Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Nicander, Karl August - Nicolaus Allonis, ärkebiskop, se Nils Alleson - Nicolaus Catilli, ärkebiskop, se Nils Kettilsson - Nicolaus Hermanni - Nicolaus Magni, humanist, se Nils Månsson - Nicolaus Marci, biskop, se Nils Markusson - Nicolaus Olai Bothniensis - Nicolaus Olai Helsingius - Nicolaus Ragvaldi, ärkebiskop, se Nils Ragvaldsson - Nicolaus Ringius, skriftställare, se Ringius - Nicolaus Sigvasti, prelat, se Nils Sigvastsson - Nicolaus Stephani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nicolaus Allonis
42S
Nicolaus Stephanf
nan skulle kunna fullfölja förbundets
strävanden. Det poetiska resultatet av
N:s italienska resa föreligger främst
i "Hesperider", oeh ]ST. är vid sidan
av Atterbom en av våra förnämsta
italiaromantiker. Sin väsentligaste
insats i vår litteratur har N. gjort
som lyriker. Vissa delar av hans
diktning ha länge bibehållit sin
popularitet ("Kungshatt", "Erik
Vasas runa", "Aftonen" m. fi.).
Höjdpunkten i sitt skaldskap når han med
"Vågen" (Mitt liv är en våg . . .), där
han i lättillgänglig form givit ett
fullödigt uttryck åt romantikens
oändlighetskänsla, Den romantiska
tidsålderns livssyn utgör bakgrunden till
N:s diktning. I hans senareproduktion
spåras emellertid också en viss
realistisk tendens. N. var icke någon djupt
reflekterande natur, men han ägde
personlig älskvärdhet, ofta med
inslag av ett blitt drömmande vemod,
oeh formell elegans. — Ogift. — Litt.:
C. D. af Wirsén, "Minne af skalden
K. A. K." (Sv. akad:s handl. ifrån år
1886, 7, 1892, tr. 1893); G. Lokrantz,
"K. A. N." (1939, drsavli.). Ltz.
Nicolaus Allonis, ärkebiskop, se
Nils Alleson.
Nicolaus Catil Ii, ärkebiskop, se
Nils Kettilsson.
Nicolaus Hermann|, biskop, f. 1326
eller 1327 i Skänninge, † 2 maj 1391
i Linköping och begraven i
domkyrkan där. — Trots borgerlig härkomst
var N. besläktad med heliga Birgitta
och var i sin ungdom huslärare på
Ulvåsa för hennes barn. Efter studier i
Paris ocli Orleans knöts N. som kanik
till Uppsala domkapitel;
ärkebiskopen, den förutvarande
Linköpingsbiskopen Petrus Thyrgilli, var hans
morbroder. Som ärkedjäkne i Linköping
omtalas N. från 1361. I egenskap av
kapitlets näst främste led. fungerade
han som "vicarius in spiritualibus"
för biskop Nils Markusson under
dennes kamp mot konungarna Magnus
Eriksson och Håkan Magnusson 1361
—64. LTtan att förfäras trotsade N. de
båda Folkungafurstarna och synes till
och med lia vågat använda
bannlysningen som vapen. Lika utsatt blev
ärkedjäknens ställning 1371—72
under biskopens mellanhavanden med
Albrekt av Mecklenburg, vilka ledde
till att Nils Markusson måste gå i
landsflykt ocli lämna biskopsstolen
till Gotskalk Falkdal. Sedan denne
mördats i febr. 1374, sökte Albrekt
få sin kansler väld till biskop i
Linköping. Men domkapitlet slöt enigt
upp kring N., och denne, som själv
begav sig till Avignon, erhöll
påvens provision till det nya ämbetet
14 mars 1375. Med icke ringa
framgång fortsatte N. som stiftschef sin
kamp mot laglösheten under den meck-
lenburgska regimen. Politiskt
orienterade han sig mot Bo Jonsson (Grip)
och blev en av dennes
testamentsexekutörer ; därigenom kom han att
medverka, då drottning Margareta
inkallades. Inskriften på N:s ännu bevarade
gravsten prisar hans insatser för
dyrkan av S:ta Anna, Ansgar och
Birgitta. Dittills hade Ansgar varit ett i
Sverige förbisett helgon, och N. kan
rentav anses ha skapat Ansgarskulten
i landet. Tillhörande den birgittinska
kretsen tog N. livlig och betydelsefull
andel i arbetet för Vadstenaklostrets
grundande och konsolidering samt för
Birgittas helgonförklaring. Sin kärlek
till sierskans livsgärning liar N.
odöd-liggjort genom ett officium (tr. i
Lunds univ:s årsskr. 1893), som
innesluter hymnen "Rosa rörans
bonita-tem". N. framstår som en av den sv.
medeltidskyrkans allra märkligaste
personligheter. Samtiden såg i honom
ett Guds utvalda redskap, och redan
vid Konstanzkonciliet 1414 gjordes ett
försök att få honom helgonförklarad.
Påven gav 1499 tillstånd till hans
högtidliga skrinläggning, och denna skedde
4 febr. 1515, men till helgonförklaring
kom det ej. Några handlingar i
samband med N:s helgon process ha 1S95
utgivits av H. Schiick (i Antiqvarisk
tidskr., 5), ocli 1933 påträffades i
Florens statsarkiv en handskrift med
ett större fragment av de
undersökningar, som i hemlandet inlett
arbetet för helgonförklaringen. — Litt.:
K. B. Westman, "N. H:s
skrinläggning" (i Kyrkohist. årsskr. 1917); G.
Carlsson, "Anteckningar om ett par
sv. helgon" (i Kvrkohist. årsskr.
1919); Y. Brilioth, "Sv. kyrka,
kungadöme och påvemakt 1363—1414"
(1925); Sara Ekwall, "N. H:s
kano-nisationsprocess" (i Hist. tidskr.
1934) ; S. Engström, "Bo Jonsson"
(1,1935). S.Kft.
Nicolaus Magni, humanist, se Nils
Månsson.
Nicolaus Marci, biskop, se Nils
Markusson.
Nicolaus Olai Bothniensis,
ärkebiskop, f. omkr. 1550 i Piteå
lands-förs., Norrb. län, † IS maj 1600 i
Uppsala. Son till kaplanen Olaus i Piteå.
— N. studerade i Gävle skola och
in-skrevs vid univ. i Bostock 1578, där
ban blev magister 1582. Han
utnämndes 15S6 till lärare vid
Stockholmskollegiet i samband med dess
reorganisation i ortodox anda. Åren 15S9—
92 hölls N. fängslad för sitt motstånd
mot Johan UI:s liturgiska
strävanden. Han blev 1593 domprost i
Uppsala och s. å. prof. i exegetik och
hebreiska vid univ. där. Dessa tjänster
innehade ban till 1599, då han valdes
till ärkebiskop efter den avsatte
Abra-hamus Andreæ Angermannus. N. av-
led emellertid före invigningen till
ämbetet. — N. tillhörde den
generation av kyrkomän, som i och med
Uppsala möte framträdde i ledningen för
den sv. kyrkan. Hans utrikesstudier
hade gjort honom förtrogen med den
betydelsefulla rostockortodoxin,
vilket framgår bl. a. av hans 1584
författade "Theses de Sacra Scriptura",
som voro inspirerade av teologen
Martin Chemnitz. Teserna fingo
sedermera en särskild betydelse därigenom
att N. var preses vid Uppsala möte och
lade dem till grund för diskussionen
rörande bekännelsefrågan. För det
program, som blev mötets resultat,
arbetade N. ivrigt under återstoden av
sitt liv, både som teologisk förf. ocli
kyrkopolitiker. N. har vidare blivit
bekant som ledare för det s. k.
korv-tåget, ett bondeuppbåd i Boslagen,
vilket 159S besegrade den från
Finland kommande Arvid Stålarm,
konung Sigismunds förtrogne. N. stödde
även i övrigt med all kraft hertig
Karl oeh deltog som en ivrig
anhängare till denne i riksdagarna 1597, 1598
och 1600. — Gift med Elisabeth
Grubb. — Litt.: A. M. Magnusson,
"N. O. B." (1898). Llim.
Nicolaus Olai Helsingius (Nils
Olofsson), biskop, f. i Hälsingland,
† 16 sept. 1585 i Strängnäs. — Efter
studier i Uppsala inskrevs N. 1545
vid univ. i Leipzig och därefter i
Wittenberg, där lian 1550 tog
magistergraden. Efter att en kort tid lia
varit hovpredikant hos Gustav Vasa
blev N. 1551 skolmästare i Strängnäs,
1555 kyrkoherde i Gävle ocli 1557
ordinarius över Norrland. År 1563
utnämndes han till biskop i
Strängnäs stift. — I Strängnäs stod N. mitt
uppe i sin samtids kyrkokamp med
naturlig hemortsrätt bland
motståndarna till Johan III:s liturgi, vilka
funno en fristad i stiftet under hertig
Karls beskydd. Som deltagare i
riksdagen i Stockholm 1577 angrep lian
liturgin, vilken lian emellertid till
slut nödgades underteckna, dock med
reservation för hertig Karls räkning.
På grund av vacklande hållning
gentemot Johan III och dennes
påtryckningar blev N. under den
intensifierade kyrkokampen av hertig Karl
tvingad att begära tjänstledighet från
sitt ämbete 1582. N. torde ha varit en
av initiativtagarna till lärdomsskolan
i Gävle. — Gift med Elin Larsdotter
av Buresläkten. Lhm.
Nicolaus Ragvaldi, ärkebiskop, se
Nils Ragvaldsson.
Nicolaus Ringius, skriftställare,
se Ringius.
Nicolaus Sigvasti, prelat, se Nils
Sigvastsson.
Nicolaus Stephani, biskop, f. i
Östergötland, födelsedatum okänt, ‡
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
