Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Nordström, Theodor - 1. Nordström, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordström
530
Nordström
erhöll 1911 Illis quorum i 18:e
storleken. N. utgav "Örebro slotts
byggnadshistoria" (1908, tills, med M.
Dahlander) och "Från min
afrikaresa" (1912), en livfull skildring från
ett besök i Afrika 1912. — Ogift.
G. M—e.
1. Nordström, Karl Fredrik,
målare, f. 11 juli 1855 i Hoga,
Stenkyrka skn, Tjörn, Göteb. län, † 16
aug. 1923 vid Drottningholm, Lovö
skn, Stockholms län. Föräldrar:
kronolänsmannen Anders N. och
Britt-Louise Hellberg. — N. var inskriven
vid Konstakad. 1875—78. Då han
fann undervisningen vid dess
principskola olämplig, skrev ban in sig i
Perséus’ nyöppnade målarskola 1876 och
studerade företrädesvis där till 1S78.
Åren 1880—81 vistades lian i Paris
och Normandie; 1882 målade lian
med den nordiska konstnärskolonin
i byn Grez utanför Paris, och 1884
vände han åter dit efter två år i
hemlandet. År 1S86 bosatte han sig
på Tjörn och 1888 i Stockholm
(Skansenhöjden) men återvände 1892 till
Tjörn. Somrarna 1893—95 vistades
lian vid Varberg, och sistn. år slog han
sig åter ned i Stockholm (Norrtull)
men tillbringade vanligen somrarna
i Bohuslän. En sista resa till
Frankrike företog ban 1920—22. — N.
deltog på 1880-talet i oppositionen mot
tidens byråkratiska och akademiska
målarutbildning och blev en av
för-gründsmännen i Konstnärsförb. Från
1896 till förb:s upplösning 1920
fungerade han som dess ordf. På denna post
kom ban att få ett starkt inflytande
på tidens sv. konstliv. En av
huvudpunkterna i hans program för bättre
förhållanden gällde
utställningsväsendet. Han fordrade alltid, att förb.
uppträdde som sluten grupp, med egen
jury. Han tålde inga kompromisser,
och vissa motsättningar uppstodo
därför mellan förb. ocli Sv. konstnärernas
fören. liksom inom förb. — N.
verkade även som lärare i Konstnärsförb :s
konstskolor. Mindre känd är hans
insats som sakkunnig rådgivare vid
utformningen av Liljevalchs konsthall
(vid sidan av prins Eugen och Chr.
Eriksson) och vid Nat, mus:s
ombyggnad 1915 under Richard Berghs
överintendentskap. — Det var i
Frankrike N. erhöll sin egentliga
utbildning och grundläggande tekniska
skolning. Under sina första år där
målade han flitigt friluftsstudier och tog
intryck av Bastien-Lepage ocli
im-pressionisterna, vilkas program lian
dock icke helt accepterade. Typisk för
denna tid är "Gamla bron i Grez"
(1882, Valdemarsudde), som är
övervägande fransk i sin naturalism.
Atmosfärskildringen är ännu så länge
luftig och koloriten blond. Hans livs-
verk gäller främst landskapsmåleriet.
Emellertid’ äro hans fåtaliga porträtt,
t. ex. av skriftställaren Klas Fåhræus
(1886) ocli hustrun Tekla Nordström
(1896), utsökta i färg och
psykologiskt övertygande. Hans
stillebens-måleri är av obetydlig omfattning. I
N:s dukar från förra delen av
1880-talet ger sig den arkitektoniska
fasthet i kompositionen till känna, som
med stor tydlighet utmärker hela
hans produktion. Sina franska
lärdomar omsatte han på ett personligt
sätt, när han slutgiltigt slagit sig
ned i hemlandet, och ban framstod
för sin samtid som en hyperradikal,
nästan revolutionär målare. Hans
intresse för dagsljusproblemen avtog
framemot 1890-talet, och hans
motivvärld blev en annan. Hans måleri fick
en stämningsromantisk och nationell
prägel; den nordiska
kvällsskymningen och ljusa sommarnatten tilldrogo
sig hans uppmärksamhet
("Vinterafton på Skansen", 1890, "Pråmar",
1891, "Granngårdarna", 1894). I
sådana motiv, ofta från Stockholms
närhet, förmedlar N. diffusa
stämningar med lätta töcken och fjärran
tindrande ljus, vilket alltsammans
skänker det romantiska en mystisk
prägel, ehuru grundstämningen på
det hela taget ännu är älskvärd.
Konstnärsförb :s utställning i
Köpenhamn 1892 betydde för honom en
välbehövlig triumf. Publik och kritik
hade eljest varit övervägande avogt
stämda, vilket efter hand utlöste en
bitterhet, som inte undgick att sätta
spår i hans konst. N:s ställning som
en förgrundsfigur inom
1890-tals-måleriet var säkrad. Han började vid
denna tid skapa romantiserade, ja
heroiserade landskap enligt inre
intentioner och visioner, representativa
uttryck för konstnärsviljan under
individualismens stora decennium.
Typiska ex. äro "Valborgsmässoeldar,
Tjörn" (1893) och "Ovädersmoln,
Tjörn" (s. å., Nat. mus.). Tjörn, hans
hembygds ö i Bohuslän, gav en
särskild resonans inom honom, men även
det yttre västkustlandskapet
överhuvudtaget, vars förnämsta skildrare
i sv. konst han är. Åren 1893—95 kom
det till ett stimulerande och
fruktbärande samarbete mellan honom, E.
Bergh och N. Kreuger i Varberg,
varvid begreppet Varbergsskolan
konstituerades. Den tillämpade en subjektiv
ocli dekorativ uppfattning av naturen
i sin konst. Dess inbillningsvärld
kretsade symboliskt nog kring stadens
gamla fästning. N:s
landskapsskildringar blevo efter hand allt dystrare.
I en duk som "Midsommareldar vid
oväder" (1900) häver sig terrängen
på ett typiskt sätt i mäktiga
våglinjer. Även atmosfären laddas här
liksom i "Hoga dal" (s. å.) med ett
dystert, energimättat patos. En
stilisering är också påtaglig. Molnens
omskrivande linjer lia gjorts till
ornament likt lågor och flammor i
östasiatisk konst. Impulser därifrån äro
påtagliga, möjligen förmedlade genom
syntetisternas dekorativa ytstil. En
nattlig allvarsstämning, en mollstämd
dynamik och ödslighet utmärka
målningarna från denna tid, vare sig
det gäller landskap från Tjörn eller
Stockholms utkanter ("Vinterafton
vid Roslagstull", 1897—1900,
Göteborgs konstmus.). I N:s dukar från
det yttersta havsbandet, med den
klippiga stranden och den tunga
sjö-hävningen, ökas rörelsen, sedan
brottsjöar och båtar fått komplettera
motivkretsen ("En galeas på kustfart",
1902, "Klippor och liav", 1904,
"Västerhavet", 1906, "Regnbågen och
berget", s. å.). Genom 1909 års mäns
framträdande kom expressionismen
att bli av stor betydelse för N. Hans
konst undergick en betydelsefull
förändring omkr. 1910. Formspråket
förenklades ytterligare. Föredraget blev
kraftfullt, färgfläckarna lades upp
i serier av breda, rytmiska
penselstreck. Koloriten blev snabbt ljusare.
Det var dagsljusets ocli solskenets
problem, som kommo att sysselsätta
honom. Han valde stillsammare
motiv, landskap av leende karaktär och
gav dem en vardaglig, gladlynt intim
prägel. Han upptäckte också
mälarlandskapet med dess lugna vatten och
yppigt grönskande stränder.
Karakteristiska för denna tid äro "Den
gamla trädgården" (1912), "I trädgården,
Kyrkesund" (1913), "Ångbåtsbryggan
vid Skärholmen" (s. å.), "Strand vid
Mälaren" (s. å.), "Två ungdomar i
trädgården" (1914). N. följde i stort
sett den nu inslagna vägen och höll
sig mest till motiv frän Stockholm
med omgivningar, särskilt de
idylliska och grönskande partierna. Under
sina sista år använde han ibland en
mjukt skulpterande penselföring ("La
Dornes’ dalgång", 1920), ibland en
mera djärv och ledig ("Vid
Stallmästargården", 1918, "Invid fontänen,
Drottningholm", 1922). Hans
kolteckningar, en del på tonat underlag
eller med lätta färgsättningar, äro
talrika och av utsökt kvalitet. De visa
en med måleriet gemensam
utvecklingslinje. — N. är repr. i Nat. mus.,
Thielska galleriet, Göteborgs mus.,
Statens Museum for Kunst i
Köpenhamn ocli Nasjonalgalleriet i Oslo. —
Gift 1886 med xylografen Tekla N.,
f. Lindeström (N. 2). — Litt.: B.
Bergh, "K. N. och det moderna
stämningslandskapet" (Ord och Bild 1897);
T. Hedberg, "K. N." (1905); T.
Sved-felt, "K. N:s konst" (1939). H. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
