- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
605

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odhner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Odhner

605

Odhner

vidgande och förbättrande 1807—08,
samt innehade en mängd kommunala
uppdrag i Stockholm, särskilt
rörande hälsö- och fattigvärden,
brandväsendet och barnbördshuset. — O. var
en kunnig ögonspecialist och bl. a.
skicklig starroperatör. Han
publicerade talrika skrifter, till stor del över
oftalmiatriska ämnen, redigerade 1782
—86 Weckoskrift för Läkare och
Naturforskare samt 1788—1804 dess
fortsättning Läkaren och Naturforskaren
och var även verksam som skönlitterär
översättare, bl. a. av Popes och Youngs
arbeten. —■ O. blev led. av Vet. akad.
1775 (preses 1776 och 1785) och var
även led. av flera andra sv. och
utländska lärda samfund. -— Gift 1)
1763 med Maria Elisabeth Bjurman,
† 1766; 2) 1773 med Brita Christina
Wåhlin. M. B., P. H. T.

Johan Lorentz Odhelius. Målning av P. Krafft
d. il. 1786 (Svenska läkaresällskapet,
Stockholm).

Odhner, släkt, vars äldste kände
stamfar, bonden i Piltagården i
Lå-stads annex av Odensåkers skn,
Skarab. län, Jon Bengtsson levde i
slutet av 1600-talet och i början av
1700-talet och blev far till rotebonden
i Piltagården Per Jonsson (f. 1712, †
1773). Släktnamnet O. bildades efter
Odensåker av dennes söner,
kyrkoherden i Lyrestad, Skarab. län, prosten
Jonas O. (f. 1744, † 1830), och
soldaten, sedan lantbrukaren i öglunda
skn, samma län, Anders O. (f. 1758,
† 1812), vilka blevo stamfäder för
släktens nu levande två grenar. Jonas
0:s äldste son, kyrkoherden i Horn,
Skarab. län, prosten Per Hemming O.
(f. 1790, † 1857), blev farfar till
uppfinnaren Willgodt O. (O. 2) och
dennes bror, prästen och
religionshistorikern Carl O. (O. 4). En brorson till
O. 2 och O. 4 är zoologen Nils O. (O.
7). En kusin till dem var folkhög-

skolemannen Herman O. (O. 3), som
blev far till folkhögskolemannen
Einar O. (O. 6). Till en yngre linje hörde
Jonas 0:s sonson, historikern och
ämbetsmannen Clas Theodor O. (0.1), far
till zoologen Teodor O. (O. 5). — En
sonson till Anders O., yngre grenens
stamfar, var handlanden ocli
rådmannen i Marie3tad Claës O. (f. 1836, †
1935). Han blev far till borgmästaren
i Kungälv Clas Emil O. (f. 1864, †
1917). En son till denne är
kustbevakningschefen, f. d.
kommendörkaptenen Clas Harald O. (f. 1895).

1. Odhner, Clas Theodor,
historiker, ämbetsman, f. 17 juni 1836 på
Hädvik, Alingsås landsförs., Älvsb.
län, † 11 juni 1904 i Stockholm.
Föräldrar: kyrkoherden Clas O. ocli
Anna Carolina Ericsson, syster till
uppfinnaren Jolin Ericsson och ingenjören
friherre Nils Ericson. — O. började
vid tolv års ålder i Skara gymnasium
och blev 1851 student vid Uppsala
univ. För att livnära sig måste ban
tidvis verka som informator. Han blev
fil. kand. 1859, disputerade ocli blev
fil. dr 1S60 och kallades till docent i
allm. historia s. å. Han blev adjunkt
i historia vid Lunds univ. 1865 ocli
var prof. i historia där 1871—87.
Åren 1S87—1901 var han
riksarkivarie. — Av 0:s akademiska lärare
spelade F. F. Carlson ocli C. J. Boström
den största rollen för honom. Hans
studentår sammanföllo med
student-skandinavismens gyllene tid; lian
deltog i de interskandinaviska
studentmötena, år 1862 som ordf. för
uppsali-ensarna. Som akademisk lärare var O.
högt uppburen, och lians undervisning
visade många moderna drag. I
univ.-organisatoriska frågor företrädde han
en reformvänlig ståndpunkt. Under
professorstiden var han led. av flera
kommittéer, av vilka den viktigaste
var kommissionen för undervisningen
i historia och geografi inom
läroverken, vars betänkande (1868)
huvudsakligen författats av O. Han åtog sig
även att skriva en lärobok i
fäderneslandets historia. Åren 1869—72
utkommo 0:s läroböcker för skolans
högre och lägre klasser och för
folkskolan, utan tvivel betecknande ett
stort framsteg. De utmärkas av
noggrannhet i uppgifter, av strävan att
inarbeta det övriga Nordens historia i
framställningen och av ett för sin tid
stort hänsynstagande till den inre
utvecklingen. Mot vidlyftigheten i
första uppl. riktades kritik, och
överhuvud kan nog sägas, att O., som
aldrig undervisat på skolstadiet, lagt
framställningen på ett väl högt plan.
0:s läroböcker, som bearbetats av
olika förf., dominerade länge inom
undervisningen i Sveriges historia och
användas ännu. — Som riksarkivarie

fick O. till första uppgift att leda
flyttningen av arkivets samlingar till
dess nuv. huvudbyggnad. O. tog
initiativet till landsarkivorganisationen
(Vadstena landsarkiv blev färdigt
under lians tid) och till inspektionen av
de offentliga arkiven. Som arkivman
var han ej nydanare. Under lians tid
fortsattes ordningsarbetena,
huvudsakligen av diplomaticaserierna, och
utgallringen av en mängd juridiska
handlingar. Ordningsprincipen
välden under ISOO-talet vanliga i
ämnes-serier — först efter 0:s avgång slog
proveniensprincipen igenom med
efterträdaren E. Hildebrand. — På
1890-talet framträdde O. även som
politiker. Han var led. av Andra K. 1894
—97, varefter han avsade sig av
hälsoskäl. O. slöt sig till den partigrupp,
som kallades nya centern och som kan
karakteriseras som moderatliberal och
friliandelsvänlig. Hans stora patos
gällde försvarsfrågan. Bl. a. var ban
huvudtalare vid ett stort
opinionsmöte i Stockholm i nov. 1892 för
försvarsfrågans lösning enligt
regeringens härordningsförslag. Han liade en
djup känsla för tanken på de nordiska
folkens samhörighet, och
unionstvisterna med Norge fyllde honom med
vemod, även om ban bela tiden
vågade hoppas på en förbättring i
förhållandet. I utrikespolitiska frågor
dominerade åtminstone i tidigare år hos
O. idén om den europeiska jämvikten.
Han såg i Ryssland (efter Polens
försvinnande) en fara för världsdelen och
motiverade ett nordiskt förbund ej
minst ur denna synpunkt; men även
ett stortyskt rike vore farligt. Han
framhöll den i Sverige sedan
1600-talet traditionella franskvänligheten
och Preussens oförmåga att hejda
den ryska expansionen. — 0:s
historieskrivning var i huvudsak ägnad
tre olika områden: det sv.
stadsväsendets äldre historia, stormaktstidens
tidigare skede och den gustavianska
tiden. Genom arbetena "Bidrag till
svenska städernas och
borgareståndets historia före 1633" (drsavh.,
1860), "Bidrag till svenska
stadsförfattningens historia" (1861) och "Om
de svenska städernas kommunala
utveckling under sjuttonde
århundradet" (1867) blev 0. grundaren av den
stadshistoriska forskningen i Sverige.
Han genomgick noggrant hela det då
kända materialet och utnyttjade även
svåråtkomliga tänkeboksserier från
olika städer. Utvecklingen av
förhållandet mellan statlig,
byråkratise-rande myndighet och menighetens
inflytande såg ban klart. Direkt
banbrytande blev 0:s första arbete om
stormaktstiden, "Sveriges inre
historia under drottning Christinas
förmyndare" (1S65). För det dittills föga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 10 00:32:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free