- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
662

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Oscar II

662

Oscar II

sändebuden från unionskonungen till
den sv. utrikesministern och att utöka
den ministeriella konseljen med ett
sv. statsråd. Besluten härom fattades
under ett internationellt krisläge,
uppkommet genom konkurrens mellan
Ryssland och England om Afganistan.
På grund av risken för ett
rysk-engelskt krig i Östersjön företogos
vissa militära beredskapsåtgärder. Så
snart O. trots norska invändningar
godkänt beslutet om den
ministeriella konseljens reformering, antogs en
ny värnpliktslag. Den utgjorde en
första förbättring av försvarskraften
under 0:s regering, varigenom
Sveriges militära övervikt i Skandinavien
blev poängterad. Regeringens
program var, att norrmännen skulle
"vederfaras rätt men icke gott" (E.
von Krusenstierna). — Den
kraftsamling, som sålunda försiggått i de båda
länderna, samtidigt som fientligheten
växte mellan riksdag ocli storting,
lämnade inte kvar någon för
konungen reserverad unionell inflytelsesfär.
Bakom konungens åtgärder som norsk
monark konstaterade norrmännen
därefter ständigt den dirigerande sv.
byråkratin, som noggrant
kontrollerade, att O. ej gav efter för norska
krav. En konsekvens av 1885 års
händelser var stortingets hävdande från
s. å. av rätten till en självständig
norsk insats i utrikesstyrelsen. År
1892 uppsade stortinget sålunda den
konsulära gemenskapen med Sverige.
Detta vägrade O. godkänna. Som
repressalier indrog stortinget anslaget
till den sv.-norska beskickningen i
Wien, en demonstration mot De
förenade rikenas beroende av den tyska
maktgruppen, och minskade
kungafamiljens norska apanage. På ömse
sidor uppeggades den nationella
lidelsen genom diverse intermezzon, tills
slutligen norrmännen på grund av
rädsla för krig slogo till reträtt
sommaren 1895. Denna sommar sökte tyske
kejsaren, Wilhelm II, muntligen och
genom brev, förmedlade av 0:s äldste
son, stimulera O. att trots sitt "veka
sinnelag och subtila samvete" slå ned
den norska demokratin med våld:
"Om konungen ej snart lyckas få en
slutlig uppgörelse i Norge, är det
oundvikligt, att främmande makter
komma att inblanda sig." För att
hindra, att "slaver och britter tillvälla
sig herraväldet i den germanska
Nordsjön", skulle Wilhelm då bli tvungen
att besätta s. Norge. Enligt kejsaren
bildade det europeiska germanska
Norden den vänstra flanken för
Tyskland resp. Europa, och kejsaren lade
nu Europas fred och dess fortbestånd
samt den monarkiska principens
framtid i 0:s händer. Denne protesterade
mot att han skulle äga ett vekt sinne-

lag och ett subtilt samvete. "Unionen,
det vet kejsaren, släpper jag aldrig
utan strid på liv och död, så länge
jag får svenskarna med mig",
fortsatte han i ett svarsbrev och frågade,
om lian kunde räkna på bistånd av
Tyskland mot norrmännen, om dessa
finge hjälp av ryssarna. Något sådant
förhandslöfte kunde kejsaren ej ge,
och korrespondensen avslutades i okt.
1895 av kronprins Gustav, som
konstaterade "att ett nytt försök att bilda
en koalitionsministär (i Norge) tyvärr
måste göras, även av den orsaken att
i Sverige mer och mer den
övertygelsen framträder och tager sig uttryck
genom talrika folkförsamlingar och
adresser, att förhandlingar snarast
möjligt böra inledas med Norge". Vid
en av dessa folkförsamlingar hade
Hj. Branting i förtäckta ordalag
rekommenderat 0:s avlivande vid det
befarade krigsfallet; i anledning
därav dömdes lian för "uppmaning till
våld å person" till femhundra kr.
böter. Under decenniet 1895—1905, som
blev unionens sista, förberedde sig de
båda länderna på den väntade
uppgörelsen. I Norge förmåddes O. bl. a.
medverka till anläggandet av
försvarsverk i närheten av gränsen mot
Sverige, och i Sverige var lian
samtidigt med om sekelskiftets slutliga
härordnings- och
flottbyggnadspro-gram, varigenom grunden lades till en
för sv. förhållanden och traditioner
mycket stark krigsmakt, fullt
tillräcklig för ett lokalt skandinaviskt
krigsföretag. Spelöppningen vid
unionskrisen 1905 blev en upprepning av
1S90-talcts kris: stortinget uppsade den
konsulära gemenskapen med Sverige,
och O. nekade att godkänna beslutet.
Norska statsrådsavd. i Stockholm
föreslog då, att O. för fortsatta
underhandlingar skulle resa till Kristiania,
vilket O. avböjde. Då inlade norska
regeringen sin avskedsansökan. O.
godkände ej denna under hänvisning
till att han under dåvarande
förhållanden ej kunde bilda ny regering;
anledningen var, att han ej räknade
med möjligheten av att finna en
regering, som ville stå för lians
uppfattning i konsulatfrågan. Då statsråden
nu hade sagt sin mening och
därigenom enligt grundlagen fritagit sig
från ansvar, befallde han dem att trots
allt kontrasignera protokollet över
hans beslut. Statråden avböjde detta,
och deras slutkläm var tydlig: den
"nordmand, som gjorde det, vilde fra
samme stund være uden fædreland".
Den 7 juni erhöll O. meddelande, att
samtliga medl. av norska regeringen
nedlagt sina ämbeten. De ansågo, att
konungamakten trätt ur funktion,
eftersom konungens politik hindrade
bildandet av en ansvarig regering.

Samma dag mottogo samma personer
uppdrag av stortinget att tills vidare
utöva konungens myndighet enligt lag
med de ändringar, som följde av att
unionen blivit upplöst därigenom att
O. upphört att vara konung i Norge.

I omedelbar anslutning därtill anhöll
stortinget brevledes om 0:s
medverkan till att en av lians manliga
avkomlingar tillätes mottaga val till
konung i Norge. O. protesterade
telegrafiskt mot dessa åtgärder, nekade
att officiellt mottaga stortingets brev
och sände därefter stortinget en
stats-rättslig motivering till sin protest. Av
sin son prins Carl erhöll han 12 juni
en förklaring, att denne vore beredd
att bestiga norska tronen, om Sveriges
väl krävde detta offer av honom. O.
och regeringen bestämde sig därefter
för att avvisa tanken på att låta
armén besätta broderlandet; i stället
föreslogos förhandlingar i avsikt att
förverkliga de norska önskemålen.
Därom avlämnades proposition till
riksdagen 21 juni, varefter O. till
riksdagen vidarebefordrade ett brev från
stortinget med anhållan om dyl.
förhandlingar. Från ärendets
riksdagsbehandling var han utestängd,
bortsett från att ledande riksdagsmän
avrådde honom att gå in på norrmännens
anbud i tronföljdsfrågan. Av medl.
av kungafamiljen samt av
stormaktsregeringarna tillråddes han däremot
att godkänna detsamma, och Wilhelm
II, med vilken han sammanträffade
utanför Gävle 13 juli, förmanade
honom nu, mot sina tidigare rådslag, att
snarast göra slut på krisläget
genom vänskaplig överenskommelse med
Norge. Själv förhöll sig O.
övervägande passiv och var synbarligen villrådig
inför de skiftande inflytelserna. Han
synes ha uppfattat norrmännens
handlingssätt som uttryck för trolöshet
mot honom personligen, varöver lian
kände sig djupt kränkt, och synes lia
funnit det känslomässigt omöjligt att
skänka norrmännen en ny konung av
sin egen släkt, sedan de visat en
skamlig otacksamhet mot honom själv.
Danske kronprinsen, som önskade se
sin egen son som konung i Norge och
därför skrivit till O., ombads i dennes
svar 2 juli att avvakta sv. riksdagens
beslut och 0:s därav föranledda
åtgärder, innan han trädde i offentlig
förbindelse med norrmännen. Av
riksdagen stimulerades O. att av Wilhelm

II kräva, att Tyskland ej erkände
Norge som suverän stat, förrän dess
mellanhavanden med Sverige voro
bragta ur världen. Detta skedde den
26 okt. 1905. Samma dag avsade sig
O. den norska kronan, "som, tiltrods
for min ærlige vilje, under aarenes løb
har bragt mig saa månge bitre sorger,
og som jeg förövrigt for fremtiden ei

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 2 22:38:18 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free