- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 6. P-Sheldon /
62

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pers ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Personne

62

Personne

därvidlag icke blott vid lians ovanliga
smak i allt vad som gällde den
sceniska utstyrseln utan också vid
den synnerligen omsorgsfulla
personinstruktionen, som alltid syftade till
konsekvens och. enhetlighet i spelet.
Då den s. k. associationen 188S
övertog ledningen av Dramatiska teatern,
var P. medl. av den nya
organisationens styr. och utövade ett
betydande inflytande på såväl det
konstnärliga som det administrativa arbetet,
något som emellertid framkallade icke
oväsentliga personliga slitningar inom
ensemblen, då P. omöjligen kunde
samarbeta med den andra av teaterns
ledande krafter, Gustaf Fredrikson.
P:s fortsatta verksamhet som
skådespelare vid teatern medförde nya
framgångar; det var under denna tid
lian skapade några av sina
ryktbaraste gestalter (bydomaren Adam i
"Den sönderslagna krukan", Malvolio
i "Trettondagsafton", Dr Rank i "Ett
dockhem"). När omsider Gustaf
Fredrikson, trött på de häftiga striderna
inom teatern, 1898 lämnade sin
ställning som associationens ledare, blev
P. förordnad som teaterns intendent.
Under denna tid tillkom lians
berömdaste scenskapelse, titelrollen i
Edmond Rostands heroiska komedi
"Cy-rano de Bergerac" (1901). Efter sin
avgång som intendent 1904 tillbragte
P. ett par år på gästspel, bl. a. i
Göteborg, ocli var 1905—07 engagerad vid
Sv. teatern. Till den då i sin nya
byggnad inflyttade Dramatiska teatern
återkom han 1908 och stannade där
sin återstående livstid. Åren 1890—
98 var lian föreståndare för
Dramatiska teaterns elevskola, och från 1910
var lian lärare där. — P. är utan
tvivel en av de förnämsta skådespelare
vårt land ägt. Redan hans naturliga
förutsättningar voro ovanligt stora:
ett röstorgan, som smidigt lånade sig
till alla önskade nyanser, ett rörligt
ansikte med livfulla drag, lätt att
utnyttja för mimiska effekter, en
ovanligt ledig och elegant plastik och ett
minne, som utan svårighet bemästrade
även de längsta och svåraste
rolluppgifter. Därtill kommo en sällsynt klar
och skarp intelligens, som snabbt för
honom avslöjade rollernas
väsentligaste innehåll och visade honom vägen
till deras inneboende effekter, ocli en
allmän bildning, framför allt i fråga
om konst ocli konststilar, som
förlänade honom en suverän säkerhet vid
lösandet av uppgifter inom den
historiska dramatikens område. Hans
tekniska skicklighet var oerhörd; ingen
av skådespelaryrkets hemligheter var
fördold för honom. Själv ansåg han
sig som lärjunge till den store franske
skådespelaren Edmond Got, som han
sammanträffat med i sina yngre da-

gar i Paris och som ägnat honom ett
välvilligt intresse. Livet igenom
behöll lian den kontakt med fransk
scenkonst, som han fått i sin ungdom. På
tiljan var lian alltid intellektualist,
och den artistiska behärskningens
konst var för honom
skådespelarkonsten a och o. Detta lade i viss mån
hämsko på hans sceniska fantasi men
förlänade å andra sidan lians gestalter
en desto klarare och fastare form. I
förmågan att skarpt och
verkningsfullt säga en replik överträffade lian
alla sina sv. samtida. Hans
karakteriseringskonst var ojämförlig, icke
minst då det gällde figurer av lätt
karikerad art som Polonius i
"Hamlet", Fregattkaptenen, Sjövall i "Ett
resande teatersällskap" eller hertigen
i "Den gröna fracken". Hans berömda
Cyrano var briljant i det satiriska och
heroiska, men det svärmiskt-erotiska
inslaget i karaktären blev P. sina
åskådare skyldig. För sin personliga
del var han särskilt road av sådana
uppgifter, som gåvo honom tillfälle
att utveckla en spelande och djärv,
ibland grotesk komik. Det var detta
drag i hans lynne, som kom honom
att skapa gnistrande mästerstycken
av uppgifter som Mascarille i "De
löjliga preciöserna", sopåkaren
Doo-little i Shaws "Pygmalion",
Strafo-rel i Rostands "Romantik" och
över-eunucken i Carlo Gozzis "Turandot".
Den sistn. rollen roade honom alldeles
ofantligt; vad han där gav närmade
sig idealet av klassisk italiensk
com-media delParte-komik. Som lärare
var P. skicklig och energisk, men hans
kritik mot elevernas prestationer var
ofta i skarpaste laget ocli verkade
utan tvivel icke sällan alltför
deprimerande. — Sitt livliga intresse för
teatern ådagalade P. också genom en
flitig verksamhet som teaterliistorisk
förf. Hans framställning av den sv.
teaterns utveckling fram till 1842,
"Svenska teatern" (1—8, 1913—27)

Amanda Personne som Julia.

äger betydande värde och utmärker
sig för ett livfullt och åskådligt
framställningssätt. Ett akademiskt
erkännande av detta arbete kom P. till del,
då lian 1927 blev fil. liedersdr vid
Stockholms högskola. Då Sveriges
teaterhistoriska samfund stiftades 1912,
deltog P. i de förberedande arbetena
och ingick i samfundets styr. Han var
1917—22 ordf. i Sv. teaterförb. och
deltog även på flerfaldigt sätt i
ordnandet av de sceniska artisternas
ekonomiska angelägenheter, framför allt
deras pensionsfråga. — P:s karaktär
företedde åtskilliga ganska
egendomliga drag. Kännetecknande för honom
var framför allt hans ovanliga
förmåga att fatta antipati för personer,
med vilka lian under sin dagliga
gärning kom i mer eller mindre nära
beröring. Teatertraditionen bevarar
åtskilliga minnen av dylika fall, som på
sin tid väckte mycken
uppmärksamhet och ivrigt diskuterades inom
skå-despelarkretsarna. I andra fall kunde
ban som sällskapsmänniska utveckla
en utomordentlig älskvärdhet. Som
konversatör och kåsör var han ofta
glänsande, och som anekdotberättare
var ban oöverträffad. Det bibliotek
ban samlade, huvudsakligen bestående
av teater samt litteratur- och
person-historia, vittnade om fin smak och
stor boksynthet. År 1892 erhöll P.
Litteris et artibus. — Gift 1905 med
skådespelerskan Amanda P., f.
Jansson (I». 3). O. W.

3. Personne, Amanda Carolina
[Vivi), skådespelerska, f. 29 dec. 1872
i Stockholm. Föräldrar:
kammartjänaren Gustaf Jansson och Lovisa
Karolina Jansson. — P. var 1890—
92 elev vid Dramatiska teatern och
1892—1904 anställd där. Efter att
1904—05 ha gästspelat på Sv. teatern
i Stockholm och på Stora teatern i
Göteborg var lion 1905—07 knuten till
den förra, varefter hon drog sig
tillbaka till privatlivet. — P. anlitades
flitigt i bärande uppgifter för det
stora skådespelet, framför allt på
grund av sin bländande apparition. I
regel motsvarade hon de
förväntningar, som ställdes på henne, tack vare
sin säkra teknik, vunnen genom en
intensiv och omfattande utbildning.
Hennes tolkning av titelrollen i
Sud-rakas "Vasantasena" mottogs med
livligt erkännande, och även i övrigt
löste lion med äkta känsla allvarliga
uppgifter ss. Julia i "Romeo och
Julia", titelrollen i Lessings "Emilia
Galotti", Rosaura i Calderons "Livet
en dröm" och Ofelia i Shakespeares
"Hamlet". På höjden av sin konst
stod lion som Viola i Shakespeares
"Trettondagsafton" i Göteborg. -—
Gift 1905 med skådespelaren Nils
Personne (P. 2). A. L.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 11:48:33 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/6/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free