Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar I - Oscar II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar II
659
Oscar II
det var även hans utkast, som
följdes, när en ny fabriks- och
hantverksförordning utkom 1846. Genom
denna förordning slopades
skråväsendet; reformen blev den största
händelsen i vårt land under
1840-talet. Den ökade näringsfriheten
nödvändiggjorde även större frihet i
handeln på utlandet, och förslag
uppgjordes till friliandelsvänligare
tulltaxa. — Ett visst vacklande kom
snart till synes hos konungen;
representationsfrågan visade sig svårlöst,
och redan före 1847 års riksdag
angavs, att konungen var "klar att
vända" från sin liberala kurs. Denna
utveckling påskyndades av
marsoroligheterna 1848. O. ådagalade väl då ett
passivt mod men påverkades av den
därefter följ. allmänna reaktionära
strömningen. Ett kungligt
representationsförslag, byggt på samfällda
val och avsett att verka som ett
"stillande medel", framlades men föll 1S50.
Därmed var det slut med de stora
principdebatterna; man återgick för
det närmaste decenniet till partiella
förbättringar av den bestående
författningen. 0:s politik blev
"konservativt reformerande", och 1850-talet
kom att utmärkas av det följdrikaste
arbete på det materiella området
Sverige dittills skådat. Från 1853
daterar sig den första telegrafiska linjen
(Stockholm—Uppsala), och de 1849
inledda järnvägsbyggena övertogos 1855
av staten, ett djärvt steg, som
nödvändiggjorde större utlandslån.
Decimalsystem och frimärken infördes,
länsfängelser anlades, och O. ägnade
ett ingående arbete åt förslag till höjd
beskattning av husbehovsbränningen,
m. m. En friare tullagstiftning
utbyggdes, vari alla in- och
utförselförbud voro borttagna, ocli tullfrihet
infördes för livsmedel och råvaror. Är
1856, vid 0:s sista, mest
framgångsrika riksdag, erhöll ogift kvinna
myndighet vid tjugufem års ålder, året
därpå upphävdes 1726 års förbud mot
enskilda andaktssammankomster, och
det föreslogs, att
landsförvisningsstraffet för avfall från den rena
evangeliska läran skulle slopas.
Ansatser yppades dock även till
beskärande av tryckfriheten. De
föranleddes av 0:s ängslan inför den växande
radikalismen; i dylikt spordes en
"auktoritativ liberalism", nära
besläktad med den, som tillämpades av
hans framgångsrike frände,
Napoleon III. — O. ägde en utpräglad
diplomatisk talang. Med Danmark hade
1846 den dynastiska vänskapen
knutits fastare, och när 1848 ett uppror
utbröt i Slesvig-Holstein, vilket
erhöll väpnat stöd av Tyska förbundet,
avslöt O. med sin granne en
konvention, som ledde till att en mindre sv.
hjälpstyrka överfördes till Fyn, det
enda militära förband, som mellan
1814 och 1918 lämnade sv. mark.
Utnyttjande Rysslands avoghet mot den
revolutionära tyska nationalismen
ledde O. från Malmö underhandlingar,
vilka förberedde en preliminärfred
1849; under stilleståndstiden var n.
Slesvig besatt av sv.-norska trupper.
Utgången samt Sveriges deltagande i
de internationella förhandlingar,
vilka syftade till den danska
tronföljdens ordnande, höjde avsevärt 0:s
prestige. — Ett närmande till
Frankrike och England blev under denna
tid allt påtagligare; därtill bidrog ej
minst den beredvillighet, varmed
Ryssland under
finnmarksförhandlingarna tog sig an finska intressen
(förslag 1851 att Norge skulle
avträda ett område vid Varangerfjorden
åt finska fiskelappar). O. delade
samtidens tro på tsarväldets
ödesbestämda expansion, och under Krimkriget
nöjde lian sig ej med att passivt
invänta västmakternas inviter.
Rysslands missnöje med den modifierande
sv. neutraliteten 1853 utnyttjades som
stöd för en vittförgrenad, antirysk
agitation. Novembertraktaten 1855,
varigenom England och Frankrike
garanterade Sverige-Norge mot alla
inkräktningsförsök från öster, var
otvivelaktigt avsedd som ett första
steg mot deltagande i en allmän
offensiv mot Ryssland. Det överraskande
fredsslutet blottställde i viss mån
Sverige-Norge; tack vare 0:s
diplomati vanns dock 1856 en rysk
utfästelse att ej vidare befästa
Ålands-öarna. —■ "Fredsutbrottet"
föranledde O. att taga sig an den
skandinavis-tiska politiken; den kulminerade i
konungens tal vid studentmötet
sommaren 1856, då han yttrade, att krig
de skandinaviska bröderna emellan
hädanefter vore omöjligt. Hans anbud
till den danske konungen om allians
på vissa villkor avböjdes dock under
tämligen sårande former.
Förhållandet mellan Sverige och Norge var
under 0:s regering stagnerande.
Unionsvapnet, örlogs- och handelsflaggorna
liade av O. vid trontillträdet ändrats
på ett sätt, som innebar en eftergift
för norska önskemål och försvagade
den allsidiga uppgörelse, vilken
ensam kunnat betrygga unionens
framtid. Förslag till samordnande av
rikenas försvarskrafter blevo fruktlösa,
och 1856 inställdes tillsättandet av
riksståthållare, vartill även sv. man
kunnat utses. — År 1852 liade O.,
vilkens hälsa varit bräcklig sedan
ungdomen, angripits av en svår
sjukdom, som nödvändiggjorde en längre
brunnsvistelse i Tyskland. Knappt
återkommen därifrån drabbades han
av ett förkrossande slag genom för-
lusten av sin andre son, prins Gustav.
O. insjuknade livsfarligt och kunde
först i april 1853 återupptaga
regeringen. Hans hälsa förblev emellertid
undergrävd, ocli då lians anfall av
minnesförlust jämte
förlamningssymtom tilltogo under intryck av de
utrikespolitiska motgångarna,
nödgades lian i sept. 1857 överlämna
regeringen åt kronprins Karl (XV). De
sista åren av 0:s levnad utmärktes av
ett långsamt avtynande; efter hans
död visade det sig, att lian lidit av en
tumör på hjärnan. — O. speglade sin
tid men ledde den ej. Det blev icke
hägringarna från Krimkriget utan
den genom sociala ocli ekonomiska
reformer möjliggjordamateriella
blomst-ringen, som kom att bestämma
eftervärldens bild av O. som en fridsäll
ocli folkkär regent, vilken bröts av
arbetet på att förverkliga
framstegsvänliga ideal. — O. hade i sitt
äktenskap förutom sönerna Karl och
Gustav ännu två söner, Oscar (II) och
August, samt dottern Eugenie. —
Litt.: A. de Maricourt, "Oscar I«r,
roi de Suède et de Norvège" (1909);
S. Eriksson, "Sv. diplomati och
tidningspress under Krimkriget" (1939);
Alma Söderhjelm och C.-F.
Palmstierna, "Oscar I" (1944); Å.
Holmberg, "Skandinavismen i Sverige vid
1800-talets mitt" (1946). C.-F. P.
Oscar II, konung, f. 21 jan. 1829 på
Stockholms slott, † S dec. 1907
därstädes. Föräldrar: konung Oscar I och
drottning Josefina, f. prinsessa av
Leuchtenberg. Om 0:s ätt se
Bernadotte. — Den nye arvfursten erhöll
namnet Oscar Fredrik och titeln
hertig av Östergötland. Han förmäldes
6 juni 1S57 med prinsessan Sofia
Wilhelmina Mariana Henrietta,
dotter till hertig Wilhelm av Nassau,
blev tronföljare 1S59, besteg tronen
18 sept. 1872 samt kröntes 1873
under riddarromantiska former i
Stockholm och Trondheim. — Under
barndomen lianleddes O. av privatlärare,
först Chr. J. Boström 1833—37 och
norrmannen O. G. D. Aubert 1834—
37, sedan F. F. Carlson 1837—46 ocli
norrmannen W. W. von Haffner 1838
—47, den senare för 0:s sjöutbildning.
O. var synnerligen musikalisk, och för
hans utbildning i musik svarade Adolf
Lindblad ocli hovsångaren I. A. Berg.
Efter sjöofficersex. 1S45 och
studentex. 1846 vistades O. vid Uppsala univ.
våren 1846, höstarna 1847 och 1849
samt en kortare tid våren 1850. Han
studerade språk, historia, statsrätt och
matematik samt estetik och filosofi.
Hans lärare i de båda sistn. ämnena,
Atterbom och Boström, fingo stort
inflytande över honom. Han var i
ungdomsåren långa perioder
kommenderad på sjöexpeditioner, delvis till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
