stipendium av Oscar II och prins
Eugen. L. fick därigenom mod att ta
avsked från skolan och for hösten
1895 med Sophie Elkan till Italien,
som hon under väninnans ledning
metodiskt studerade. Över Florens, Rom
och Neapel anlände de till Sicilien. De
stannade i Italien vintern 1895—96.
Sedan de återvänt till Sverige, bodde
L. först huvudsakligen i Landskrona.
”Antikrists mirakler” kom 1897 som
utlandsfärdens litterära resultat. Det
var ett försök att ta ställning i
samhälls- och kulturdebatten. Socialismens
förhållande till religionen står
som huvudtema. L. kunde inte undgå
att känna sig dragen till socialismens
ekonomiska rättfärdighetskrav men
stöttes samtidigt bort av dess
materialism och religiösa förnekelse.
Genom hennes ambivalenta inställning
blev tendensen dunkel. Kritik och
publik voro emellertid ganska eniga
om bokens litterära förtjänster.
Hennes skicklighet som språkkonstnär
bekräftades definitivt i de sicilianska
situationsbilderna. Från denna tid
förbättrades stadigt hennes inkomster av
författarskapet. Hon slog sig 1897 ned
i Falun, där hon hade släktingar.
Allteftersom hennes förf.-personlighet
mognade, blev förbindelsen med Sophie
Elkan komplicerad. Den senare
fortsatte att med vänkritik söka påverka
L:s förf.-skap, för vars egenart hon
innerst förblev främmande, och
olikheten i yttre levnadsöden skapade
ömsesidiga lidanden, som dock aldrig
ledde till brytning. Så gott som
varje år företogo de resor i Sverige
och utomlands. År 1899 utgav L.
”Drottningar i Kungahälla jämte
andra berättelser”, innehållande dels
en serie kvinnoporträtt från
brytningen mellan hedendom och
kristendom i Norden, dels samlingarna
”Legender” och ”Berättelser” samt
romanen ”En herrgårdssägen”: den
själssjuke Gunnar Hede har genom en
chock förlorat minnet men räddas av
en älskande kvinna, som lyckas nå
hans slumrande verkliga jag på
hemliga förbindelsevägar djupt under
själslivets medvetna skikt. Striden
mellan det onda och det goda är här
konstnärligt gestaltad, och berättelsen
är liksom folksagorna i all sin
konkretion tidlös och allmängiltig.
Vintern 1899—1900 tillbragte L. med
Sophie Elkan i Egypten och Palestina.
Hon träffade en grupp bondefamiljer
från Nås i Dalarna, som 1896 rest till
Jerusalem och sökte leva efter de
första kristnas mönster. Vid hemkomsten
uppsökte hon deras släktingar och
grannar i hemsocknen. Hon började
därefter en stor episk skildring av
Nåsböndernas öden, ”Jerusalem”. I
första delen, ”I Dalarne” (1901),
målar hon en detaljrik fresk över sv.
bondeliv och allmogekultur. Hennes
bondegestalter utmärkas av
släktkänsla, i styrka blott jämförbar med
de isländska sagogestalternas, djupt
rättfärdighetskrav och restlös
ödmjukhet inför en gammaltestamentligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:31:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smok/4/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free