Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Oxenstierna, Axel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstierna
682
Oxenstierna
tog O. en rundresa, som gick genom
s. Tyskland och Schweiz. Pä hösten
1603 återvände lian till hemlandet. —
Vid 0:s återkomst till Sverige var
det politiska läget långt mera
stabiliserat än vid hans avresa; hertig Karl
var nu landets obestridde herre.
Genom sin liöga börd ocli gedigna
bildning var 0. väl meriterad för
statstjänst. Redan 1604 började lian
tjänstgöra i Kansliet och Kammaren, erhöll
smärre förhandlingsuppdrag samt
bevistade riksdagar och andra möten,
vilket allt gav honom inblick i
statsmaskineriets rutinarbete. En
legationsresa till Mecklenburg 1606—07
samt en förhandlingsresa till Reval
1609 skänkte honom praktisk
erfarenhet av diplomatins arbetsmetoder.
Sistn. år ansågs lian mogen för en
plats i riksrådet, där lian från början
kom att inta en framskjuten
ställning. Trots ansträngningar kunde ban
dock ej förhindra kriget mot
Panniark, som utbröt i maj 1611. Under
sommaren detta år fick O. allt större
betydelse, särskilt genom den
påverkan han kunde utöva på drottning
Kristina och Gustav Adolf. När Karl
IX den 30 okt. 1611 avled, var det O.,
som i samråd med kungahuset
förberedde den kommande viktiga
riksdagen. Han framträdde därunder icke
blott som ledare för aristokratin
utan som den i hela riket politiskt
dominerande personen. Under 1611—12
års riksdag fastställdes Gustav Adolfs
kungaförsäkran och nya
adelsprivilegier. Båda dokumenten kunna i hög
grad sägas vara 0:s verk; de utgöra
ett första representativt uttryck för
hans aristokratiska stats- och
sam-hällsåskådning ocli ett försök att göra
adeln till ledande klass inom
statslivet. Tronskiftet medförde sålunda
främst genom 0:s verksamhet en
fullständig omvälvning i aristokratins
ställning, i stort accepterad av den
unge konungen. Ett uttryck för det
samarbete, som etablerats mellan
Gustav Adolf och O., blev den senares
kanslersfullniakt 1612. — Sedan O.
blivit rikskansler, grep han sig med
outtröttlig energi och stor
uppslagsrikedom an med inrikespolitikens alla
skiftande uppgifter av administrativ,
ekonomisk och kulturell art men hann
samtidigt också ägna sig åt de
brännande utrikespolitiska frågorna, allt
i intimt samarbete med den elva år
yngre konungen. Inom
inrikespolitiken gällde det dels att ge fasta
grundvalar åt det nya statsskicket ocli dels
att skapa en förvaltningsapparat, som
gjorde ett slut på den tidigare
administrativa förvirringen. Till den förra
uppgiften hörde reorganisationen av
riksrådets och riksdagens
verksamhetsformer. Tack vare O. fick rådet
Axel Oxenstierna. Målning (detalj) av B.
Beck.
i fortsättningen en dominerande och
permanent plats i statslivet. Vid
samma tid tillkom den av O.
egenhändigt författade
riksdagsordningen, som egentligen är en
ordningsstadga för ständerna och för första
gången reglerade dessas
förhandlingsformer. Som ett komplement till
riksdagsordningen kan man ur vissa
synpunkter betrakta 1626 års
riddarhusordning, även den författad av O.
personligen, ehuru den i sin slutliga form
är ett resultat av rådets
överläggningar. Riddarhusordningen,
tillkommen efter tyska förebilder, är dock i
första liand ett uttryck för 0:s
strävan att avgränsa frälset från landets
övriga befolkning och för hans önskan
att skapa ett allsidigt utbildat och
om sin ställning medvetet första
stånd, kompetent att med kraft hävda
sina intressen och rättigheter men
också att utöva sina skyldigheter i
kronans tjänst; samtidigt ville O.
genom klassindelningen av frälset
tillförsäkra riksrådsadeln ett
avgörande inflytande inom ståndet och
därigenom i riket. — Organisationen
av förvaltningsapparaten
fullbordades i huvudsak vid 1620-talets mitt
och lean kanske betraktas som 0:s
främsta insats i det inrepolitiska
livet. Inom den centrala förvaltningen
gav lian fasta former åt Kansliet; av
hans hand skrivna kansliordningar,
den märkligaste från 1626, bära
vittne om hans strävan att skapa en
konsekventare behandling av ärendena
än tidigare ocli att ersätta de
slumpvis utdelade uppdragen med sekr:s
fixerade tjänsteplikter. Framför allt
ville dock O. göra Kansliet
arbetsdug-ligt även under hans frånvaro. Även
för skatte- och uppbördsärenden samt
för Kammarens därmed
sammanhängande organisation intresserade lian
sig, varom 161S års kammarordning
bär vittne. Sin stora insats i dessa
angelägenheter gjorde dock O. med
1623 års förslag till
landshövdingeinstruktion och uppbördsförordning,
grundvalen för 1635 års epokbildande
landshövdingeinstruktion. — Också
rättskipningen fick under 0:s
medverkan sin framtida organisation.
Sålunda spelade ban säkerligen en inte
obetydlig roll vid tillkomsten av Svea
hovrätt. — Intet i den inre politiken
under Gustav Adolf torde dock ha
ställt så stora krav på O. som den
ekonomiska politiken: Älvsborgs
lösen ocli finansieringen av de stora
krigen föllo i första hand på honom.
En rad nya skatter, godkända av
riksdagarna på 1620-talet, äro
mestadels kanslerns verk. Till sin
ekonomiska uppfattning var O. från
början övertygad merkantilist i tidens
anda och önskade följaktligen gynna
hantverk, handel och industri. Detta
kom till uttryck redan i de
förhandlingar med ombud för städerna och
bergslagen, som ledde till 1614 års
liandelsordning, tillika ett viktigt led
i 0:s strävan att trygga huvudstadens
ekonomiska välmakt. Kanslerns
mer-kantilistiska uppfattning visar sig
även i hans intresse för städernas
utveckling: 1619 författade lian
egenhändigt ett omfångsrikt
stadgeförslag, som var avsett att bli en
administrativ ocli ekonomisk
mönsterförfattning för landets städer och vars
bestämmelser i många fall komma igen
i de stadsprivilegier, som konungen
under 0:s medverkan utfärdade eller
bekräftade. Tydligast framträder
dock 0:s ekonomiska åskådning i hans
engagemang i de handelsföretag, om
vilka lian något optimistiskt trodde,
att de skulle bli den starka
grundvalen för landets välstånd. Under
lians beskydd och med honom som
delägare bildades Sv. handelskompaniet,
som fick monopol på kopparhandeln.
De stora förhoppningar, med vilka
han betraktade detta företag, kommo
aldrig att infrias; visserligen var
kopparen av utomordentlig betydelse
för statshushållningen, men
kompaniet sköttes illa och gick snart över
styr. Icke heller den stora reglering
av den sv.-baltiska spannmålshandeln,
genom vilken O. tänkte sig kunna
utkonkurrera holländarna från
Östersjön, gick att genomföra. Dessa
misslyckanden synas ha rubbat 0:s tro på
de merkantilistiska idéerna;
åtminstone avslöjar lians skarpsinniga
utredning om kopparhandel och
kopparmyntfot från våren 1630, att lian då
förlorat sin tro på de monopolförsedda
handelskompanierna och i stället
satte sin lit till den fria
konkurrensen, vilken skulle föröka
tullinkomsterna, "de vissaste medel" att skaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
