Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Palme, Sven - 3. Palme, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Palme
18
Palmer
August Palme.
bondetåget 1914 närmade han sig de
frisinnade försvarsvännerna. P.
tillhörde bankoutskottet 190"—09, sistn.
år som v. ordf., samt var
riksbanks-fullmäktig 1910—25. Åren 1904—15
var ban stadsfullmäktig i Stockholm.
— P. var aktivt verksam inom
frivilliga landstormsrörelsen. Vid
sekelskiftet framträdde P., genom gifte
befryndad med ledande finska politiker,
som opinionsbildare mot
förrysknings-strävandena i Finland och skrev,
delvis anonymt, artiklar i
tidn.-pres-sen, främst Aftonbladet, samt höll
talrika föredrag, varunder lian
råkade i polemik med bl. a. Harald Hjärne.
År 1918 deltog ban i organiserandet
av Sv. brigaden. Han grundade tills,
med prof. U. von
Wilamowitz-Moel-lendorff Sv.-tyska fören. i Stockholm
1913. P:s hem var kring sekelskiftet
en samlingspunkt för Stockholms
liberala och litterära kretsar, och där
skapades många kontakter mellan sv.
och finska kulturpersonligheter. —
Gift 1883 med friherrinnan Hanna
Maria von Born från Finland. K. E. L.
3. Palme, Bror August,
skådespelare, f. 17 dec. 1856 i Kalmar, † 3
sept. 1924 i Annecy, Frankrike.
Föräldrar: grosshandlaren och
skeppsklareraren Jolian Theodor P. ocli
Olivia Cecilia Mariana Ohlsson. Kusin
till P. 1 och P. 2. — P. började sin
skådespelarbana vid aderton års
ålder; han var 1875—78 och 1879—80
anställd vid Nya teatern i Stockholm,
1878—79 vid Sv. teatern i
Helsingfors och 1881—85 vid Stora teatern i
Göteborg. Ären 1885—1921 var han
engagerad vid Dramatiska teatern i
Stockholm. Under sina sista år
vistades lian i Italien ocli i Frankrike, där
ban avled genom en olyckshändelse.
— P. disponerade över ett rikt mått
av vek lyrik, ej fri frän
sentimentalitet, och därtill en viss älskvärd ocli
rörande charm, som hastigt vann
publikens sympatier. Betecknande nog
var det i titelrollen i Molbech d. y:s
"Ambrosius", som han första gången
väckte allmänt bifall. Även sedermera
vann han sina största framgångar i
roller av detta slag; på grund av re-
pertoarens krav kom han dock att få
pröva sina krafter även i uppgifter av
helt annan typ. Om hans tidigaste
försök i det stora dramat (bl. a. i
Göteborg som Hamlet och Mäster
Olof) vet man intet närmare, men
antagligen nådde dessa prestationer
knappast över elevprovets stadium.
Vid Dramatiska teatern fick han
rimligare uppgifter. Större kraft än vad
man trott honom om utmärkte
sålunda framställningen av Ernesto i
Echegarays "Galeotto", ocli i
Shake-speares "Så tuktas en argbigga"
lyckades han gestalta en relativt
övertygande Petrucchio. Mera på sin plats
var han dock i en uppgift som Eibæk
i Hostrups "Äventyr på
fotvandringen", där lians romantiska
temperament fullt ut kom till sin rätt.
Egendomligt ocli karakteristiskt för
sekelskiftets syn på de strindbergska
gestalterna är, att ban valdes att spela
Den okände i första delen av "Till
Damaskus" på Dramatiska teatern. Den
lyriska sidan av rollen,
främlingskapet i tillvaron, kunde han
uttrycka, men för gestaltens inre
konflikter ägde hans register inga toner.
Emellertid hade P., som tillhörde
Strindbergs bekantskapskrets (ehuru
Strindberg knappast ägnade honom
någon starkare uppskattning) alltid
en viss förkärlek för strindbergska
roller; vid sitt sextioårsjubileum
valde han att spela Jean i "Fröken
Julie", en uppgift som icke alls låg
för honom och som följaktligen
betecknade ett konstnärligt
misslyckande. Icke heller Sten Stures roll i
"Siste riddaren" blev den framgång
ban hoppats på. Rollen, i och för sig
föga tacksam, fick i P:s tolkning
något sentimentalt och nyanslöst som
berövade den allt mänskligt intresse.
Vida bättre lyckades han, då han fick
karakterisera i mer skisserande stil
och spela friare på sitt lyriska
instrument. Hans Adolf i
"Fordringsägare" skulle varit bra om den ej i
utförandet blivit nästan tröttsamt
ynklig. Hans bästa roll blev utan
tvivel Hjalmar Ekdal i Ibsens
"Vildanden". I denna roll, skrev Carl G.
Laurin, blevo hans svagheter, den
alltför lyriska rösttimbren och de
kanske något för flaxiga rörelserna,
ytterligare förtjänster. Det fega
självmedlidandet, verklighetsflykten,
egocentriciteten och den sentimentala
lögnaktigheten gestaltades med
intuitivt avslöjande mästerskap. Även
som Rosmer i Ibsens "Rosmersholm"
hade han ett riktigt grepp på rollen,
vars drag av svaghet och naiv
bort-kommenhet inför livet lian fint
betonade; för gestaltens tragiska
splittring ocli djupa skuldkänsla fann han
däremot inga uttryck. Mera helgjuten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
