Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olander, Valborg - Olaus Johannis Guto - Olaus Laurentii - Olaus Magni - Olaus Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olaus Johannis Guto
617
Olaus Magnus
nala arbetet i Falun som medl. av
stadsfullmäktige 1911—14 samt var
livligt verksam inom Landsfören. för
kvinnans politiska rösträtt, bl. a. som
ordf. i lokalavd. i Falun 1905—20.
Åren 1923—25 var hon led. av
Sveriges liberala partis förtroenderåd. —
O. var en framstående pedagog och
gjorde en betydande insats för en
förbättrad modersmålsundervisning på
lågstadiet. Hon utgav bl. a. "Svensk
ujipsatsskrifning för skolans lägre
och mellersta stadier" (1896) och
"Svensk språklära för folkskolor och
allmänna läroverkens lägre klasser"
(1904), båda tills, med G. Cederschiöld,
samt "Handbok till Nils Holgerssons
underbara resa genom Sverige" (191S)
och en antologi "Mårbackablomster"
(1933), innehållande citat ur Selma
Lagerlöfs skrifter. Hon var i nära
vänskap förenad med den stora
författarinnan, ocli från och med 1902
var hon hennes sekr. ocli hjälpte henne
bl. a. med korrekturläsning och
renskrivning samt i allehanda praktiska
värv. ■— O. erhöll 1921 Illis quorum.
— Ogift. T. M.
Olaus Johannis Guto, teolog,
munk, † 1516 i Polen. ■— O. var
gotlänning till börden och synes ha
bedrivit studier vid Uppsala univ. under
ären 1477—86. År 1506 vigdes han till
munk i Vadstena kloster. Han företog
sedermera två resor till det polska
birgittinklostret Triumplius Mariae
i närheten av Lublin. Det var på en
sådan resa han avled. — Genom lyckliga
omständigheter har en del av de
föreläsningsanteckningar O. gjorde under
sin uppsalatid bevarats. Dessa äro nu
en viktig källa för vår kunskap om den
första akademiska undervisningen i
vårt land. Även en del av 0:s
bibliotek finns i behåll och förvaras jämte
handskrifterna i Uppsala univ.-bibl.
S. O. S.
Olaus Laurentii (Olof Larsson),
ärkebiskop, f. i Trögd, Uppland, † 25
juni 1438 i Nyköping. — O., som
sannolikt icke var av särskilt förnäm
börd, började spela en mera
framträdande roll i vår historia, när han som
domprost i Uppsala av domkapitlet
där valdes till ärkebiskop efter
Johannes Haquini, vilket skedde den 12
febr. 1432. Valet misshagade
unionskonungen, Erik av Pommern, som var
angelägen att hävda sitt inflytande
vid de viktiga högsta prelatposternas
tillsättning. Han framförde därför en
annan kandidat, och efter dennes död
ännu en. O., som genom upprepade
besök i Rom under 1420-talet tycks ha
varit väl hemmastadd där, avreste dit
efter kapitlets val. Av påven,
Eugenius IV, utnämndes han den 7 maj
1432 till ärkebiskop. I den hårda
konflikt, som nu utbröt mellan konungen
och domkapitlet, segrade det sistn.
tack vare Uppsalaklerkernas och 0:s
målmedvetna energi men även tack
vare den engelbrektska
frihetsrörelsen, vars närmare samband med den
kyrkliga striden dock ej helt kan
klarläggas. Då O. i början av 1435
återkom till Sverige, hade fejden redan
utbrutit. O. företrädde därefter jämte
sin vän biskop Tomas i Strängnäs
den typiskt episkopala riktningen i
tidens sv. partiliv. O. önskade
bibehålla unionen, ehuru med garantier
för Sveriges trygghet och
självständighet och för kyrkans rättigheter.
Han torde emellertid med misstro lia
betraktat bondeoroligheterna. Den 7
juni 1435 invigde O. Uppsala
domkyrka i dess nya imponerande gestalt,
kanske i närvaro av Engelbrekt. Följ.
år sammankallade han det
provinskoncilium i Söderköping, som
utfärdade ett stort nytt privilegiebrev för
den sv. kyrkan. På våren 1438
arbetade han på ett allm. riksmöte för
kyrkans och dess egendoms
okränk-barhet. Åt Karl Knutssons regering
torde han ha givit sitt stöd, och det
finns intet skäl att sätta tro till den
av Ericus Olai framförda antydan, att
det varit marsken, som förorsakat
0:s plötsliga död, framkallad genom
förgiftning. — O. är en av de mera
markanta personligheterna i raden av
medeltida sv. ärkebiskopar. Särskilt
intresse tilldrar sig hans fasta
hållning i den ur principiella synpunkter
så viktiga striden mellan konung och
domkapitel vid hans tillsättning. I
den uppsaliensiska traditionen, i
ärkebiskopskrönikan och hos Ericus
Olai tilldelades O. ett hedersamt och
säkerligen rättvist eftermäle. — Litt.:
Y. Brilioth, "Svenska kyrkans
historia" (2, 1941). Kj. K.
Olaus Magni (Olof Månsson),
finländsk biskop, † 1460. — O. studerade
länge i Paris, understödd av biskopen
i Åbo, Magnus Tavast, som med stor
sannolikhet var hans fader. I Paris
blev han en av univ:s ledande män och
var under 1430-talet flera gånger
pro-kurator för den anglikanska nationen
(till vilken svenskarna och finnarna
hörde) samt vid ett tillfälle
artistfakultetens rektor. Efter kortare
besök i hemlandet återvände han
definitivt till Finland 1438 och blev s. å.
domprost i Åbo. År 1450 efterträdde
han den gamle Magnus Tavast som
biskop i Åbo, där ban sedan verkade
till sin död. — O. skall ha varit
mycket lärd och en god talare. Som biskop
tycks han dock inte ha spelat någon
större roll. Å. Z.
Olaus Magnus, präst, diplomat,
kulturskildrare, f. i okt. 1490 i
Linköping, † 1557 i Rom. Föräldrar:
borgaren i Linköping Måns Peters-
son och hans hustru Kristina. Bror
till ärkebiskop Johannes Magnus (bd
4 s. 70). -— O. gick i skola i Västerås
och studerade i Tyskland 1510—17,
åtminstone vid Rostocks univ., troligen
även vid dominikanhögskolan i Köln,
samt förvärvade magistergraden. Han
företog på uppdrag av apostoliske
kommissarien Arcimboldus en resa
1518—19 genom Norrland upp till
Pello i Norrbotten, utan tvivel även in
i Tröndelagen, varunder han sålde
av-latsbrev för kurians räkning. År 1520
blev ban vittne till Stockholms
blodbad. Han blev kanik i Uppsala och
Linköping, möjligen även domprost i
Strängnäs, och sändes 1524 till Rom,
där ban avhandlade kyrkliga
ämbets-t illsättningar i Sverige och f. ö. gav
kurian upplysningar om det kritiska
kyrkliga läget i sitt hemland. S. å. var
han även en kort tid föreståndare för
S:ta Birgittas hus i Rom. Åren 1526
—27 underhandlade han på Gustav
Vasas uppdrag om en handelstraktat
med Nederländerna (en relation över
underhandlingarna är tryckt i
"Handlingar rör. Skandinaviens historia",
1, 1816) men återvände ej hem utan
förenade sig i Danzig med brodern
Johannes, vars landsflykt han fick
dela. År 1530 avsattes han från sina
kyrkliga befattningar i Sverige;
samtidigt konfiskerades hans egendom.
I Danzig knöt han vänskapsband med
den portugisiske humanisten
Damia-nus a Goes, vars berättelser om
Orienten och intresserade frågor om
Nordens kultur (i synnerhet lapparnas
seder och bruk) gåvo honom fruktbara
vetenskapliga impulser. Han fick
också här tack vare den inflytelserike
ermeländske biskopen och humanisten
Johannes Dantiscus ekonomisk hjälp
ocli skickade senare i gengäld denne
talrika rapporter från tridentinska
mötet. År 1537 lämnade O. Danzig för
alltid och var 1539 i Venedig gäst hos
patriarken Hieronimo Quirino, som
bekostade hans s. å. utkommande
nordiska karta, "Carta marina",
vilken är verklighetstrognare och rikare
på geografiska detaljer än äldre
kartor (utg. i faksimile av I. Collijn
1912). O. försåg kartan med talrika
motiv ur näringslivet samt med
kommentarer på latin, tyska och
italienska. Efter broderns död 1544
tilldelades O. värdigheten som Sveriges
ärkebiskop men levde fortfarande
under brydsamma ekonomiska
omständigheter. När kyrkomötet i Trident
öppnades 1545, blev han sv. delegat
och utövade en energisk verksamhet
såväl för att återupprätta den
katolska ordningen i de nordiska länderna
som för att bekämpa kätteriet inom
den övriga kristenheten. Från denna
tid är bevarad en tämligen omfattan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
