Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mattias Gregersson - Mattias Kettelmundsson - Mattias Olofsson - Mattisson, Torkel, i Malshult, bonde, politiker, se Torkel Mattisson - Matton, släkt - 1. Matton, Ida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mattias Kettelmundsson
261
Matton
med riksföreståndaren våren 1511
som en av oppositionens ledare.
Bättre synes förhållandet ha gestaltat sig
mellan biskopen och Sten Sture d. y.,
ehuru M. av allt att döma varit
missnöjd med herr Stens
vulgärdemokratiska inrikespolitik, som snart nog
urartade till en hårdhänt diktatur,
varvid riksrådet allt mera sköts åt
sidan. M. var en av de sv.
underhandlarna med danskarna på mötet i
Halmstad i febr. 1517 men hade icke
makt att hindra det förutsedda
krigsutbrottet, I konflikten mellan Sten
Sture och Gustaf Trolle tog M., mer
eller mindre tvungen,
riksföreståndarens parti. Till följd av dennes
starka påtryckningar på Uppsala
domkapitel utsågs (postulerades) M. i
början av 151S till ärkebiskop efter
den avsatte Trolle men gav efter lång
tvekan ett avböjande svar. Efter de
danska invasionstruppernas segrar
och Sten Stures död i början av 1520
framstår M. som ledaren av
rådsaristokratins revolt mot Stureväldet,
numera representerat av Kristina
Gyllenstierna, M. var övertygad
aristokrat, hade mycket höga tankar
om riksrådets myndighet och var i
likhet med sina ståndsbröder illa tillfreds
med en regim, som sökte sitt stöd hos
de lägre klasserna och dessutom
kännetecknades av ett oansvarigt
skrivar välde. Den 21 febr. 1520 infann
sig M. i det danska högkvarteret i
Strängnäs och avslöt där ett
stille-ståndsavtal, som preliminärt
tillförsäkrade svenskarna viktiga fördelar.
På ett möte i Uppsala den 6 mars
s. å. erkände rådsherrarna med
ärkebiskopen och M. i spetsen Kristian
som Sveriges konung men lyckades
samtidigt genomdriva villkor, som i
allt väsentligt förlade den egentliga
regeringsmakten till riksrådet och
aristokratin. Under den följ. tiden var
Strängnäsbiskopen nitiskt verksam
bland bönderna i syfte att förmå
dem nedlägga vapnen och ansluta
sig till Kristian II. M. fick
emellertid bevittna, hurusom Kristian redan
vid Stockholms dagtingan den 7 sept.
åsidosatte Uppsalatraktatens
bestämmelser om slottsloven samt slutligen
genom arvrikesförklaringen av den
29 okt. satte fördraget ur kraft och
därmed tillintetgjorde rådsväldet.
Troligen vägrade M. godkänna den sistn.
åtgärden. Detta bidrog sannolikt till
hans ofärd. Han blev det första offret
vid Stockholms blodbad. Han uppgives
ha varit häftig, lättstött oeh mån om
sin värdighet. R. B—m.
Mattias Kettelmundsson, drots,
† i maj 1326. — M. deltog i marsken
Torgils Knutssons krigståg mot Neva
1300 och beskrives i Erikskrönikan
som en oförvägen krigare. Sannolikt
var ban av förnäm börd; efter 1306 bar
han titeln "herre". Han tillhörde då
sedan några år hertig Erik
Magnussons närmaste omgivning. I dennes
strider mot konung Birger tog M. en
framträdande del. Sedan hertigarna
Erik och Valdemar tillfångatagits
vid "Nyköpings gästabud" 1317,
organiserade M. en folkresning mot
konung Birger. Från Västergötland
ryckte ban mot Nyköpingshus, som
ban först efter hertigarnas död 1318
lyckades intaga. S. å. utsedd till drots
och riksföreståndare fullföljde ban
energiskt kampen mot konung Birger
och dennes bundsförvant Erik
Menved av Danmark. Vid Finjasjön i
Skåne besegrade han en dansk här
och tvingade i nov. Erik Menved att
ingå ett stillestånd. Följ. år landsteg
M. på Gotland, Birgers enda
återstående besittning. Flera av konungens
anhängare straffades skoningslöst;
bl. a. avrättades drotsen Brunkow och
senare även Birgers unge son
Magnus. M. sammankallade det stora
valmötet på Mora äng 8 juli 1319. där
han föreslog, att hertig Eriks treårige
son Magnus, som han bar i famnen,
skulle hyllas som konung. I dennes
förmyndarregering intog ban till en
början en ledande ställning, men då
majoriteten inom
förmyndarregeringen mot M:s önskan vägrade
tillerkänna kungamodern, hertiginnan
Ingeborg, något inflytande, nedlade
ban 1322 drotsämbetet och drog sig
tillbaka till Finland, där han blev
slottshövitsman på Åbohus. Emedan
Erikskrönikan utförligt och med stor
sympati skildrar M:s insatser, har
det ifrågasatts, om icke M. utövat
ett avgörande inflytande på dess
tillkomst, t. ex. genom att intressera
någon klerk för att skildra det
händelserika tidsskede, under vilket ban
spelade en så framträdande roll. —
Litt.: R. Pipping, "Kommentar till
Erikskrönikan" (1926); J. Rosén,
"Striden mellan Birger Magnusson
och hans bröder" (1939). A. S—k.
Mattias Olofsson (Olai), präst,
† mellan 1448 och 1455. Föräldrar:
synemannen Olof Mattsson ocli hans
hustru Katarina. Om M:s ätt se Horn.
— M. var domprost i Uppsala till
1439. Han ersattes då av Jöns
Bengtsson Oxenstierna. Han liade flera bai n,
som 1455 erhöllo Karl Knutssons
stadfästelse på arvskiftet efter honom. M.
har ansetts vara identisk med en
lika-benämnd kyrkoherde i Forsa skn i
Hälsingland, verksam på 1440-talet
och prost över hela Hälsingland.
Denne har identifierats med "Mathias,
grefve till Bäck, Friherre till Finnflo,
riddare till Fjärdsätter, Lagman i
Landone, Fogde i häradet, Præster i
Kyrkio, Bonde i by", vars porträtt
hänger i Forsa kyrka oeh om vars
rikedom och lärdom flera med
fantasistoff bemängda lokalsägner berätta.
— Litt.: E. Herlenius, "En
mystifikation" (i Personhist. tidskr. 1921); N.
Ahnlund, "Mathias i Bäck" (Sv.
Dagbladet 19 febr. 1945). H. Wn.
Mattisson, Torkel, i Malsliult,
bonde, politiker, se Torlcel Mattisson.
Matton, släkt från Frankrike, som
under hugenottkrigen emigrerade till
Nederländerna och omkr. 1650 inkom
till Sverige med Daniel Mathon (†
1688), som var anställd vid Finspångs
styckebruk i Östergötland.
Stavningen av släktnamnet ändrades till M.
av hans sonson, skrivaren vid
Dannemora bruk i Uppland Daniel M. (f.
1717, † 1790). Från dennes andre son,
kassören vid Hargs bruk i Uppland
Carl Fredrik M. (f. 1750, † 1S24),
härstamma alla nu levande medl. av
släkten. Bland hans söner märkas
den framstående genealogen,
kamreraren vid Riksbanken Carl M. (f.
1781, † 1866) och bokhållaren vid
Ängskär, Hållnäs skn, Uppland,
Johan Fredrik M. (f. 1786, † 1833),
vilka blevo stamfäder för släktens två
huvudgrenar. Till den yngre av dessa
hörde Johan Fredrik M:s son,
läderfabrikören i Gävle Lars Andreas M.
(f. 1825, † 1897), far till skulptrisen
och målarinnan Ida M. (M. 1) och
industrimannen Emil M. (M. 2).
1. Matton, Ida Elisabeth,
skulp-tris, målarinna, f. 24 febr. 1S63 i
Gävle, † 7 juli 1940 därstädes.
Föräldrar : läderfabrikören Lars
Andreas M. oeh Christina Gustafva
Mathilda Wallmon. — M. studerade vid
Tekn. skolan i Stockholm 1882—86,
varefter hon reste till Paris, där lion
vistades till ett par år före sin död.
Hon studerade vid Académie
Cola-rossi och erhöll undervisning av II.
Chapu, A. Mercié m. fi. Hon företog
resor i Italien 1904 oeh 1922. Fransk
smak satte tidigt sin prägel på
hennes skulpturer, som i fråga om
modelleringens känslighet ocli
marmorbehandlingens elegans stodo på en hög
nivå. Hon utförde en lång rad
statyer, statyetter, byster och reliefer,
gravmonument och konstindustriella
föremål, ss. "I vågor" (marmor, 1S95),
"Dolce far niente" (gips, 1S96, Gävle
mus.), "Bretagneska" (bronsrelief,
utställd 1900) och "Förtroendet"
(marmor. 1906). Bland porträtten
kunna nämnas byster av Nathan
Söderblom (gips. 1896) och Moliére
(Dramatiska teatern). I Gävle restes
1924 hennes monument över den unge
Gustav Vasa, och i Stockholms
stadshus finns reliefen "Lokes straff"
(marmor, 1909). M. målade även
landskap, bl. a. från Lappland. Hon
utställde ett flertal gånger i Paris samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
