- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
316

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Molader, Patrik - 1. Molander, Harald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Molander

316

Molander

erhöll arrendet av apoteket i Tierp
1927 och inrättade samt innehade
apoteket Draken i Stockholm 1930—39
och apoteket Kronan i Borås 1939—
46. Sedan 1946 är han bosatt i
Stockholm. M. har haft ett stort antal
uppdrag bland kolleger. Han var bl. a. led.
av centralstyr. för Sveriges
farma-cevtförb. 1910—20 (ordf. från 1919),
av apotekarbefordringsnämnden 1916
—26 och av Apotekarsocietetens
direktion 1932—40. Han liar i
facktid-skr. publicerat talrika uppsatser och
artiklar särskilt i yrkesfrågor och har
därjämte utgivit "Strängnäs apotek
1746—1S07" (1912) och "Sveriges
far-macevtförbund 1903—1913" (1913).—
M. var i Strängnäs kommunalt
verksam, bl. a. som stadsfullmäktig 1917.
— Gift 1907 med Svea Elisabeth
Al-ving. S. L.

1. Molander, Johan S a r a l d,
regissör, författare, översättare, f. 17
mars 1858 i Stockholm, † 22 nov. 1900
därstädes. Föräldrar: överläkaren
med. doktorn Johan il. ocli Augusta
Dybeck. — Efter mogenhetsex. i
Stockholm 1877 studerade M. 1S77—81 i
Uppsala men slog snart om och
ägnade sig lielt åt teatern. År 1S84 vann
han anställning som regissör vid den
av Ludvig Josephson oeh Viktor
Holmquist ledda Nya teatern i
Stockholm. Redan vid denna sin första
kontakt med det praktiska teaterarbetet
fick M. ett starkt intryck av att den
samtida sv. scenkonsten behövde från
grunden förnyas såväl beträffande
spelstil och regi som arbetsformer.
Om sin egen förmåga att reformera
hyste han inga tvivel. Till en början
tog emellertid hans äldre kollega
Ludvig Josephson i kraft av sin
chefsställning de mest vägande uppgifterna och
lämnade komedirepertoaren åt M. En
stor framgång skaffade dock M.
teatern genom sin skickligt gjorda
bearbetning av Franz von Schönthans
komedi "Sabinskornas bortrövande"
(1S85). M:s scenbilder företedde redan
vid denna tid en omsorgsfull
verklighetstrohet, som man förut ej varit van
vid i vårt land, och kritiken såväl som
publiken ägnade honom mycket
erkännande. Förhållandena vid Nya teatern
erbjödo emellertid åtskilliga
svårigheter, och särskilt komplicerad blev
M:s ställning till den dugande men
ytterst lättstötte och misstänksamme
Josephson. Efter en del privat ocli
offentlig polemik dem emellan
lämnade M. Stockholm och tog 1886
engagemang vid Sv. teatern i
Helsingfors, där han snart fick många och
stora uppgifter och skaffade sig högt
anseende som instruktör ocli
iscensättare. I längden hade han dock svårt
att trivas i den främmande miljön,
helst som han tyckte sig finna, att

Harald Molander.

man på sina håll betraktade honom
som en obehörig inträngling. År 1894
återflyttade han till Sverige, där han
först organiserade ett antal turnéer i
landsörten, delvis med föga gynnsamt
ekonomiskt resultat. År 1S96
anställdes han som regissör vid Vasateatern,
vilken då leddes av Albert Ranft; år
1898 kom han i samma befattning till
Sv. teatern. På den förra scenen nådde
han en epokgörande framgång med
sin uppsättning av "Mäster Olof"
1897. För första gången fick man här
på en sv. scen möta en
regiprestation influerad av, ehuru ingalunda
slaviskt efterbildande, den berömda
Meiningertruppens stilistiska
principer. Med detta arbete liade M. nått
en oomtvistligt ledande position inom
det sv. teaterlivet, vilken befästes
genom lians fortsatta verksamhet,
som visade en stadig utveckling till
fastare grepp oeh djupare originalitet.
Kulmen nådde han genom sin
inscenering av Gerhard Hauptmanns
"Vä-varne" (Sv. teatern 1899), där han
åstadkom en massregi av
överväldigande verkan. Hans sista uppsättning
blev Strindbergs "Folkungasagan", till
vilken han utarbetade ritningar till
dekorationer och kostymer samt
fullständigt sceneri; efter hans bortgång
slutfördes arbetet av Karl Hedberg.
— I sin sceniska gärning lade M.
stor vikt vid historisk stiltrohet,
korrekta kostymer, rekvisita o. s. v. Han
var energisk motståndare till allt
st järnspel och krävde av varje
skådespelare hänsyn till ensemblens
konstnärliga enhetlighet. Han var en
auktoritet på kostymhistoriens område,
ägde omfattande kulturhistoriska
kunskaper och förvärvade under flera
resor på kontinenten en grundlig
förtrogenhet med sin samtids teater.
Som instruktör var ban till
ytterlighet omsorgsfull; i ensemblescener
införde han systemet att ordna statis-

terna i små grupper med utsedda
ledare, vilka instruerades individuellt
och sedan fingo svara för gruppens
rörelser. För att djupare engagera
statisterna i spelet skrev han ofta ut
repliker för dem. Antalet repetitioner
var i hans iscensättningar betydligt
högre än vanligt, vilket ibland lär lia
framkallat protester; lian lyckades
dock alltid driva sin vilja igenom.
Fordrande som regissör och sträng i
sin kritik var lian dock ingalunda så
frän och brutal som Ludvig
Josephson. Av skådespelarna var han alltid
liögt respekterad, ehuru hans något
reserverade natur gjorde, att han
sällan knot några närmare
vänskapsförbindelser. Den, som kände honom bäst,
var Knut Michaelson, vilken också i
konstnärliga frågor hyste en med
honom överensstämmande uppfattning.
— Vid sidan av sin teaterverksamhet
var M. flitigt verksam som förf. ocli
översättare. Av hans teaterstycken
mottogs "Furstinnan Gogol" (uppf.
1S83 på Dramatiska teatern) mycket
väl. Stycket, ett effektfullt
intrig-drama med ett planerat attentat mot
ryske tsaren som medelpunkt,
framfördes förträffligt med fru Bosin och
G. Fredrikson i huvudrollerna.
Mindre framgång hade det i realistisk
80-talsstil hållna familjestycket
"Vårflod" (uppf. 1884 på Dramatiska
teatern). Deu välgjorda komedin
"Flotation" (1893), som skrivits för
Dramatiska teaterns artister, var avsedd
att spelas där, men då premiären
uppsköts, tog M. sitt stycke tillbaka. Det
kom därför i stället fram hos Ranft
på Djurgårdsteatern 1894 men gjorde
i denna miljö ingen lycka. En fin
pastisch är komedin "Rococo" (1882) ,
som vid flera tillfällen med framgång
gått över scenen. — Även som
novellist oeh romanförf. har M. skaffat sig
ett namn. En rad smärre berättelser,
delvis påverkade av August Blanche,
vittna om avsevärd berättartalang.
Bäst är novellen "Farbror Kuno
Ottokar" (i "Strödda skizzer och
berättelser", 1901). Ypperlig som
kulturskildring är romanen "En
lyckoriddare" (1896), med Lars Wivallius
som huvudperson; dramatiserad av
M. blev den en stor framgång på Sv.
teatern 1900. Efter M:s död utgav O.
Levertin "Strödda skizzer och
berättelser" (1901). M. översatte även
mycket för teatern, bl. a. operettexter,
varvid Hjalmar Meissner hjälpte honom
att nå fram till en riktig
korrespondens mellan texten och musiken. Ett
mästerverk är hans tolkning av
Rostands "Cyrano de Bergerac" (1900),
där både ordvalet ocli de pompösa
alexandrinerna vittna om M:s
förtrogenhet med barockens poesi. Ett bevis
för M:s satiriska lynne är lians mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 2 22:38:18 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free