Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Qvanten, Emil von - Qvarnström, se även Kvarnström - Qvarnström, Carl Gustaf - Qviding, se Quiding, s. 190 - Qvist, se även Quist, s. 191 - Qvist, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvanten
192
Qvist
Emil von Qvanten,
Qvanten, Emil von, skald,
skriftställare, f. 22 aug. 1827 i Björneborg,
Finland, † 5 dec. 1903 i San Eerao,
Italien. Föräldrar: kaptenen Johan
Edvard von Q. och Carolina Fredrika
von Köthen. — Q. var kadett i
Fredrikshamn 1840—42 och blev student i
Helsingfors 1846. Angripen av
lungtuberkulos företog lian 1851—53 en
resa till Sydafrika ocli Indien och
bosatte sig därefter i Stockholm; han
blev sv. medborgare 1857. Som
huvudman för sin ätt bevistade lian
1859—-60 och 1862—63 års riksdagar. Från
1864 var han Karl XV: s bibliotekarie.
Han var livligt verksam som publicist
och var bl. a. teater- och musikkritiker
i Post- och Inrikes Tidn:ar 1858—65
och 1S67—75 samt medarb. i Nya
Dagligt Allehanda 1875—79. Av
hälsoskäl bosatte han sig 1890 i Italien,
varifrån han i begränsad omfattning
fortsatte sitt skriftställeri. — Sin
största betydelse fick Q. som en tidig
förkämpe för Finlands
självständighet. Under Krimkriget 1855 utgav lian
under pseud. Peder Särkilax
"Fenno-mani och skandinavism", där lian
agiterade för sv. deltagande i kriget,
framlade tanken på en nordisk union,
ev. utvidgad att omfatta även
Danmark, ocli sökte beröringspunkterna
mellan fennomanin och
skandinavismen. Skriften omöjliggjorde hans
återvändande till Finland. I "Finska
förhållanden" (1—4, 1857—61)
sammanförde han anonyma brev från
Finland, vilka tills, med en 1861 utg.
samling i finsk press censurerade
artiklar, "Censur-Kalender", väckte ett
enormt uppseende såväl i Sverige som
Finland. Han begagnade sig av den
slesvig-holsteinska konflikten 1863—
64 och polska upproret 1S63 att föra
Finlands talan i ledande engelsk ocli
fransk press. Som Karl XV: s vän var
lian mellanhand vid utarbetande av
1864 års unionsförslag; dock torde
hans politiska betydelse lia varit
ringa. Ehuru djupt besviken över
skandinavismens bankrutt och
stormakternas bristande intresse för de
finska förhållandena fortsatte lian
hela livet sin agitation för Finlands
frihet. — Som skald var Q. påverkad
av Topelius och Runeberg, och lian
kan räknas till efterromantikerna.
Femtonårig skrev han "Suomis sång"
(tr. 1845), och 1851 utkom hans första
(och mest betydande) diktsamling,
"Dikter". "Lyriska dikter" utkom
1S59 och "Dikter, nya och gamla"
1880. Han samlade, bearbetade ocli
utgav "Sveriges skönaste folkvisor"
(1882). Q. publicerade även
vetenskapliga teorier rörande vokalernas
akustik (1874, 1S75, 1891) och
Eddasångernas ursprung (1883). — Gift 1857
med Aurora Magdalena örnberg (f.
1S18, † 1907), verksam som förf. under
pseud. Turdus Merula och som
över-sättarinna. — Litt.: A. Hultin, "E.
von Q." (Finsk tidskr. 1927); R.
Johansson, "Skandinavismen i Finland"
(Hist. ocli litt.-hist. studier, 6, 1930);
A. Mörne, "E. von Q:s lyrik" (i
"Festskrift tillägnad Yrjö Hirn", s. å.);
densamme, "Kring E. von Q:s
’Fenno-mani ocli skandinavism’" (Hist. och
litt.-hist. studier, 8, 1932). Abg.
Qvarnström, se även Kvarnström.
Qvarnström, Carl Gustaf,
skulptör, f. 23 mars 1810 i Stockholm,
† 5 mars 1867 därstädes. Föräldrar:
kammartjänaren hos prinsessan
Sofia Albertina Erik Gustaf Q. och
Margareta Christina Eklund. — Q.
började redan 1821 lära sig teckna i
Ivonstakad:s principskola ocli ägnade
sig sedan under ledning av
Hasselgren och Westin åt historiemåleri. År
1829 erövrade han k. medalj för
kompositionen "Epameinondas’ död". S. å.
tog sig Byström an den unga
talangen. Q. fick arbeta på hans ateljé och
vanns för skulpturen, fastän lian
under de närmaste ären även fortsatte
att måla och försökte sig som
litograf. En beställning på statyer av
de fyra årstiderna för K. slottets
norra valv 1834 och en resepension,
som satte honom i stånd att vistas i
Rom 1836—42, kom honom att
definitivt övergå till skulpturen.
Hemkommen blev lian led. av Konstakad.
1842 ocli följ. är v. prof. i teckning.
Efter en vistelse i Paris 1850—52
utnämndes Q. sistn. år till prof. och
1853 till akad: s direktör. Via
München besökte han ånyo Rom 1854—55
och tillvaratog där Fogelbergs
kvarlåtenskap vid dennes död samt
mottog utnämningen till hans
efterträdare som hovbildhuggare 1855. — Q.
har utfört statyer över Tegnér (1850
—53, Lund), Berzelius (1853—58, i
Berzelii park, Stockholm), Engelbrekt
Carl Gustaf Qvarnström.
(1862—65, Örebro) samt byster
av-biskop C. A. Agardh (1859, Lund),
Gustav II Adolf (utställd 1863,
Riddarhussalen), samtliga i brons. De
genremässiga attributen, som hopas
kring porträttstatyerna, få ersätta
bristen på djupgående karakteristik.
Q:s mytologiska eller genremässiga
grupper, t. ex. "Neapolitansk fiskare
eller Dolce far niente" (marmor 1853,
Nat. mus.), "Iduna som bortrövas av
jätten Tjasse i örnhamn" (gips 1S58)
och "Loke och Höder" (gips 1863, i
brons i Nat. musei park), ha ett
berättande, ofta starkt dramatiskt drag.
Hur väl han förstod att anpassa sig
efter en viss konstnärlig miljö visa de
dekorativa skulpturer han utförde för
rikssalen i Stockholms slott (1847),
varav åtminstone "Sanningen" in i
sen tid ansågs som ett ungdomsverk
av Sergel. — Det var genom
inflytande från Fogelberg ocli
Thorvaldsen under den första romvistelsen,
som Q. kom fram till den enkla och
efter tidens förhållanden realistiska
stil, som motsvarade hans egen
flärdlösa läggning. Formellt bygger han
på klassicismen, han undviker det
osköna, strävar efter ädel resning och
en uttrycksfull gest. Hans
gruppkom-positioner verka ofta som lösgjorda ur
en relief med en bestämd skådesida,
vilket vittnar om att han har sin
utgångspunkt i måleriet. Motiviskt är
han också ett barn av sin tid och
Fogelbergs efterföljare. — I Nat. mus.
finnes utom nämnda verk bl. a. en
rad skisser av Q. Göteborgs mus. äger
"Idun" och Akad. fören. i Lund en
staty av "Uller". — Gift 1859 med
Carolina Sofia Tivander. Tli. N.
Qviding, se Quiding, s. 190.
Qvist, se även Quist, s. 191.
Qvist, Bengt Andersson,
ämbetsman, industriman, f. 21 okt. 1726 på
Åmots bruk, Ockelbo skn, Gävleb. län,
† 14 okt. 1799 i Stockholm. Föräld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
