- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 5. Lindorm-O /
687

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Oxenstierna, Bengt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Oxenstierna

687

Oxenstierna

Bengt Oxenstierna (24).
Målning av D. K. Ehrenstrahl.

liandlingsuppdrag i Nedersachsen. År
1654 fick han säte i riksrådet och
Kansliet och kallades 1655 att följa
Karl X Gustav på dennes polska
fälttåg. Under detta användes han bl. a.
som generalguvernör i Warszawa till
dess fall 1656 och därefter i
palati-natet Kulm till 1658, varvid han
förtjänstfullt ledde försvaret av Thorn.
Åren 1659—60 var han en av
kommissarierna vid fredsförhandlingarna
i Oliva. Efter denna fred ville han ej
återvända till Wismar utan var i
stället 1662—66 generalguvernör i Kiga.
Efter förnyad utnämning 1665
återtog han följ. år presidentskapet i
Wismar, med vilken befattning 1669
uttryckligen förbands uppgiften att
vara sv. kronans ständige legat i
Tyskland. Åren 1671—73 var han,
sedan legatvärdigheten indragits,
rikskansliråd men blev 1673 på nytt
president i Wismar, vilken befattning
ban behöll till 1676 med avbrott för
en tids vistelse som Sveriges
ambassadör i Wien 1674. De tider, då han var

president, var ban emellertid icke
ständigt tjänstgörande i Wismar, ocli
tjänsten som rikskansliråd synes han
ej lia bestritt i verkligheten, då han
uppfattade den som en degradering.
I riksrådets sammanträden deltog
han dessa år sporadiskt. År 1676
utsågs lian till sv. kommissarie vid
kongressen i Nijmegen, varifrån lian först
1679 återvände. Han fick efter
hemkomsten i allt högre grad Karl XI :s
förtroende och blev efter Johan
Gyllenstiernas död 1680 Kansliets chef,
från 1685 med titeln kanslipresident.
I denna befattning kvarstod lian till
sin död. År 1697 var ban en av Karl
XII:s förmyndare. Han valdes till
kansler för Åbo akad. 16S1 och för
Uppsala univ. 16S6. — O. drog tidigt
uppmärksamheten till sig. För
underhandlarens värv synes lian ha haft en
naturlig fallenhet, parad med gott
omdöme ocli beslutsamhet, även om
hans försiktighet stundom fick
påfallande uttryck, särskilt under senare
år. Av stor betvdelse under det tide-

varv, i vilket lian levde, var också
hans representativa uppträdande och
sinne för det ceremoniella, Karl X
Gustav använde honom för krävande
och självständiga uppgifter, men
konungens djärva och mångfrestande
politik kan i ocli för sig icke lia
tilltalat 0:s kynne. Efter Karl Gustavs
död tog O. del i utformandet av de
nya och återhållsamma principer,
syftande till att stödja den europeiska
jämvikten, som blevo
förmyndarregeringens ledstjärna. Vid
genomförandet av desamma kom ban emellertid
att spela en mindre roll. Under
1670-talet kom ban åter i förgrunden,
sedan ban i Nijmegen blivit Sveriges
främste talesman. Han gjorde där
ihärdiga men fåfänga försök att till
fromma för Sveriges
jämviktssträvanden i Europa vinna de antifranska
makternas öra och särskilt förmå
kej-sarhovet och Nederländerna att mot
deras allierades anspråk stödja
Sverige. 0:s storhetstid inföll efter
övertagandet av chefskapet för
Kansliet (1680) och varade i huvudsak
Karl XI :s regering ut. Han fick
under denna tid tillfälle att i praktiken
omsätta sin tidigt vunna övertygelse,
att hotet mot den europeiska
maktbalansen snarare härrörde från
Frankrike än från Habsburgska huset. Trots
stora risker lösgjorde ban Sverige
från dess allians med Frankrike ocli
knöt i jämviktens intresse an till
oppositionen mot Ludvig XIV:s
hegemonisträvanden, särskilt kejsarhovet.
O. fasthöll vid denna politiska kurs
även sedan Sveriges maritima
intressen fr. o. m. 1689 råkat i strid med
den antifranska koalitionens och
opponerade endast lamt mot
sjömakternas blockadanspråk under Pfalziska
kriget. Han synes dock under detta lia
varit beredd att kasta om sin politik,
för den händelse verklig fara uppstått
för att Ludvig XIV skulle dukat
under och lämnat en obestridd
hegemoni över Europa åt sina
motståndare. Höjdpunkten i 0:s politiska
framgångar blev i viss mån
erkännandet av Sverige som medlare vid
fredskongressen i Rijswijk 1697, ehuru den
reella betydelsen därav icke
motsvarade förväntningarna. På
Danmark-Norges politik höll lian alltid ett
vaksamt och misstroget öga, särskilt på
dess strävanden i Nedersachsen,
varför ban var en avgjord anhängare av
den sv.-gottorpska alliansen. Efter
många svårigheter och genom
energiskt krigshot i rätta ögonblicket
lyckades han också 16S9 framtvinga
hertigens restitution. 0:s politiska
intresse var väsentligen inriktat på
Central- och Västeuropa. Han kunde
emellertid ej rätt bedöma den
omkastning i Sveriges läge, som inträdde ge-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 11:48:31 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/5/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free