Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linderholm, Emanuel - Linderot, se även Linderoth, s. 648 - Linderot, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindenau
647
Lindequist
i kyrkohistoria 1919, allt i Uppsala..
— Bland sv. kyrkohistoriker intar L.
en av de främsta platserna. Han
ägnade sig i första liand åt utforskandet
av pietismen ocli de folkliga
väckelserna. Han stod själv i sin ungdom
väckelsen nära och visar i sin
produktion stor förståelse för den folkliga
fromheten. Han hämtade tydligen
också i studiet av de separatistiska
rörelserna inspiration för den
fronderande inställning till den sv. statskyrkans
dogma och gudstjänst, som lian under
sina verksamma år intog. För sin
stora avh. "Sven Rosén och hans in-’
sats i frihetstidens radikala pietism"
(1911) gjorde han utförliga primär^
forskningar för klarläggandet av
pietismens historia i Sverige ocli gav
även i dess inledning en utmärkt
översikt av den kontinentala pietismen
och dess föregångare. Arbetets
centralfigur, som L. skildrar som en martyr
för den stränga
religionslagstiftningen i dåtidens Sverige, kan på visst sätt
sägas vara symbolisk för L:s intresse
att beivra intolerans och
samvets-tvång, i vilken form de än visade sig.
I de båda arbetena "Pingströrelsen"
(1924) ocli "Pingströrelsen i Sverige"
(1925) skildrar han med rik historisk
dokumentering och fin psykologisk
förståelse pingströrelsens uppkomst
ocli utveckling. Andra sidor av
kyrkohistorien belyste L. i skrifterna "Om
den kristna statskyrkans uppkomst"
(1913; 3:e uppl. 1924), "Reformation
och världsutveckling" (1918), där han
bl. a. ger en livfull skildring av
renässansens påvar och deras
hovhållning, ocli "Medeltidens korståg mot
Islam" (1928), en serie radioföredrag.
Även för den folkliga övertron visade
L. intresse och utgav de värdefulla
undersökningarna "Om kometernas
religiösa tolkning i äldre tider" (i
Bibelforskaren 1910), "Nordisk magi"
(1918) och "De stora häxprocesserna
i Sverige" (s. å.), de båda senare
utgörande första delen av planerade
större verk, som dock aldrig blevo
slutförda. — Stort uppseende väckte
L. genom att framträda som stridbar
förkämpe för en liberal teologi, som
vände sig mot kyrkans officiella lära
och kult. Titeln på lians teologiska
programskrift "Från dogmat till
evangeliet" (1919; 3:e uppl. 1926) anger
lians grundläggande synpunkt: kyrkan
liade genom Paulus och traditionen
förts på avvägar i sin dogmbildning
och kunde därför ej bjuda den
tänkande nutidsmänniskan en acceptabel
religiös åskådning. Kristendomen hade
blivit en lära och en kult, som fått
sitt centrum i Kristi gestalt, vilken
gjorts till Gud själv. Detta
lärokomplex med dess åtföljande
"sakramentsmagi" måste för en modern människa
Emanuel Linderholm.
te sig som en absurditet. Dess
uppkomst gick att förklara med den
religionshistoriska skolans hjälp, men den
kunde ej räkna med att bli förstådd
av en bildad nutidsmänniska. För L.
låg lösningen i en återgång till Jesu
enkla lära i evangelierna, särskilt som
den möter i "evangeliet i evangeliet",
liknelsen om den förlorade sonen, där
Jesus själv pekat på den enda väg
syndaren liar att gå för att bli
försonad med Gud. Kristendomen måste på
nytt bli "teocentrisk" i stället för
"kristocentrisk". Däri såg L. vägen
till en kristendomens renässans i vår
tid. Efter denna åskådning skulle
också gudstjänsten reformeras. L.
utformade nya ritual för olika
gudstjänstformer ocli utgav bl. a. "Svensk
evangeliebok" (1920, övers, till tyska och
utg. under titeln "Neues
Evangelien-bucli", 1924), ett utmärkt bidrag till
gudstjänstens berikande. I en rad
skrifter uttalade sig L. i aktuella
kyrkliga frågor utifrån sin liär
skisserade grunduppfattning, bl. a. i "Det
religiösa Sveriges splittring och
enande" (1931). Ett organ för sina idéers
spridning fick han i det av honom
1929 stiftade och alltjämt verksamma
Sveriges religiösa reformförb., vars
ordf. lian var till sin död och vars
tidskr., Religion och kultur, som
började utges 1930, han redigerade. L.
publicerade också flera betydande
uppsatser i denna tidskr. Där
framträdde även hans djupa intresse för
den religiösa lyriken. Han bidrog bl.
a. till 1937 års psalmbok med fyra
tolkningar av kända psalmer och
väckelsesånger, bl. a. psalm 377
"Närmare, Gud, till dig". L. redigerade
även från 1920 Kyrkohist. årsskr., där
f. ö. en bibliografi över L:s skrifter
finns publicerad i årgång 1931. L.
var en motsatsernas man. Han
förenade barnafrom religiositet med en
rationalism i åskådningen, som kan
föra tankarna till upplysningstidens
neologi. Han var sällskaplig och
vän-säll men fördes på grund av en viss
arrogans och envetenhet vid
hävdandet av sina teologiska idéer mot slutet
av sitt liv in i en akademisk isolering,
som ibland gjorde honom bitter. På
ärligheten i hans uppsåt kunde dock
icke ens lians argaste motståndare
tvivla. Som lärare var han ett salt i
fakulteten. Han ställde problemen
under debatt och verkade
uppfostrande på flera teologgenerationer också
genom sina världsvisa personliga råd
och praktiska anvisningar. — Gift
1924 med med. lic. Atina Ingeborg
Allenberg. E. B—n.
Linderot, se även Linderoth, s. 64S.
Linderot, Lars, präst,
psalmdiktare, f. 7 aug. 1761 i Jörlanda skn,
Göteb. län, † 23 maj 1S11 i Lindome
skn, Hall. län. Föräldrar:
skrivaren Johan L. och Dorotea Kjerrulf.
—• L., som växte upp i fattigdom,
blev student i Lund 1778,
prästvigdes 1787 och var 1790—1800
komministeradjunkt i Göteborgs
dom-kyrkoförs. och 1800—11 komminister
i Tölö socken i n. Halland. — L. har
fått stor betydelse på grund av sina
postumt tryckta predikoutkast med
uppteckningar, som gjorts av åhörare,
"Högmessopredikningar" (2: a uppl.
1829; sista uppl. 1913). Vidare
ut-gåvos "Andeliga sånger och
tillfällighetsverser" (1815; 4:e uppl. 1889).
Bland L:s psalmer har särskilt en
blivit klassisk: "Ingen hinner fram till
den eviga ron, som sig ej eldigt
framtränger", nr 265 i den sv.
psalmboken av år 1937. De flesta av L:s
skrifter lia i flera uppl. utkommit i
norsk och dansk översättning. Han
kan sägas ofrivilligt ha bildat en
pre-dikoskola, som erhöll en tämligen
vidsträckt utbredning. L. var en
allvarlig doms- och botpredikant
avgam-malpietismens typ, som med starkt
visuella målningar åskådliggjorde
Lars Linderot. Silhuett av okänd konstnär.
(Lunds universitetsbibliotek.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
