Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Liljencrantz, Johan - 2. Liljencrantz, Gustaf Fredrik - 3. Liljencrantz, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liljencrantz
582
Liljencrantz
självrådigare gustavianska regimen,
och det missnöje, som drabbade den,
drabbade därför också honom. Redan
på 17TS års riksdag hade på
oppositionellt håll framställts önskemålet,
att möjlighet skulle beredas
bankoutskottet att kontrollera realisationen,
vilket dock avvisades, ocli 1786
företrädde L. gentemot den förbittrade
riddarhusoppositionen regeringens
intressen, delvis med föga framgång.
Statsverkets tillstånd blev, trots alla
L:s bemödanden, sämre: vägande
anledningar därtill voro de svåra
missväxtåren på 1780-talet och den
pen-ningslukande krigsberedskapen.
Mellan konungens nye rådgivare i
krigsärenden, Toll, och L. uppstod också ett
skarpt motsatsförhållande. Då U.
Scheffer avgick som kanslipresident i
juni 1783, följdes han emellertid ej av
L., vars biträde vid de finansiella
operationerna ännu ansågs
nödvändigt. Under konungens resa till Italien
och Frankrike 1783—84 var han medl.
av den kommission, som hade
statsverket om hand. L., som dessutom
genom sitt kärva, osmidiga sätt att
uppträda aldrig lyckats vinna konungens
personliga gunst, fann sin ställning allt
obehagligare, ocli hans missnöje
riktade sig mot både skötseln av
statsfinanserna och riksstyrelsen som helhet. På
Gustav III:s uppdrag författade han
1785 och 1786 några memorial, som
gingo ut på ingripande förändringar
i styrelsen. Han förordade ett slags
departementalstyrelse och visade
därvidlag särskilt intresse för
upprättandet av ministerposter för finans- ocli
krigsärenden -— vilka i viss mån på
lians tid ju redan funnos. L:s
uppseendeväckande förslag visar
beröringspunkter både med Karl XII:s
kansliordning av 1713 och
departemental-reformen av 1840; det är också
möjligt, att styrelseformer i Frankrike
eller Preussen föresvävat honom som
något efterföljansvärt. I den följande
tidens diskussion ha dessa L:s
reformförslag spelat en stor roll, och L.
själv talade för dem vid flera senare
tillfällen (1796, 1809, 1811—12).
Memorialen om riksstyrelsen blevo på
sätt ocli vis L:s avsked från den långa
tjänstetiden som Gustav III:s
finansminister: på hösten 1786 entledigades
han men tog samtidigt sitt inträde i
riksrådet. Med hans gamla inflytande
var det nu slut, men yttre utmärkelser
tillföllo honom i rikt mått; 1777 hade
lian blivit friherre, 1789 blev han
president i Kommerskollegium, och då
lian 1S12 tog avsked där, upphöjdes
han i grevligt stånd. Ilan blev
sera-fimerriddare 1809. — Med intresse ocli
icke utan kritik följde L. även under
senare år tidsutvecklingen, framför
allt på sitt specialområde. Ilan för-
Jolian Liljencrantz (3).
klarade och försvarade sin
finanspolitik i samband med 1794 års
offentliga utredning angående statsverkets
tillstånd under Gustav III, han
ogillade den nya myntrealisation, som
beslöts av 1800 års riksdag, i vilken han
deltog. År 1811 författade han på Karl
Johans uppdrag ett memorial rörande
rikets myntförhållanden. — Tidigare
minnestecknare ha framhävt den
märkliga insats L. gjort i vår
statsekonomis historia, och man har ej
dragit sig för att jämföra honom med
Colbert i Frankrike. Utan att på
något sätt förringa värdet av vad han
uträttat, kan man konstatera, att L.
var mera traditionalist än nyskapare,
mera inriktad på praktiska lösningar
av föreliggande svårigheter än
teoretisk tänkare i ekonomiska ting. Under
sin ungdoms utbildningsår kunde han
inte gärna undgå att taga kännedom
om samtidens då nya ekonomiska
riktningar, fysiokratism,
reformmerkan-tilism m. m., men frågan är, hur pass
mycket därav han sedermera kunde
insmälta i sin praktiska
statsmanna-gärning. Hans duglighet som
ämbetsman, ådagalagd under en ovanligt lång
följd av år, hans skickliga ekonomiska
handlag och hans hederlighet äro
obestridliga. Få sv. finansministrar torde
ha haft att kämpa med svårare
uppgifter. Av samtida utsagor att döma
framstår hans kärva, föga
populari-tetsskapande gestalt ovanligt reslig
mot bakgrunden av det gustavianska
hovlivet. — År 1803 nedskrev L.
minnen från sin offentliga bana (utg. av
B. Taube i Hist. handl. 8, 1878). —
Gift 1) 1766 med Ottiliana
Vilhelmina Transcliiöld, † 1788; 2) 1789 med
friherrinnan Eleonora Stiernstedt. —
Litt.: C. T. Odhner, ’’Sveriges
politiska historia under konung Gustaf
III:s regering" (1—2, 1885, 1896);
Å. W. Essén, "J. L. som
handelspolitiker" (1928); Kj. Kumlien, "Den
gustavianska tiden" (Sv. folkets
historia, 5, 1932—42); H. A. Olsson,
"Ministerstyrelse och
kollegialprinciperna i svensk reformdiskussion 1812
—40" (1934). Kj. K.
2. Liljencrantz, Gustaf
Fredrik, greve, ämbetsman, f. 7 nov. 1801
på Sandbro, Björklinge skn, Uppsala
län, † 8 mars 1869 i Stockholm.
Föräldrar: landshövdingen greve Johan
Wilhelm L. och Johanna Beata von
Engeström. Sonson till L. 1. — L. blev
1815 kadett och 1818 kornett vid
Livgardet till häst, befordrades 1822 till
löjtnant och 1828 till ryttmästare där,
utnämndes sistn. år till
ordonnansofficer hos konungen och blev 1S42
överstelöjtnant i armén. År 1844 blev
L. tjänstgörande förste hovmarskalk
hos konungen, erhöll följ. år avsked
från reg. ocli utnämndes 1849 till
landshövding i Stockholms län. Han
tog livlig del’ i riksdagsarbetet,
särskilt rörande de finansiella frågorna,
och var flera år ordf. i
bankoutskottet. L. var synnerligen verksam inom
sitt län, satt 1850—68 som ordf. i
länets hushållningssällskap och var
1863—66 ordf. i landstinget. År 1867
erhöll lian avsked från sin
landshövdingebefattning. Han blev 1848 led. av
Lantbruksakad. — Gift 1828 med
friherrinnan Johanna Jakobina Eleonora
Stiernstedt. A. Åg.
3. Liljencrantz, Johan, friherre,
arméofficer, politiker, f. 11 aug. 1835
i Stockholm, † 12 febr. 1870
därstädes. Son till L. 2. — L. blev efter
genomgången kadettskola 1854
underlöjtnant vid Svea livgarde, löjtnant
1857 och ordonnansofficer hos Karl
XV 1859. Han blev med en nära
vänskap bunden vid denne och
förutspåddes en lysande karriär som
militär och hovman. År 1863 utnämndes
lian till kapten och blev följ. år
adjutant hos konungen och kammarherre
hos drottningen. År 1866 inträffade
emellertid en brytning mellan L. ocli
Karl XV, och L., som 1864 blivit
verkst. dir. och ordf. i Industriab. i
Stockholm, begärde avsked från
militär* och hovtjänsten. Först på L:s
dödsbädd ägde en försoning rum
mellan honom och konungen. — Förutom
åt sin affärsverksamhet ägnade sig L.
i fortsättningen även åt allm. värv.
Redan 1860 hade han på Riddarhuset
anslutit sig till oppositionen mot
junkerpartiet; vid de följ. riksdagarna
verkade han ivrigt för
representationsreformen och invaldes 1866 i
riksdagens Andra K. Där gjorde L. sig känd
som liberal oppositionsman och
uppträdde med skärpa mot regeringen
främst vid dess behandling av de
finansiella frågorna. Åren 1868—69
var han medl. av
konstitutionsutskottet, L. var 1S69—70 led. av Stockholms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
