- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
42

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lithberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Livijn

42

Livijn

trampares Lefvernes Beskrifning" (1,
1781), vars värde ligger i den
kulturhistoriskt intressanta
allmogeskildringen. Eposet är avfattat på
alexandriner och har Holbergs berömda
"Peder Paars" som främsta förebild.
Ytterligare två delar av verket voro
färdiga i manuskript vid L:s död men
ha senare förkommit. — Ogift. -—
Litt.: J. Mortensen,
"Kyrkostöto-schopia Sæbyensis" (i Samlaren 1910).

G. U.

2. Livijn, Clas Johan, ämbetsman,
författare, f. 12 nov. 1781 i
Skän-ninge, † 12 okt. 1844 i Stockholm.
Föräldrar: kyrkoherden Johan
Alexander Livin och Juliana Christina
Törner.-—L. blev student 1800 i Lund
och 1802 i Uppsala, där han 1805
avlade juridisk ex. S. å. blev han e. o.
kanslist i Krigsexpeditionen och
kammarskrivare i högsta revisionskontoret
av Kammarrätten. Han blev 1808
auditör vid Skaraborgs reg. och erhöll 1812
assessors namn. Åren 1813—14 deltog
lian i Karl Johans fälttåg i Tyskland
mot Napoleon och befordrades till
över-auditör. Efter hemkomsten tog han
tjänstledigt för att ytterligare
meritera sig genom juridiskt
vetenskapliga studier, vartill han stimulerats
under tysklandsvistelsen, och begärde
slutligen avsked 1817. Följ. år blev
han krigsjustitiarie vid
Krigshovrätten (efter dennas omorganisation 1827
krigshovrättsråd). Under riksdagarna
1817—18 och 1823 fungerade lian som
sekr. i bevillningsutskottet och var de
följ. åren led. av flera kommittéer
och direktioner, bl. a. av kommittén
för tryckfrihetens vård. År 1835 blev
lian generaldir. i Styr. för fängelserna
och arbetsinrättningarna i riket, en
post, där han som ämbetsman kom att
göra sin mest betydelsefulla insats.
Under ständiga resor studerade L. de
sv. fängelseförhållandena; han
framlade en rad reformförslag, som
framför allt gingo ut på att avskaffa de
fördärvliga gemensamhetsfängelserna
och de vanhedrande kroppsstraffen
och i stället införa cellsystem och
frihetsstraff. Även fattigvårdens
organisation var föremål för hans
livliga reformintresse, och han ivrade
för införandet av en överstyr, för
fång- och fattigvård. Han fick också
bevittna beslutet om cellsystemets
införande i vårt land vid 1840—41 års
riksdag och medverka vid
fängelsernas begynnande ombyggnad, men de
flesta reformförslagen genomfördes
först efter lians död. Rastlöst verksam
ägnade lian de sista åren av sitt liv
bl. a. åt försvarslöshetsfrågan, i vilken
han inlämnade en promemoria till
justitiestatsministern strax före sin
död. År 1S25 blev L. led. av Krigsvet.
akad. — Vid sidan av sin ämbets-

Clas Livijn. Litografi av L. Fehr.

maimagärning har L. gjort sig ett
namn som förf. av nyromantisk typ
ehuru med en ytterst egenartad och
bisarr profil. Från sin hembygd i
Östergötland med dess forntidsminnen
och rika, omväxlande natur mottog
han avgörande livsintryck. Där kom
han i beröring med folktrons, sagans
och historiens värld men också med
sin samtids småborgerligt triviala
förhållanden, dess vardagliga enahanda
och dess brokiga marknadsliv, som
lian lärde känna under ständiga resor
och som lian uppfattade än med
poetiskt förälskade, än med satiriskt
spelande blickar. Den förbryllande
blandning av säregen fantastik, realistisk
iakttagelseförmåga och ofta bitande
ironi, som utmärker L:s författarskap,
avslöjar en lidelsefull och orolig ande,
på en gång känslig och kärv, än
bittert svårmodig och ironisk, än
hejdlöst gycklande och spefull, men alltid
med något kantigt och disharmoniskt
i sitt väsen. — Av avgörande
betydelse för utvecklingen av L:s litterära
intressen blev bekantskapen med
Lorenzo Hammarsköld i Uppsala, tills,
med vilken han hösten 1803 instiftade
det litterära sällskapet Vitterhetens
vänner. Där gjorde han sina första
poetiska lärospån. Han debuterade
med en del vältalighetsprov i
1700-talsstil, varjämte lian skrev odén på
antika versmått, xenier och ballader.
Han gjorde vidare utkast till romaner
och författade historiska, borgerliga
och polemiska dramer, lustspel och
nyromantiska operor. Mer än
visserligen ofta storstilade ansatser blevo
inte dessa dramatiska skriverier, och
intet därav blev tryckt. Samtidigt
medarbetade L. i den av
Hammarsköld, Agardh och Askelöf utg.
vecko-tidn. Polyfem och deltog på deras sida
i den stora litteraturpolitiska
uppgörelsen mellan nya och gamla skolan.
Ännu i stridens slutskede medverkade

han i "Markalls sömnlösa nätter"
(1820—21). — L:s första tryckta
verk var "Johan David Lifbergs
lefverne" (1811), där han efter Sternes
och Jean Pauls mönster sökte skapa
en komisk roman i den stolliga ocli
kvasigenialiskt pratsamma stil, som
närmast utmärkte den senare. År 1817
följde hans andra roman, "Axel
Sigfridsson", där lian mot bakgrunden av
en hel tidsålder ville skildra ett
människoöde från vaggan till graven.
Mönstret var tidens bildningsroman,
sådan denna utformats av Goethe i
"Wilhelm Meister" och Jean Paul i
"Titan1". Bokens titelfigur tillhör dessa
utbrända, livströtta men ändock
trotsiga själar, som representera
romantikens tidsålder alltifrån Goethes
Werther till Byrons Manfred. Som
höjdpunkten i L:s författarskap kan den av
E. T. A. Hoffmann påverkade novellen
"Samvetets fantasi" betraktas, vilken
jämte "Skaldens harpa" trycktes i
vinterhäftet av "Opoetisk kalender för
poetiskt folk" 1822. Det är den första
fantastiska novellen i sv. litteratur,
och genom den anknyter L. till
nyromantikens strävan att skildra det
omedvetna själslivets dunkla förlopp.
Under symbolen av en grå man
framställer L. de ångestkänslor och de
samvetskval, som behärska romanens
hjälte, en officer, som förfört en ung
flicka och drivit henne till barnamord.
Mest bekant är dock L:s roman
"Spader dame" (1824), där han i Zachäus
Schenander, en själssjuk student,
skildrar en borgerlig Hamletfigur av
samma art som Axel Sigfridsson,
ehuru avgjort mera bittert ironisk.
Det är sin egen världserfarenhet, som L.
framlagt i detta mänskliga dokument.
L:s sista roman, "Riddar S:t Jöran",
aldrig fullbordad eller utgiven
(manuskriptet i K. bibi.), är en skildring helt
i Hoffmanns stil, en "trollroman", på
en gång fantastisk, realistisk och
samtidigt genomsyrad av en bitande
satir. ■— Med sitt romantiskt-realistiska
författarskap representerar L. en av
huvudlinjerna inom nyromantiken.
Litteraturhistoriskt har han närmast
sin utgångspunkt i det sv. 1790-talets
realistiskt sentimentala novellistik,
och över Sterne, Jean Paul och
Hoffmann genomlöper han de olika
stadierna i den utveckling, som leder
fram till romantikens upplösning ocli
den borgerliga realismens genombrott.
Alltför disharmonisk och splittrad blev
han i sin litterära gärning blott "ett
nyromantiskt diktarefragment", men
kanske just på grund därav står lian
likväl som en av de mest fullödiga
representanterna för den romantiska
ironin i vårt land. Det historiska
intresset hos L. visade sig bl. a. i hans
deltagande vid startandet av "Svenskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 11:48:31 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free