- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
318

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Molander ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Molander

318

Molander

Olof Molander.

bar, icke minst i den sällsynt enhetliga
personinstruktionen. Snart började
han också belt gå sina egna vägar.
Under de närmast följande åren
prövade han sina krafter på olika
uppgifter, bl. a. den med strålande fantasi
och säker stilkänsla utformade
"Tu-randot" (1921) av Carlo Gozzi samt
två Shakespearestycken, "Stormen"
(s. å.) och "Som ni behagar" (1922),
bägge gestaltade med utsökt artistisk
smak och fin intelligens. Djärv och
stark i greppet var lians
Othelloin-scenering (1924); för första gången
visade han där sin förmåga av
lidelsefullt energisk dramatisk
koncentration. Den dekorativa utstyrseln,
tillkommen under samarbete med Bertil
Damm, gav i sin praktfulla
färgverkan ett överväldigande
skönhetsrin-tryck. Året därpå grep ban sig an med
en svårlöstStrindbergSiUppgift:
iscensättningen av det i Sverige tidigare
aldrig uppförda skådespelet "Advent".
Den suggestiva scenform han skänkte
detta verk visade en inlevelse i Strind-

bergs själsliv, som förebådade den
blivande store Strindbergsregissören. Sin
kontakt med den framväxande
moderna sv. dramatiken ådagalade M.
genom sitt framförande av Pär
Lagerkvists symboliska drama "Den
osynlige" (1924), vars egenartade
stämning av primitiv mystik lian
accentuerade genom en dekorationsstil
baserad på motiv från exotisk folkkonst.
År 1927 iscensatte M., i samarbete
med Jon And, Kacines "Fedra" i en
konstruktivistisk trappdekoration,
som väckte både förargelse och
beundran. Från detta
experimentstadium återvände han emellertid snart
till en mera personlig linje,
kännetecknad av måttfull, syntetiskt
betonad realism på grundval av en
intensivt genomarbetad psykologisk
analys. Sin främsta insats har han under
senare år gjort som
Strindbergsregissör, och det är främst tack vare
honom, som Strindbergs dramatik
blivit en bestämmande makt i det sv.
teaterlivet. När "Ett drömspel" gick

över scenen (1935), inleddes en ny
period i det strindbergska dramats
teaterhistoria. Diktarens egenartade
pendlande mellan fantastik och
realism fick då för första gången en
adekvat scenisk form, och likaså blev
för första gången den djupa
religiositeten i hans drama åskådligt och
intensivt framhävd. Samma
grunduppfattning har präglat M:s övriga
Strindbergsinsceneringar,
"Spöksonaten" (Dramaten 1942), "Till
Damaskus" I och II (Dramaten 1937 och
1944), "Folkungasagan" (1937),
"Kronbruden" (regigästspel i
Helsingfors 193S och på Dramaten 1944) och
"Brända tomten" (Dramatikerstudion
1946). Sin syn på Strindberg som
främst av allt en stor religiös
personlighet med djup förankring i det
paradoxala kristna troslivet har M. vunnit
bl. a. genom ett ingående studium av
Strindbergs handskriftliga
kvarlåtenskap, om vilken han även publicerat
några intressanta studier (bl. a. i den
danska tidn. Politiken 12 dec. 1941).
Dessutom har M. på många andra
områden framträtt med regiarbeten av
hög valör: Shakespeares "Julius
Caesar" (1938), Schillers "Fiesco" (1934),
den av spansk barockkonst inspirerade
insceneringen av Jacob Bidermanns
"Cenodoxus eller Doktorn från Paris"
(på Konserthusteatern 1935). Ett
djärvt experiment var Euripides’
"Medea" (1934), som M. under
samarbete med Otte Sköld som dekoratör
oeh Hilding Rosenberg som
kompositör iscensatte i genomförd mykenisk
stil, med dunkel och koncentrerad
stämningsverkan. Bland lians
yppersta arbeten inom den moderna
dramatikens område märkas 0’Neills
"Klaga månde Elektra" (1933) och
Con-nellys "Guds gröna ängar" (1932).
Också för den nyare psykologiska
dramatiken har han visat intresse (J. J.
Bernards "En själ i nöd", 1930).
Förnämliga prov på lustspelsregi har M.
visat på det klassiska området bl. a.
i Goldsmitlis "Värdshuset Råbocken"

(1923), en överdådigt träffad bild
av-engelskt 1700-talsliv, ocli på det
moderna i Mark Reeds "Älskling, jag ger
mig" (1938), där han gav
generationsproblemet en lika roande som ironiskt
betonad belysning. — Som
skådespelare har M. framträtt huvudsakligen
inom karaktärsfacket och visat sig
som en gestaltskapare med briljant
nyanseringsförmåga. Bland lians
roller märkas Henri i Géraldys "Älska"

(1924) och Fouehé i Sardous och
Mo-reaus "Madame Sans-Gène" (1939). —
M. har vid flera tillfällen i pressen
behandlat aktuella teaterfrågor och
därvid visat sig vara en skarp och driven
polemiker. Vid den nordiska
teaterkongressen i Stockholm 1937 var ban

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 11:48:31 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free