Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Odelberg, Axel - Odelmark, Frans - Odelstierna, släkt - 1. Odelstierna, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Odelstierna
599
Odelstierna
de sjukhus- och
sjukvårdsorganisatoriska frågor. — Gift, 1924 med
Margaretha Louise Maria Frölich.
P. H. T.
Odelmark, Frans Wilhelm,
målare, f. 8 febr. 1S49 i Västervik, † 20
nov. 1937 i Stockholm. Föräldrar:
sjökaptenen Oscar Wilhelm O. och Inga
Margareta Bergenström. Om 0:s släkt
se Odelberg (s. 596). — O. studerade
vid Konstakad. 1866—68, i Düsseldorf
1870—75 samt i München, Österrike
och Italien. Efter besök i hemlandet
1878 for ban till Spanien, där han
särskilt uppehöll sig i Granada, och
vistades ånyo i München 1882—84.
Därefter var O. huvudsakligen bosatt
i Stockholm. Redan de första från
Düsseldorf till Konstakad :s
utställningar hemsända alstren,
"Kyrk-interiör" (1873), "Klostergård,
vinterstycke" (1875), äro typiska för den
motivkrets, som O. med aldrig
svikande hängivenhet skulle komma att
ägna en ovanligt lång konstnärsbana.
De nämnda målningarna äro utförda
i olja liksom "Interiör av St.
Lorenz-kyrkan i Nürnberg" (1878,Nat.mus.),
men snart nog övergick han helt till
akvarellen, vars teknik lian
behärskade med ovedersäglig skicklighet. I
otaliga bilder har han återgivit kloster
och kyrkor i Sydtyskland, gator ocli
palatsinteriörer från Venedig, Kairo,
Alhambra och andra sydländska
orter. Gärna sätter han in en läsande
munk eller någon pittoresk figur som
staffage, och de arkitektoniska
detaljerna ge intryck av att vara noggrant
studerade. Hans konst har åtnjutit
stor popularitet. — Gift 1889 med
Christina Ingeborg Dahlberg. Th. N.
Odelstierna, gren av släkten
Odlie-lius (s. 604). Bergsvetenskapsmannen
och läkaren Erik Odhelius adlades
169S med namnet O. (O. 1). Han blev
farfar till bergmästaren i
Västerbotten, Lappmarkerna och Nya
Kopparbergs bergslag Erik O. (f. 1723, † 1805).
Denne blev far till bröderna
löjtnanten vid artilleriet prof. Carl O. (f.
1753, † 1795), som anlade en optisk
fabrik i Stockholm, och
bergmästaren Detlef O. (f. 1777, † 1S55), från
vilken alla nu levande medl. av ätten
liärstamma. Sonsöner till den sistn.
voro bröderna metallurgen Erik O.
(O. 2) och arméofficeren Axel O. (O.
3). O. 2 blev far till ämbetsmannen
och försäkringsmannen Erik O. (O.
4), disponenten, verkst. dir. vid ab.
Svanströms pappersagentur Torsten
O. (f. 1889) och e. o. bibliotekarien
vid Uppsala univ.-bibl., fil. dr Ingrid
O. (f. 1890).
1. Odelstierna, Erik, före
adlandet Odhelius, bergsvetenskapsman,
läkare, f. 26 jan. 1661 i Uppsala, †
12 okt. 1704 i Stockholm. Föräldrar:
teol. professorn Erik Håkansson
Odhelius (s. 604) och Margareta Laurelia.
— O. tillhörde både på fädernet och
på mödernet högt bildade och ansedda
prästsläkter. Efter hans faders död
1666 ingick modern 1668 nytt gifte
med sedermera biskopen Nicolaus
Rudbeckius. 0:s följ. uppväxtår förflöto
omväxlande i Västerås och i Uppsala,
vid vars univ. lian 1670 blev student.
Efter en god humanistisk skolning
övergick han 1676 till läkare- och
bergsvetenskaperna. Sedan lian 1681
med stor framgång försvarat avli. "De
magnetismis rerum" (Om tingens
magnetiska egenskaper), synes han lia
kommit i nära förbindelse med Urban
Hjärne i Stockholm och anträdde
därpå 1683 en fyraårig utländsk
studieresa. Genom Danmark begav lian
sig till Tyskland och uppehöll sig
längsta tiden i Sachsen, främst i
Leipzig, dessutom i Freiberg. I
Leipzig studerade han kemi och farmaci
samt försvarade 1684 avh. "De
putre-factione". I Freiberg blev lian 1685
mästare i proberkonsten, och 16S6
fortsatte han sin studiefärd till
Frankrike, Holland och England. I
Reims promoverades han 1687 till
med. dr. Efter hemkomsten s. å. blev
lian först auskultant och sedan tf.
proberare i Bergskollegium, 1688
bergmästare i Nya Kopparberg och 1689
tillika dir. vid Hällefors silververk.
Åren 1690—92 företog han på Karl
XI :s befallning och för att på ort och
ställe inhämta upplysningar om de
utländska bergverken en ny
utrikes-resa, som gick genom de flesta av
Europas länder och förde honom ända
till Ungern, Italien och Spanien.
Under sin bortovaro erhöll O. 1691
förflyttning till den fördelaktigare
bergmästarebefattningen i öster- ocli
Västerbergslagen. Han befordrades 1695
till assessor i Bergskollegium efter
att s. å. ha avböjt kallelse till en
medicine professur i Uppsala. År 1698
blev lian adlad. — Som
kulturpersonlighet var O. mer samhörig med det sv.
1700-talets än med det senare
1600-talets anda. Hans vetenskapliga
intressen voro mycket omfattande, och
han ivrade för att en sammanslutning
motsvarande Royal Society i London
skulle komma till stånd i Sverige.
Med Royal Societys ledande män hade
lian under sina besök i England
kommit i nära kontakt, och han greps av
djup beundran för detta sällskap, dess
syften och dess verksamhet.
Mångsidigt begåvad visade sig O. dessutom
synnerligen väl skickad att gripa sig
an med och fullfölja de praktiska
arbetsuppgifter, inför vilka lian i stor
omfattning ställdes. Han förvärvade
sålunda ett mycket stort anseende
som bergsman och ämbetsman samt
blev en av sin samtids bästa kännare
på dén internationella
metallproduktionens och metallmarknadens
område. — Anledningen till att O. av Karl
XI sändes ut på sin stora resa 1690
—92 var, att rikets styrelse 1689
ställts inför det allvarliga problemet,
huru man skulle kunna liöja priset på
det sv. exportjärnet utan att det bleve
risk för att man skulle stå utan
hugade köpare i utlandet. Det ansågs
då nödvändigt, att en skicklig och med
bergverk väl förtrogen person
utsändes till de områden utomlands, där
järn tillverkades, och som voro så
belägna, att de kunde upptaga
konkurrens med Sverige. O. ansågs vara
den lämpligaste för detta viktiga
uppdrag och fick detsamma.
Programmet utökades att omfatta även
koppar m. m., och O. försågs med en
vidlyftig instruktion. Efter hemkomsten
avlämnade han 1694 till Karl XI en
mycket omfattande redogörelse för
sin resa och vad han därunder erfarit.
Denna stora reseberättelse har
karakteriserats ss. innehållande "de raraste
och hemligaste anekdoter i hela
bergsväsendet", och den får betecknas som
0:s främsta arbete. Den utgör en
mycket viktig källa för forskningen,
både den bergshistoriska och den
nationalekonomiska. På alla punkter,
där 0:s uppgifter kunnat
kontrolleras, ha de visat sig riktiga. Allting
tyder på att han gått mycket
samvetsgrant ocli skickligt till väga vid
uppgifternas insamlande.
Originalmanuskriptet synes ej vara bevarat,
men avskrifter finnas. Många utdrag
ur och enstaka uppgifter i relationen
ha vid skilda tillfällen offentliggjorts,
men arbetet i sin helhet har icke
blivit tryckt. Förarbeten för publicering
äro dock utförda. Att berättelsen på
sin tid blev vägledande vid
bestämmande av Sveriges politik i fråga om
metallexporten, kan ej betvivlas, ocli
även på annat sätt kom den till nytta.
Särskilt förtjänar nämnas, att då
Bergskollegium 1744 på anfordran av
K. M:t avgav en berättelse om de
europeiska bergverken, kom 0:s
reseberättelse till användning i stor
utsträckning. —- 0:s stora
vetenskapliga intressen komma tydligt till
synes i de synnerligen intressanta och
värdefulla brev, som han under sina
utländska resor skrev till Urban
Hjärne. Breven trycktes, jämte några
andra skrivelser, av C. C. Gjörwell 1757
—59 i Det Swenska Bibliotheket (1—
3). 0:s drsavh. i Reims 1787 liar
titeln "Observationes
chemicometal-lurgicas circa örtum et effluvia
metallorum". Till hans vetenskapliga
produktion hör även den till Urban
Hjärne ställda redogörelse 1698 för
uppträdandet av kvicksilver i Sala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
