Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lagerlöf, Selma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträng Gud. Andra delen, ”I det heliga
landet” (1902), skildrar kolonins liv
i Jerusalem. Idéinnehållet utgöres av
konflikten mellan den konservativa
bundenheten vid hembygdens fäderneärvda
jord och en religiös radikalism,
som vill förkasta ägandebanden och
förverkliga de första kristnas
kommunistiskt organiserade samliv. Mot allt
exalterat, överspänt asketiskt och
hinsidesinriktat i kristendomen vänder
sig L.; att praktiskt söka förverkliga
dess kärlekslära framstår som hennes
ideal. I de föregående verken hade L:s
stil alltmer utvecklats mot den om
isländsk saga påminnande enkelhet,
fasthet, bredd och episka monumentalitet,
som når sin fulländning i ”Jerusalem”,
främst i dess första del. Romanen
blev en oerhörd publikframgång
och gjorde definitivt L. till ett
världsnamn. För hennes yttre öde betydde
detta ständigt ökade, ofta omänskligt
hårda representationsplikter, som hon
uppfyllde till sin yttersta förmåga.
Från och med 1902 fick hon i Valborg
Olander en hängiven sekr., som
renskrev alla hennes verk och var henne
behjälplig i alla praktiska bestyr. L.
köpte 1907 en förfallen bergsmansgård
intill Falun, från den tiden kallad
Lagerlöfsgården, som hon lät inreda till
sitt hem; s. å. förvärvade hon
Mårbacka mangårdsbyggnad jämte
trädgård och park samt 1910 den därtill
hörande jordbruksegendomen, som hon
senare utvidgade och förbättrade. Hon
blev 1907 fil. hedersdr i Uppsala, fick
1909 Nobelpriset i litteratur, blev 1914
led. av Sv. akad., där hon var den
första kvinnan, samt erhöll genom
årens lopp en mängd in- och utländska
hedersbetygelser av olika slag, bl. a.
Sv. akad:s stora guldmedalj 1904,
Litteris et artibus 1909 och Illis quorum
1926. Hon blev teol. hedersdr vid
Christian-Albrecht-univ. i Kiel 1932.
Hon var led. av Vet. o. vitt. samh. från
1904 och av Samfundet De nio 1913—17
samt från 1926. — Från 1909 bodde
L. större delen av året på Mårbacka,
där hon 1923 lät bygga om den gamla
herrgården i nyklassisk stil för att få
en representativ ram kring sig själv
inför den ström av besökare från hela
världen, som hon fick motta; sedan
1942 är byggnaden ett museum över
L. Jordbruket ägnade hon stort
intresse; bl. a. gjorde hon mycken reklam
för ett havremjöl, ”Mårbacka
havrekraft”, som hon sålde från 1925 till
sin död, men ekonomiskt var
gårdsbruket förlustbringande. Hon åtog sig
1902 ett beställningsarbete, en
läsebok om Sverige för folkskolan. Den
tog form i ”Nils Holgerssons underbara
resa genom Sverige” (1—2,
1906—07). Historien om den förtrollade
pojkens fågelflykt över Sverige har
sedan dess blivit läst som sagobok av
barn i hela världen. Efter flyttningen
till Mårbacka tog L. åter upp motiv
ur bygdens lokaltradition i romanen
”Liljecronas hem” (1911), som i
fantasifull men ändå konkret sagostil
berättar om farmoderns ungdom, i de
tre memoarverken ”Mårbacka” (1922),
”Ett barns memoarer” (1930) och
”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa
Lagerlöf” (1932) samt i den oavslutade
romanserien ”Löwensköldska ringen”
(1925), ”Charlotte Löwensköld” (s.å.)
och ”Anna Svärd” (1928), vari
arbetets och den målmedvetna klokhetens
välsignelse tendentiöst framhäves.
Därjämte skrev hon novellsamlingarna
”Troll och människor” (1, 1915; 2,
1921) och ”Höst” (1933), romanen
”Bannlyst” (1918), som var ett
konstnärligt halvfärdigt försök till
propaganda mot kriget, biografin ”Zachris
Topelius. Utveckling och mognad”
(Sv. akad:s handl. 1920; även
separat) och dramatiseringar av tidigare
verk; mest bekanta av dessa äro
”Dunungen” (första gången uppförd 1914)
och ”Gösta Berling” (första gången
uppförd 1936). Till dessa arbeten
kommo officiella insatser vid särskilda
tillfällen, uppläsningar av egna verk
samt icke minst tal, vilka utan att
vara innehållsligt märkliga genom
hennes personlighet gjorde starkt
intryck på auditoriet. Genom all denna
produktion hävdade L. i stort sett med
framgång sin ställning som världsberömd
förf. Representationsbilden av
sig själv kände hon sig förpliktad att
upprätthålla till det yttersta, och
fördenskull omgav hon sin andliga
utveckling från och med ”Jerusalem”
med en mängd förbehåll och
försiktighetsmått. Man kan följa hennes
grubbel över de moraliska problemen
i ”Herr Arnes penningar” (1904), som
är en starkt förenklad historia om ett
mord och mördarnas straff, vari de
mördade själva och alla naturens
krafter delta i jakten efter brottslingarna,
alltså i kampen för rättvisans
seger, i ”Kristuslegender” (s. å.), i
vilka L. utan skymt av intresse för
det moderna sanningsproblemet men
med utomordentlig konstnärlig kraft
berättar underverk med bl. a.
medeltida legender och apokryfiska
historier om Jesu barndom som underlag,
i ”Körkarlen” (1912), som med ett
ytterlighetsfall demonstrerar kärlekens
förmåga att frälsa syndare och
vari L. deklarerar sin visshet om ett
liv efter döden, samt i ”Kejsarn av
Portugallien” (1914), som är en
psykologisk studie av synden och
botgöringen men framför allt en
faderskärlekens apoteos. Alltifrån
”Jerusalem” utgjorde denna serie en instinktiv
protest mot den traditionslösa
rationalism och materialism, som enligt L:s
föreställning dominerade i samtiden.
Gentemot dessa makter hävdade L. sin
barndomsvärlds magi och mystiska
religion, vilkas moral fördjupades till
en livsåskådning: man kommer aldrig
från sina gärningar och ogärningar;
genom botgöring måste man sona sina
överträdelser mot Guds bud. L. var
sedan barndomen väl förtrogen med
det översinnliga, med övernaturliga
tillstånd och under, inte bara genom
de anhörigas berättelser. Hon hade
själv upplevt händelser, som tycktes
henne ss. under: som förlamad i
barndomen hade hon plötsligt fått
förmågan att gå; en inspirationsvåg hade
gett ”Gösta Berling” till resultat.
När hon kommit in i medelåldern och
— särskilt efter dödsfall bland
närstående — börjat grubbla över döden,
ansåg hon sig vid flera tillfällen ha
mottagit meddelanden från bortgångna.
De många övernaturliga inslagen
i sina böcker framställde hon, utan att
fördjupa sig i spekulationer, som
något helt naturligt. De voro försynens
medel att upprätthålla den rättfärdighet,
som L. tyckte sig skönja som
tillvarons grundlag. Utan att predika
lyckades hon inge de läsare, som
sökte uppbyggelse i hennes böcker, en
trygg känsla av att goda makter
hjälpa människorna i deras strävan
mot de högsta ideal för mänskligt
uppförande. Dessutom hade hon sin
världsomspännande krets av naiva
lyssnare, för vilka sagan var sanning,
så länge den varade. —
 |
| Selma Lagerlöf. 1938. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
