Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennerstrand, Åke - 1. Lenngren, Carl - 2. Lenngren Anna Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lenngren
530
Lenngren
a. undersökt enzymsystemen i röda
blodkroppar. Sina resultat har han
till en del publicerat i den
holländska faektidskr. Enzymologia. — Gift
1936 med Signe Margareta Fredrika
Schüldt. " T. F.
1. Lenngren, Carl Peter,
ämbetsman, tidningsman, f. 28 maj 1750 i
Nyköping, † 16 nov. 1827 i Stockholm.
Föräldrar: kyrkoherden Carl Erie L.
och Charlotta Arfvedson. —Sin första
undervisning fick L. i
föräldrahemmet, varefter han några år studerade
vid Uppsala univ. Han blev antagen
som extra kanslist i
Kommerskollegium 1770, befordrades till
assessor 1793 och till kommerseråd 1799;
ban avgick 1S26. År 1805 kallades han
till led. av Vet. akad., vars preses
han var en kortare tid 1806. Jämsides
med sin nitiskt skötta verksamhet
som ämbetsman ägnade han sig åt
publicistik. I okt, 1778 inträdde L.
jämte Johan Henric Kellgren i den
av boktryckaren J. C. Holmberg utg.
Stockholms Posten. Efter Kellgrens
död blev L. tidn:s ägare och innehade
den till 1814, då han överlät den åt
bokhandlaren magister Wiborg. —
Gift 1780 med författarinnan Anna
Maria h., f. Malmstedt (L.2). — Litt,:
"Biographie" i Vet. akad:s liandl.
1827. Sy.
2. Lenngren, A n n a M a r i a,
författarinna, f. 18 juni 1754 i Uppsala,
† 8 mars 1817 i Stockholm.
Föräldrar: docenten, sedermera
titulärprofessorn Magnus Brynolf Malmstedt (med
biografi i bd 5) och Märta Johanna
Florin. — Trots hemmets fattigdom
erhöll L. en vårdad och lärd
uppfostran. Genom faderns förmedling
blev hon tidigt förtrogen med
framför allt latinsk och fransk litteratur,
och från honom har hon också
kunnat få ett poetiskt anlag i arv.
Redan vid aderton års ålder började
hon i olika tidn. publicera
tillfällighetsdikter, ofta med religiös stämning
men med en allt tydligare dragning
åt sedemålning och realistisk satir i
Dalins och Bellmans stil. Som kvick
satiriker slog hon igenom 1775 med
dikten "The-Conseillen" (omarb. 1777),
vars drift med kvinnokönets
svagheter oeh dårskaper gjorde henne
populär i de vidaste kretsar, och redan
följ. år hade hon blivit så ansedd
även i litterära läger, att hon
invaldes i Vet. o. vitt. samh. S. å. uppfördes
på K. teatern hennes övers, av
Mar-montels "Lucile", i vars företal hon
hävdade kvinnans rätt att ägna sig
åt lärdom och vitterhet, och bland
övriga franska operatexter, som hon
översatte, märkas "Zemire et Azor"
(uppf. 1778) och "Silvain" (uppf.
1791), båda likaledes av Maririontel.
Officiellt upphörde hon att framträda
som förf. i och med sitt giftermål
1780, men då hennes man var
Kellgrens medred. i Stockholms Posten,
lämnade hon under det närmaste
decenniet till denna tidn. ett åttiotal
anonyma versbidrag, till stor del dock
endast övers, och bearb. Under förra
hälften av 1790-talet, då Kellgrens
sjukdom tvingade henne till flitigare
författarskap, inföll den avgörande
utvecklingsperioden, efter vilken hon
som färdig konstnär hade sin lyriska
storhetstid fram till sekelskiftet. Sina
flesta dikter publicerade hon alltjämt
i Stockholms Posten, vars ägare
hennes man blivit efter Kellgrens död
(1795), och hon anslöt sig i mycket
till dess upplysningsprogram liksom
till traditionen från den av henne
högt beundrade Kellgren. Ännu i en av
sina sista kända dikter, "Invoeation"
(1S09), angav hon liksom denne
"klarhet och sanning" som mål för sin
diktning, och vid sidan av intrycken från
Rousseau var det framför allt den
Kellgrenska uppfattningen, som låg
till grund för hennes syn på både
samhället och människan. I tidens sociala
debatt deltog lion aktivt med flera
dikter, präglade av frihetspatos och
demokratiskt sinnelag. Medkänslan
för de fattiga men också övertygelsen
om att dessa i sin förnöjsamhet äro
bättre än rikedomens representanter
har hon givit uttryck åt i bl. a. "Den
lilla tiggarflickan", hyllningsdikten
till Gustav IV Adolfs födelsedag "Den
1 November 1796" — senare även
kallad "Eklog" — och "Slottet ocli
kojan", av vilka den sistn. rymmer den
bekanta programförklaringen
"palatsen åt de höga och glädjen åt de små".
Som övertygad demokrat intresserade
lion sig särskilt livligt för samtidens
strider om adelsprivilegierna, och hon
riktade med åren allt målmedvetnare
angrepp mot de förnämas
bördsfåfänga, vilken också givit stoff åt
några av hennes mest kända ocli
verkningsfulla satirer, ss. "Portraiterna",
"Fröken Juliana", "Det högtförnäma
ägta Paret" och "Grefvinnans besök",
den sistn. ett mästerverk även som
idyll och prästgårdsskildring. Mot
prästernas bekvämlighet skrev hon
satiren "Den mödosamma verlden".
— L. var dock icke religionsfientljg;
lion skrev flera religiösa dikter, av
vilka en ännu ingår i vår psalmbok (nr
541). Mot överklassens lättja skrev hon
den obarmhärtiga "Hans Nåds
Morgonsömn", medan kritiken mot
förkomna medelklassfigurer ss. Cornelius
Tratt är godmodigt skämtsam i dikter
som "Biographie", "Min salig hustru"
oeh "Min salig man". Sin borgerliga
älskvärdhet har L. främst visat i sina
idyller och genrebilder, bland vilka
de mest kända blivit "Til Sophie",
"Gumman", "Den glada festen" och
"Pojkarne". Som idylliker undvek hon
icke alltid att bli sentimental eller
moraliserande; därtill bidrog
inflytande från bl. a. Baggesen, Voss och
Goldsmith. Hon bröt dock fullständigt
med herdemaneret och satiriserade
detta i "Et sätt at göra
Herdaqväden", där den populärare idyllen
karakteriserades som "så sann och
menlös att den bräker". I L:s egna idyller
uppnås ofta den konstnärliga verkan
genom inslag av ironi eller satir. —
Om sig själv är L. mycket förtegen i
sina dikter. Hur fjärran hon stod från
kvinnlig flärd och nöjeslystnad
framgår dock av ett flertal av hennes mot
det egna könet riktade satirer, bl. a.
"Contrasten" — som fosforisterna
ansågo sakna kvinnlig finkänsla —,
"Toiletten", "Fästmön", "Mirza" ocli
"Herrns och Fruns Morgon
conversa-tion". Med åren kom L. att medvetet
undandra sig offentligheten; hon
bevakade ängsligt sin diktnings
"anonymitet", och hon såg nu sitt
kvinnoideal i husligheten. Ett uttryck för
hennes resignerade levnadsvisdom är
den omstridda lärodikten "Några ord
till min k. Dotter i fall jag hade
någon" (1798), där hon i motsats till
sin tidigare uppfattning varnar
kvinnan för att låta vitterhet och politik
undantränga hennes borgerliga
dygder och det höga kallet "at vara värdig
mor oeh maka". Karl Warburg har
hävdat, att dikten är ironiskt menad.
Vissa ironiska drag äro också
oförnekliga, men Anton Blanck och Henry
Olsson ha framlagt nya skäl för att L.
talat ärligt i egen sak, vilket torde få
anses som forskningens nuvarande
ståndpunkt, även om den motsatta
åsikten fortfarande gör sig gällande.
—- Personligen var L. anspråkslös
och avhållen. Utom Kellgren stod
hon nära Rosenstein, Leopold och
Franzén, och alltså även Sv. akad.,
trots att hon avböjde utmärkelser
därifrån. Med sitt realistiska sinne
ställde lion sig på akad:s ståndpunkt mot
fosforisterna, då dessa började göra
sig gällande, och hon ogillade varje
slags poetisk oklarhet och grannlåt.
Bland de eftergustavianska skalderna
är lion den främsta realisten,
influerad av Bellman men med en praktisk
syn på livet, en gestaltskapande
förmåga, en kvickhet, elegans och
epi-grammatisk tillspetsning i stilen, som
äro helt hennes egna. Med sin ironi
förenade lion en värmande humor även
under sina sista, av sjukdom och
personliga sorger fyllda år. Hon avled
av bröstkräfta och ligger begravd på
Klara kyrkogård i Stockholm, där Sv.
akad. rest en minnessten. L. är en av
våra få levande klassiker, hennes
lev-nadsvisa aforistiska uttryck ha in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
