- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
660

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Oscar II 660 Oscar II

utlandet, och gjorde även f. ö.
utlandsresor. Bl. a. besökte ban flera gånger
Napoleon III. I det offentliga livet
framträdde han före tronbestigningen
bl. a. som preses för Mus. akad. 1864—
72. Han blev konteramiral och
generalmajor 1856, viceamiral och
generallöjtnant 1858 samt förste adjutant
hos konungen 1859. Åren 1857—72 var
ban chef för Livgardesbrigaden, 1858
—66 inspektör för flottans
exercisskolor och 1866—72 inspektör för
militärläroverken; dessutom var lian
ordf. i 1860 års kommitté för nytt
exercisreglemente och i 1863 års kommitté
för Stockholms befästande. Under
dansk-tyska kriget 1S64 var han en tid
chef för en sv.-norsk eskader vid
Västkusten. Från inspektörstj änsten vid
flottan avgick lian därför att
regeringen missgynnade den sjögående
flottan till förmån för
skärgårdsartilleriet; mot monitorens uppfinnare,
John Ericsson, som i så hög grad
skadat linjeskeppens anseende, synes lian
livet igenom ha närt en oövervinnelig
motvilja. — Till de viktigaste
upplevelserna i 0:s ungdom hörde
Slesvig-Holsteinska kriget 1848—50 och
Krimkriget 1853—56. På olika sätt
var han sin fader behjälplig under
arbetet på novembertraktaten, som
blev en utgångspunkt för hans
utrikespolitiska orientering. Hertigen av
Nassau, som blev svåger till O., var
en av Preussens fiender och Napoleon
III ett beundrat föredöme för O. Hans
dominerande sysselsättningar före
tronbestigningen voro dock, vid sidan
av gängse representativa uppgifter, ej
militära och politiska utan studier.
Han ägnade sig träget åt att skriva
poesi och åt historiskt författarskap
samt i stigande grad åt
vältalighetsprov. Litterära arbeten av O. under
förf.-namnet Oscar Fredrik utkommo
åtskilliga gånger; de äro förtecknade
av J. A. Almquist i "Hans Majestät

Oscar II. 1872.

konung Oscar II :s genom trycket
utgifna skrifter 1849—1907" (1908).
År 1857 erhöll O. Sv. akad:s andra
pris för diktcykeln "Ur svenska
flottans minnen" (1858), där han sökte
väcka allmänhetens intresse för en
storpolitisk insats i östersjöområdet
med hjälp av en stark flotta. I sina
litterära sympatier nådde lian fram
till Wirsén. Gärna skulle han, om
hans tid räckt till, ha gjort en insats
till vederläggande av materialismen.
Grundläggande för hans
samhällsuppfattning blev den boströmska
statsläran med dess idealbild av det
monarkiska ståndssamhället, för O.
påtagligen förverkligat under Oscar I:s
regim. Till sin religiösa inställning
var O. synnerligen romantisk: "Må
vi alla förena oss i att höja våra själar
på tankarnas starka och snabba
vingar till Honom, som var, som är och
som komma skall, Domaren,
Mästaren, Fadern. I Honom lefva vi, i
Honom dö vi, och i Honom skola vi en
gång uppstå uti förnyad gestalt för
att arfvodet undfå. Frid, enighet och
välsignelse!" 0:s personliga valspråk
var "över djupen mot höjden". Under
sin tid som konung var han styrande
mästare för de sv. och norska
frimurarna. Han deltog livligt i deras
verksamhet ocli levde sig in i deras
föreställningsvärld. Karakteristiskt för
O. var tillika ett drag av spiritistiskt
drömmeri. Tidvis ägnade han sig åt att
författa religionsfilosofiska studier,
som ännu ej äro tillgängliga. Stor
betydelse för hans andliga utveckling
fick förhållandet till brodern, särskilt
sedan denne blivit konung och han
själv tronföljare. Under medveten
protest mot Karl XV eftersträvade O. i sin
livsstil framför allt en ädel hållning.
Vid sitt trontillträde var han fast
besluten att återställa konungens
betydelse som dekorativ symbol för De
förenade rikenas kulturella och
politiska liv. Han hade omsorgsfullt
utformat sitt sätt att vara enligt detta
ideal, och han förverkligade det med
utomordentlig framgång. Hans
apparition var sällsynt väl skickad härför,
och sitt framträdande förberedde han
med samma omsorg som en
skådespelare. Vid de flesta slag av invigningar,
kongresser och jubileer höll han
festtal, och för det ekonomiska livet,
vetenskapen och konsten var han
därtill en ambitiös beskyddare. Icke utan
en viss anledning kunde om honom
fällas det omdömet (av E. Hildebrand
1897), att "ingen suverän, utom
möjligen påven Leo XIII, kan tävla med
honom i lärdom ocli snille samt såsom
mecenat". Han blev fil. hedersdr vid
Lunds univ:s 200-årsfest 1868 samt
fil. eller jur. hedersdr vid flera
utländska univ., då lian 1897 firade

sitt tjugufemårsjubileum som regent.
Den monarkiska ideologin fick vid
jubileet ett mer fulltonigt uttryck än
kanske någonsin förr i den sv.
opinionens historia. Kungamakten, vars
anseende blivit skamfilat av hans
företrädare, återvann under O. sin
betydelse som samlingspunkt för
konservativt nationella intressen i
Sverige. En avgörande förutsättning för
denna utveckling var Tyska rikets
upprättande 1871. — Efter franska
kejsardömets fall bereddes O.
trygghet ocli hemkänsla i samtiden främst
i den av religionen omgärdade tyska
furstevärld, som genom
äktenskapsförbindelser bidragit till hans ätts
legitimering och själv på ett lysande
sätt stabiliserats i hägnet av det nya
kejsardömet. För Bismarck hyste O.
stor beundran, och det tyska
enhetsverket väckte under tronföljartiden
hos honom de mest långtgående
förhoppningar om framtida samarbete
för gemensamma mål. Redan tidigt
föreföll det honom klart, att den
politiska maktförskjutningen i Europa
skulle leda till konkurrens mellan
Ryssland och Tyskland. Han trodde,
att en dylik konkurrens skulle öppna
tyskarnas ögon för fördelen av
samverkan med De förenade rikena. På
denna uppfattning byggde han idén
om en intressegemenskap med
Tyskland, som skulle trygga Skandinavien
bättre än novembertraktaten antogs
förmå. För att övervinna Tysklands
uppenbara kallsinnighet mot De
förenade rikena, vilken berodde på
Sveriges dittillsvarande antipreussiska
politik, företog han våren 1875 en
officiell resa till Berlin. Där uttryckte
lian i hjärtlig form sitt behov av
Tysklands vänskap och sin önskan om ett
skandinaviskt-tyskt förbund, riktat
mot Ryssland; i anslutning till
Berlinresan avlade han en hövlighetsvisit i
S:t Petersburg. I Berlin togs hans
önskemål dock ej upp till diskussion.
Våren 1S77, då rysk-turkiska kriget
bröt ut, önskade O., att De förenade
rikena skulle ta officiell ställning till
kriget genom att utfärda en
neutralitetsförklaring i gemenskap med
Tyskland. Det var av vikt att offentligt
precisera neutraliteten på grund av den
akuta risken för ett rysk-engelskt krig
i Östersjön, och de sv. och danska
regeringarna förhandlade maj—juli 1878
om en gemensam
neutralitetsförklaring. Innan risken övervunnits genom
beskedet om en stormaktskongress,
reste O. i april 187S till Berlin för att
vinna klarhet om Tysklands politik.
Efter ett längre samtal med statssekr.
B. E. von Billow, far till den senare
rikskanslern, måste O. konstatera, att
Bismarck inte låtit yppa några planer
på samverkan med De förenade rikena.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 11:48:31 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0718.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free