Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larsson, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Larsson 477 Larssorr
skolorna avsedda läroböcker i filosofi,
där framställningen alltför ofta flyter
ut i obestämda betraktelser. L. ville
själv vara en filosofisk
folkuppfostrare, och han har som sådan haft en
avsevärd betydelse. Vid sidan om Alf
Ahlberg, men på ett ojämförligt mera
personligt sätt, är det L., som genom
sina skrifter förmedlat kunskapen om
klassisk filosofi till stora delar av
svensk bildad allmänhet, icke minst
den folkhögskolebildade delen. -—
Omkr. 1910 börjar en period i L:s
produktion, då han direkt tar ställning
till dagens aktuella frågor. I skuggan
av det första världskriget kände L.
ett behov av att ingripa till försvar
för sina ideal. I artiklar i pressen
(Forum, Nya Dagligt Allehanda) och
i en serie skrifter, "Idéer och makter"
(1908, 3 :e uppl. 1922), "Reflexioner
för dagen" (1911, 2:a uppl. 1921),
"Vänstersynpunkter" (1914) och
"Under världskrisen" (1920), tog han
till orda mot den maktdyrkan och mot
de nationalistiska och
antidemokratiska idéer, som kommo till synes även
i vårt land. L:s polemik, som
förenade skärpa och ridderlighet, riktade sig
mot repr. för "1914 års idéer" sådana
som F. Böök, S. Hedin, R. Kjellén, V.
Norström och J. Thyrén. L:s
samtidiga studie "Platon och vår tid"
<1913, 3:e uppl. 1924), som bl. a. vill
visa, att Platons kamp mot den
sofistiska moraluppfattningen alltjämt
är aktuell, kan måhända betraktas
som ett försök att fixera den
filosofiska basen för L:s egen polemik.
Under 1930-talet, då en ny våg av
dynamisk irrationalism sköljde över
världen, såg sig L. åter föranlåten att
ingripa i dagens ideologiska diskussion.
I L:s sista publicerade verk
"Minimum" riktas polemiken på nytt mot
maktdyrkan och förnuftshat i deras
då aktuella manifestationer. — L. var
lika mycket diktare som filosof. Det
konstnärliga intresset, som under
ungdomsåren stimulerades genom
samvaron med kusinen och
skolkamraten Ola Hansson, fick direkt
uttryck redan i förstlingsskriften om
intuitionen. Den mellanform mellan
skönlitteratur och litteraturvetenskap,
som utgöres av den litterära essän,
började L. redan tidigt odla. I
"Studier och meditationer" (1899, 6:euppl.
1939) ingår bl. a. den om djup
inlevelse vittnande studien över Ibsens Peer
Gynt (tidigare publicerad i Sv.
tidskr. 1893). Den litteratur, som L.
kände varmast för, var, jämte den
klassiska, den som han under sin ungdom
stiftat bekantskap med, Ibsen,
Kielland, Jacobsen, Schandorph och A. U.
Bååth. Ännu i "Litteraturintryck"
(1926) stamma alla de behandlade
verken från tiden före sekelskiftet. L.
Hans Larsson.
kände starkt sin samhörighet med den
skånska hembygden, och i
diktsamlingen "På vandring" (1909, 2:a uppl.
1920) ger han i mjuka hexametrar
uttryck åt stämningar från slätten.
I "romanen" "Hemmabyarna.
Världsbetraktelser i femton kapitel" (1916,
4:e uppl. 1922) lät L. sin barndoms
människor passera revy i en rad
situationsbilder, över vilka det vilar ett
drömlikt evighetsperspektiv. Som L.
själv anmärkt, har han sett
människorna icke som historiska
gestalter utan som uttryck för det
gudomliga, som "livsandar" komna ur
"Slungarens" hand; boken är också
tänkt som en sorts teodicé. L:s nästa
roman, "Idéerna i Stabberup" (1918,
2:a uppl. 1925), vars scener utspelas
i byn och staden i Skåne, vill ge en
bild av den politiska diskussionen
under det första världskriget. I sin
sista roman, "Per Ståstdräng och de
andra" (1924, 3:e uppl. 1925), har L.
återvänt till den opolemiska,
filoso-fisk-meditativa hembygdsskildringen.
— Med de skånska bönder, som L.
porträtterat i sina romaner, hade han
mycket gemensamt: icke bara den
solida, litet undersätsiga yttre
gestalten, utan också den trygga ron, den
sävliga betänksamheten,
försiktigheten i omdömet och ordknappheten i
talet. I intima vänners sällskap
skattade L. ofta gemensam tystnad lika
högt som konversation. På grund av
sitt människointresse, sin förmåga att
lyssna och sin odogmatiska respekt för
andras tankar kom han icke sällan
att tjäna som en sorts filosofisk
biktfader för yngre vänner. Någon
filosofisk "skola" har L. icke bildat, men
bland sv. filosofer av facket, som
likväl räkna sig som lians lärjungar,
må nämnas G. Aspelin, A. Nyman
och Alf Ahlberg. — Gift 1905 med
Johanna Pålsson. — Litt.: O.
Rabenius, "II. L. En sv.
diktarfilo-sof" (1944); "En bok om H. L." (flera
förf., 1945); A. Nyman, "Till H.
L.-minnet" (1944) och "H. L., en sv.
tänkareprofil" (1945), vari meddelas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
