- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
110

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Lundegård, Justus - 2. Lundegård, Axel - 3. Lundegård, Erik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lundeberg

110

Lundegård

Axel Lundegård.

med undantag för en vistelse i
Frankrike 1S91—92 samt resor till
Lofoten 1S99 och till Italien 1904. —
Ända fram till den franska resan var
L. en tämligen osjälvständig repr. för
den rådande smaken med förkärlek för
poetiska naturstämningar. Under
intryck från den franska
impressionismen, spec. Monet, övergick han till ett
valörmåleri, vitt i vitt, där bleka
lokalfärger i rosa, blått, gult och
violett smälte in i skildringen av ljuset
och luften. Samtidigt utbildade han
sin teknik i riktning mot en pastosare
färgbehandling ocli ett snabbare och
bredare föredrag. Som ex. kan nämnas
den stora duken "Effet de neige",
som utställdes på Parissalongen 1882.
Efter hemkomsten fortsatte han att
måla i denna impressionistiska stil,
men intrycken av det skånska
landskapets mustiga färger gjorde sig så
småningom allt starkare gällande.
Redan i en duk som "Vid Tånga hallar"
(1895) låter han lokalfärgerna bryta
sig i kraftiga motsättningar. Han
målade nu företrädesvis mariner,
kust-ocli hamnbilder från Arild och andra
platser i trakten av Kullen, t. ex.
"Gråväder" (1896) och "Vågen" (1895).
Den italienska vistelsen medförde en
fastare modellering och ökad
färgstyrka. Åter hemma i Skåne dämpade
lian ljuset på nytt, medan skuggorna
förtätades och färgen fick en
brokigare karaktär. Betecknande är en viss
förkärlek för höstliga motiv med deras
skarpa färgkontraster samt tendensen
att bygga upp målningen på två
huvudtoner, ofta grönt och rött, t. ex.
"Vårkväll" (1917). Ett nytt inslag i
motivkretsen utgjordes av de talrika
interiörerna i sol- eller lampsken, ss.
"En jungfrubur" (1909). Det skånska
landskapet skänkte honom alltjämt
nya, typiska motiv, ss. "Sädesskylar
i regn" (1912), "Marsvinter,
Vadmöl-lan" (1924). L. utförde också grafik i

akvatinta oeh färg. Han var den
ledande inom Skånes målerigeneration efter
G. Rydberg. Vid Skånska
konstnärslagets stiftande 1902 blev han det
samlande namnet ocli var dess ordf. 1903
—08 och 1910—13. Han tillhörde
Konstnärsförb. 1886—90. L. är repr.
i Nat, mus. och Göteborgs mus. — Gift
1905 med Kätlie Berger. — Litt.: II.
Hedemann-Gade, "J. L. En
minnesteckning" (1927). Th. N.

2. Lundegård, Axel Wilhelm,
författare, f. 17 dec. 1861 i Västra
Sal-lerups skn, Malmöh. län, † 20 dec. 1930
i Stockholm. Bror till L. 1. — L.
avlade mogenhetsex. i Hälsingborg 1879,
studerade i Lund IS-SI—83 samt
därefter i Stockholm 1S83—86 och i
Köpenhamn 1886—89. Ären 1896—97
utgav han Göteborgstidn. Vilden, ett
"veckoblad för intelligens och kultur",
som på våren 1897 flyttade sin
utgivningsort från Göteborg till Stockholm
men kort därpå upphörde. L. vistades
därefter i Italien och i Ungern samt
bodde efter hemkomsten först i
Gränna 1903—16 och därefter i
Stockholmstrakten. — Under studieåren tidvis
bosatt i Hörby, där fadern 1880 blivit
kyrkoherde, lärde L. känna Victoria
Benedictsson, och från 1884
utvecklades bekantskapen till ett varmt
vänskaps- och kamratförhållande, som
fick stor betydelse för dem båda. Vid
samma tid slöt sig L. till
författar-kretsarna i Stockholm och räknades
efter sin debut med den realistiska
novellsamlingen "I gryningen" (1885)
till "Det unga Sverige". Tills, med
fru Benedictsson skrev han därefter
skådespelet "Final" (uppf. 1S88) och
fullbordade efter hennes utkast
romanen "Modern" (s. å.), där han själv
stått modell till en av
huvudpersonerna, och skådespelet "Den bergtagna"
(1890). Efter författarinnans död
sammanställde L. 1890 hennes
efterlämnade papper till en självbiografi,
varav han 1928 utgav en tredje, utökad
uppl. av stort psykologiskt och
litteraturhistoriskt värde. Stort
uppseende väckte L:s roman "Elsa Finne"
(1—2, 1902), där han bl. a. skildrade
förhållandet mellan Victoria
Benedictsson och Georg Brandes med direkt
återgivande av hennes
dagboksanteckningar. —■ Med romanen "Röde
prinsen" (1889) företog L., delvis i
nyckelromanens forim, en uppgörelse med
80-talets moralism och vardagsrealism
och efterlyste livsglädje och romantik
i litteraturen. Det nya programmet
förverkligades i bl. a.
herrgårdsromanen "Titania" (1892), varmed L. slog
igenom hos publiken, samt
konstnärsromanen "Prometheus" (1893) och
"Tannhäuser" (1S95), en legend i
modern miljö. — Senare ägnade sig L.
huvudsakligen åt den historiska ro-

manen, inom vilken genre han
lyckades förena frisk fabuleringskonst med
historisk trohet och sinne för det
pittoreska. Hans bästa arbeten äro den
breda romancykeln "Struensee" (1—3,
1898—1900) och medeltidskrönikorna
"Drottning Margareta" (1—2, 1905—
06), "Drottning Filippa" (1907) ocli
"Drottning Cilla" (1910), där
Kalmarunionens växlande historia
symboliseras i de tre kvinnorna kring Erik av
Pommern. — Personliga upplevelser
återgav L. i "Några
Strindbergsminnen knutna till en handfull brev"
(1920) och "Sett och känt" (1925).
L. har även utgivit diktsamlingarna
"Dikter" (1S96) och "Tillvarataget"
(1918). Den mest kända av lians
dikter torde vara "Fosterlandet" (Ej med
stora låter och starka ord). — L. var
i sin ungdom starkt radikal men
lämnade på Victoria Benedictssons
inrådan sina planer på en naturalistisk
bohemroman. Hans i grunden
romantiska temperament fick i stället sitt
naturliga uttryck i hans följande
produktion, som t. o. m. föll den
konservative Wirsén i smaken. Bäst lyckades
L., när han liade ett givet biografiskt
stoff att arbeta med, t. ex. kända
historiska skeenden eller Victoria
Benedictssons utkast och
dagboksanteckningar. Han sökte i enlighet med sin
läggning och litterära uppfostran
förverkliga ett slags förening av realism
och idealism. I sina historiska
romaner använde L. en knapp stil,
påminnande om Heidenstams arkaiserande
språk. — L. fick 1929 De nios pris ocli
blev 1930 ordf. i Sveriges
författare-fören. Hans efterlämnade papper, bl.
a. en rikhaltig brevsamling,
förvärvades 1947 av Lunds univ.-bibl. — Gift
1893 med Jeanie Caroline IIuglina
Mac Dowall. — Litt,: S. Linder, "A.
L." (i "Ibsen, Strindberg och andra",
1936). ’ H.L—r.Lt.

3. Lundegård, Erik Ewald
Wilhelm, tidningsman, författare, f. 18

Erik Lundegård.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 2 22:38:18 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free