Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Nordin, Carl Gustaf - 3. Nordin, Carl Johan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Nordin
515
af Nordin
de som politiker. Vid 1786 års
riksdag bildade han i prästeståndet
jämte biskopen i Växjö Olof Wallquist
det pålitligaste stödet för Gustav
III:s politik, och båda blevo
sedermera konungens intima rådgivare.
Partisamhörigheten förmådde dock
aldrig överbrygga en stark personlig
antagonism dem emellan. Wallquist
var en djärv och frimodig politiker,
svag för maktens yttre attribut,
medan N., försiktig och inbunden, med
förkärlek verkade i det fördolda. Att
konungen aldrig samtidigt lade i
dagen samma grad av förtroende mot
dem båda, var ägnat att ständigt
hålla deras ömsesidiga misstro vid
liv. Till en början var det N., som kom
i åtnjutande av den kungliga nåden
genom det sätt, varpå han 1786
bidrog till att avvända prästeståndets
misstämning mot konungen. Denne
övertygades av N. om
nödvändigheten att råda bot på det särskilt av
Schröderheim uppmuntrade, under
benämningen pastoratshandeln bekanta
systemet att bortschackra kyrkliga
ämbeten till den högstbjudande,
vilket var den främsta anledningen till
prästeståndets missnöje. N.
förberedde och blev den drivande kraften i
den 1786 tillsatta ecklesiastika
beredning, som avskaffade dessa missbruk.
Vid 1789 års riksdag skulle det dock
visa sig, att konungen hellre önskade
lägga ledningen i prästeståndet i
Wallquists händer än i N:s. -— Ehuru
fortfarande ståndaktig rojalist kände
sig N. illa till mods inför konungens
författningsomstörtande planer, i
vilka han invigdes. Han försökte också
utöva en något återhållande inverkan.
Likväl betraktade den
konstitutionella oppositionen N. som en av de män,
som genom sin hållning möjliggjort
det nya enväldets genomförande. Vid
riksdagen 1792 förhöll sig N. på ett
sätt, som av Gustav III betecknades
som bevis på orubblig trohet, och
belönades därför med en plats i allmänna
ärendenas beredning. Efter konungens
död slöt sig N. till den förtroliga
kretsen gustavianer kring G. M. Armfelt
för att snart i likhet med de övriga
erfara de för det gamla rojalistiska
partiet olyckliga följderna av den
politiska kursförändringen. På sommaren
1792 förständigades han att
återvända till sin lektorstjänst i Härnösand,
och då ordern icke genast åtlyddes,
upprepades den av polismästare
Liljensparre i brysk och ultimativ form.
Då N. 1793 ämnade besöka
jubelfesten i Uppsala med anledning av
tvåhundraårsminnet av Uppsala möte,
begagnade den reuterholmska
för-myndarregimen tillfället att åter visa
den gamle gustavianen sin onåd
genom att förbjuda honom att bevista
högtidligheterna. Sedan Gustav IV
Adolf blivit myndig, randades dock
åter bättre dagar för N. År 1797
utnämndes han till förste teol. lektor
och tilläts följ. år att utbyta
Skellefteå pastorat mot. det för honom
bättre belägna Nora i trakten av
Härnösand. Dessutom accepterades han
åter i det politiska livet och bevistade
1800 års riksdag som bemärkt led. av
prästeståndet. Vid konungens
kröningsfest 1800 blev N. teol. dr, s. å.
prost i Ångermanland och 1805
biskop i Härnösand, varvid lian fick
behålla Nora pastorat som prebende. I
Härnösand, där han förblev biskop till
sin död, har hans verksamhet avsatt
vackra spår; han lät grunda stadens
första tryckeri och skapade 1806 ett
hem för skolungdom. Gymnasiebibi :s
bästa låg honom varmt om hjärtat.
I stiftsstaden, i vars närhet han ägde
egendomen Stenhammar, bedrev lian
dessutom en omfattande affärs- och
bruksrörelse. ■—• Som karaktär ocli
politiker blev "riksprosten", som N.
brukade benämnas, av sin samtid
föremål för de mest skiftande
omdömen, medan däremot hans insatser
i kulturens tjänst alltid torde ha
vunnit enstämmig beundran. Inför
eftervärlden liar han framför allt
gjort sig förtjänt som upphovsman
till den väldiga, de mest skilda tider
och ämnen omspännande
handskriftssamling, mer än 2 000 volymer, som
1814 inköptes av kronprins Karl
Johan och skänktes till Uppsala
univ.-bibl. Han blev led. av Vitt. akad. 1786.
— Gift 1) 1776 med Anna Katarina
Högström, † 1787; 2) 1788 med Anna
Sophia Nensén, † 1794; 3) 1795 med
Margareta Elisabet Clason. — Litt.:
J. A. Hammargren, "K. G. N." (1923).
C.-F. C.
3. Nordin, Carl Johan af,
friherre, bruksman, politiker,
ämbetsman, f. 6 aug. 1785 på Forsbacka
bruk i Valbo skn, Gästrikland, † 8
juni 1850 därstädes. Son till N. 1 i
hans första gifte. -— N. blev kornett
vid Lätta livdragonreg. (sedermera
Livgardet till häst) 1802, löjtnant
1806 och ryttmästare 1809; sistn. år
erhöll han avsked med
överstelöjtnants titel. I fortsättningen ägnade
han sig åt lanthushållning och
bruksrörelse; tills, med G. Fr. Wirsén
inköpte han 1815 godset Djursholm
n. om Stockholm, vilket dock efter en
tid helt övertogs av Wirsén. Vid
faderns död 1823 ärvde N. Forsbacka
bruk. — För N. fick kontakten med
Wirsén en avgörande betydelse. Genom
påverkan av denne kom han att ägna
sig åt politiken, där han intill Wirséns
död 1827 var dennes lärjunge och
verktyg. N. deltog i riksdagarna 1815,
1817—18 och 1823, insattes i stats-
utskottet och väckte spec. sistn. år en
ej ringa uppmärksamhet i debatterna;
1822 var han statsrevisor, och 1824
blev han ordf. i den kommission, som
tillsatts för att utreda allm.
magasinsdirektionens affärer. På förord av
Wirsén, som var statsråd sedan 1S24,
kallades N. 1825 till statssekr. för
krigsärendena; utnämningen bör ses
i samband med en vid denna tid
framträdande tendens inom regeringen att
stärka sin ställning gentemot
ständerna genom att i sig uppta
framstående riksdagspolitiker. År 1S28, omkr.
en månad efter Wirséns död,
befordrades N. till statsråd. I denna
egenskap kom lian att utöva stort
inflytande på regeringens hållning (dock
antagligen ej så dominerande som
stundom påståtts) och medverkade
kraftigt till ständeroppositionens
ringa framgång vid 1828—30 års
riksdag. Hans taktik innebar, att
regeringens nyrekrytering med för
riksdagen mindre misshagliga personer
fortsattes, att ett väldisciplinerat
regeringsparti bildades på Riddarhuset
och att man genom tillmötesgående i
vissa avseenden försökte beröva
oppositionen dess vapen; sålunda skulle
bondeståndet vinnas genom lättnader
i de stående skatterna. På sistn. punkt
mötte N. emellertid motstånd hos
konungen. Inom regeringskretsen hade
N., liksom tidigare Wirsén, sina
svåraste motståndare i
generaladjutanterna, som voro föredragande i
kommandomål. Den 1828 utnämnde
generaladjutanten för armén, Magnus
Brahe, blev honom slutligen genom
sitt inflytande hos Karl Jolian
övermäktig. Efter flera svåra motgångar
avgick N. ur statsrådet 1831. Åren
1828—30 liade lian även varit tf.
överståthållare i Stockholm. — Som
reträttplats fick N. 1831
presidentbefattningen i Bergskollegium. På denna
post verkade han energiskt för en
uppluckring av det ännu i mycket
merkantilistiskt präglade
regleringssystemet inom järnhanteringen, spec.
stångjärnsproduktionen. Drift i större
skala och användning av moderna
tekn. metoder gynnades, och
överhuvudtaget fick Bergskollegii
verksamhet en ekonomiskt-liberal
karaktär. Starka krafter motverkade dock
N:s reformiver, oeh efter en konflikt
med regeringen avgick han 1839 som
president. — N:s sista politiska
framträdande ägde rum vid 1S40 års
riksdag, i vars inledande skede han var
en av anförarna för oppositionen.
Attacken hade 1839 förberetts genom
underhandlingar mellan N., C. H.
Anckarsvärd m. fi., vilket gav upphov
till påståendet, att en "koalition"
efter franskt mönster bildats av olika
oppositionella riddarhuselement, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
