Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Nordenskjöld, Erik - 14. Nordenskjöld, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordenskiöld 499 Nordenskiöld
Första infanteribrigaden 1926. N. gick
på övergångsstat 1928, överfördes till
Södra arméfördelningens reserv 1929
och erhöll avsked 1934. En väsentlig
del av N:s tjänstgöring var förlagd
till Krigsskolan på Karlberg, där
ban som lärare från 1903 och chef
1916—21 blev välkänd för många
generationer sv. officerare under deras
kadettår. Han utgav läroböcker i
topografi för Krigsskolan, skildringar ur
kadett- och officerslivet samt den
underhållande släktkrönikan "På
amiralens tid" (1933). — Gift 1921 med
Anna Theofila Nordenskjöld. F. M.
14. Nordenskjöld, Nils Otto
Gustaf, geolog, geograf,
forskningsresande, f. 6 dec. 1869 på Sjögelö i
Hässle-by skn, Jönköp. län, † 2 juni 1928 i
Göteborg. Föräldrar: översten Otto
Gustaf N. och Anna Elisabeth Sofia
Nordenskiöld. Sonsons son till K. 4. —
N. avlade mogenhetsex. i Östersund
1S86 och blev vid Uppsala univ. fil.
kand. 1889, fil. lic. 1894 samt fil. dr
och docent i mineralogi och geologi
s. å. Han var från 1905 till sin död
innehavare av den vid Göteborgs
högskola nyinrättade professuren i
geografi (med handelsgeografi) och
etnografi ocli var 1914—23 även
högskolans prorektor. Från 1910 övade lian
tillsyn över Göteborgs musei
mineralogiska avd. Han var en av de
drivande krafterna för tillkomsten av
Handelshögskolan i Göteborg och var
från 1923 till sin död dess förste rektor
samt lärare där i ekonomisk geografi.
— N. började som geolog men kom
efter hand att alltmer ägna sig åt
geografisk forskning. Hans berömde
morbror Adolf N. (N. 10) kom belt
naturligt att betyda mycket för hans
utveckling. N. besökte 1895—97
Eldslandet ocli Sydpatagonien, och
resultaten därifrån har han meddelat i
"Wissenschaftliche Ergebnisse der
schwedischen Expedition nach den
Magellansländern ..." (1—3, 1899—
1907), varjämte han utgav
reseskildringen "Från Eldslandet" (1898).
Efter en kortare vetenskaplig resa
1898 till Alaska och det nya
guldlandet Klondike iYucon ö. därom började
lians håg riktas mot polara trakter.
Sommaren 1900 medföljde lian den
danske löjtnanten Amdrup till
Grönland och fick där under två månader
erfarenhet rörande utrustning för och
organisering av en polarresa. Redan
tidigare liade K. framlagt planer på
en sv. sydpolsexpedition. Den borde
gå ut 1901 för att samarbeta med de
samtidiga expeditionerna från
England och Tyskland samt förläggas till
Graham Land, s. om Kap Horn, på
östsidan av den från s. uppstickande
"halvön"; därifrån hade norska
säl-fångare 1892 medfört intressanta fos-
Otto Nordenskjöld.
sil av mycket lovande vetenskapligt
värde. Med seg ihärdighet lyckades N.
trots motstånd från ledande
geografiskt håll sammanbringa de behövliga
medlen för det planerade stora
företaget, känt som den sv.
sydpolsexpeditionen 1901—03. Till
fartygsbefälhavare ombord på Antarctic fick lian
den norske sjökaptenen C. A. Larsen,
som hemfört ovannämnda fossil. Som
vetenskapliga deltagare hade han bl. a.
J. G. Andersson (geolog, souschef), G.
Bodnian (meteorolog, fysiker), A.
Ohlin och K. A. Andersson (zoologer),
C. Skottsberg (botanist) och S. A.
Duse (kartograf). I okt. 1901 avgick
expeditionen från Göteborg. Resans i
vissa avseenden dramatiska förlopp,
bl. a. fartygets förlisning, skildras i
"Antarctic. Två år bland sydpolens
isar" (1904) av N. m. fi. samt i
"Antarctic" (1944) av J. G.
Andersson. För forskningsresultaten
redogöres i "Wissenschaftliche Ergebnisse
der schwedischen Südpolar-Expedition
1901—1903" (1—6, 1905—20), där N.
själv beskrivit de geografiska ocli
geologiska resultaten (1911, 1917).
Bland dem voro de paleontologiska
upptäckterna epokgörande för
uppfattningen av sydpolarkontinentens
utvecklingshistoria. År 1909 gjorde N.
en sommarfärd till s.-v. Grönland;
från denna liar ban (i Ymer 1910)
givit en klarläggning av det till dess
föga kända Holstenborgdistriktet. Vid
ett besök i England 1912 lyckades N.
väcka intresse för en förnyad
forskningsfärd till områden s. om Kap
Horn. Behövliga medel blevo
garanterade både från engelsk sida ocli (1914)
även från de sv. statsmakternas sida,
men det första världskriget
kullkastade planerna. Åren 1920—21 företog
K. sin sista stora färd, som gick från
Peru till Sydpatagonien i Chile, i vars
liögfjällsområde han studerade de
väldiga ismassiven. Hans iakttagelser
under denna färd återfinnas bl. a. i
Ymer 1921 och i "Explorations chez
les Indiens Campas dans le Pérou"
(1924). — Av N:s övriga
vetenskapliga arbeten märkas inom geologin
"Ueber arcliæische Ergussgesteine aus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
