Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Rudbeck, Olof, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudbeck
387
Rudbeckius
vilar; det var skrivet pä modersmålet
men försågs med en jämlöpande
latinsk övers., utförd av Andreas
Nor-denhielm. Först 1689 utkom andra
delen, den tredje följde 1698, och våren
1702 låg den fjärde i press, då
manuskriptet och hela upplagan utom ett
fåtal ex. förstördes i uppsalabranden;
sådan Atlantican nu föreligger, är den
ofullbordad, och man vet ej, hur långt
R. ämnat fortskrida (en ny edition av
Atlantican, redigerad av A. Nelson,
utgavs 1937—47 i 3 bd med planschbd
i Lychnos-bibl.). Atlanticans
grundtanke var inte nv. Den götiska
patriotismen hade sedan länge i värt land
ägt hänförda tolkar, vilka i Sverige
sågo ett folkens moderssköte, varifrån
de gamla göterna drogo ut för att
underlägga sig världen; i Johannes
Magnus’ historieverk från 1554 ägde denna
åskådning sin kanoniska urkund.
Under vår stormaktstid byggde man
vidare på motivet. Johannes Bureus och
efter honom Stiernhielm ocli Verelius
funno i det forna Sverige även det
land, som i tidernas morgon skänkt
vetenskapen och religionen till
världen. Denna spekulation anknöt till
antikens legender om hyperboréernas
lycksaliga Apollofolk långt i norr,
vilka man menade syfta på vårt land.
Med dessa tankar var R. förtrogen.
Hans antikvariska spekulation har
sitt ursprung i hvperboréermotivet,
och hans första utkast av 1673 var
sannolikt ägnat åt detta. Snart spände
Platons Atlantismyt lians tanke till
vidare flykt: Atlantis, sagoön utanför
Herakles’ stöder, varom greken siade,
var intet annat än det gamla götiska
riket. Med Platons uppgifter stämde,
menade R., på ett underbart sätt
såväl den fornnordiska litteraturens
vittnesbörd som bevarade monument
av skilda slag. Till Gamla Uppsala
förlade han atlantidernas kungaborg,
och i dess kyrka, vari han med
Verelius återfann rester av det urgamla
hednatemplet, såg han Apollos egen
helgedom. Åt dessa tankar ägnas
Atlanticans första delar. Med okuvlig
flit liar R. där ur den antika
litteraturen sammanställt alla uppgifter,
som kunde illustrera fäderneslandets
forna härlighet. Bakom de grekiska
•och latinska namnformerna fann lian
ständigt sv. ord dölja sig; hans
etymologiska forskningar leddes av ett
spårsinne, som snabbt förde honom ut
i det fantastiska ocli med tiden mer
än något annat bragt hans verk i
vanrykte. Särskilt de antika gudanamnen
kommo lians fantasi att spela;
Saturnus, Jupiter, Mercurius voro alla
svenskar, som utvandrat till södern
och därmed stå som symboler för en
mäktig kulturströmning, i vilken den
klassiska antikens folk betraktas som
mottagare av ljuset från norr. I
Atlanticans senare partier övergår R. till
en fortlöpande skildring av sv.
historia från äldsta tider, beskriver
ingående Sveriges tillstånd på Magogs tid
och förtäljer om svenskarnas
emigration till främmande land; krönikan
avbrytes dock redan med den åttonde
konungen, Mannus. R:s Atlantica är
ett gigantiskt verk, till såväl
planläggning som utförande. Det vittnar
om en sällspord lärdom, och det
innehåller en alltjämt värdefull skatt av
notiser i geografiska, astronomiska
och topografiska spörsmål. I flera
punkter ha arkeologiska
undersökningar lämnat stöd för bevisningen.
Genom sina uppmätningar av Gamla
Uppsala kyrka och sin märkliga tanke
att av svartmyllans mäktighet
beräkna fornlämningars ålder framstår R.
som en föregångsman inom
fältarkeologin. Till sin grundtanke är
Atlantican förfelad. R:s geniala
kombinationsförmåga ledde honom på
villovägar; lians framställningsform
präglas väl av frisk ursprunglighet men
är samtidigt måttlöst bred, ofta
dunkel och svåröverskådlig. Men
Atlantican bör i första liand betraktas som
ett fantasins storverk, det mäktigaste
litterära uttryck för vår
stormaktstids anda. som vi känna. Den
hyllades av en hänförd sv. samtid och
skördade bifall även i utlandets lärda
kretsar. Kritiska röster hördes dock
från led. i det stockholmska
antikvitetskollegiet, som delvis voro R:s
personliga ovänner. Hans lärjungar och
efterföljare, de s. k. rudbeckianerna,
fortsatte dock hans strävanden långt
in på nästa sekel; då liade likväl
begynt en kraftfull opposition, vilken
frånskrev R:s historieforskning
vetenskapligt värde, och
förkastelsedomen från dessa kretsar liar sedan
dess vidlådit hans snillrika arbete.
—-R. utförde ett betydande ocli gagnrikt
arbete för Uppsala univ. och Uppsala
stad. I egenskap av rektor och stödd
av kanslern M. G. De la Gardie, som
beundrade honom, inriktade han sina
väldiga krafter på att reformera
såväl univ. som staden, överallt grep
lian in, ofta under personliga
ekonomiska offer. Han nyskapade en
exer-citieinstitution, som inrymdes i en
av-honom uppförd byggnad bakom
Gustavianum med trettiosex salar
(färdig 1665), ban reparerade
akademikvarnen, organiserade ett
kommunitet för studenterna, byggde en
hängbro över Fyrisån, inrättade
postjakttrafik mellan Stockholm och Uppsala
och försåg staden med en sinnrik
vattenledning. Som kurator blev R. i
realiteten univ:s ledare, underordnad
endast kansler. År 1665 kallad till
"conimissarius öfver landt-culturen"
önskade lian i Uppsala inrätta ett
tekniskt läroverk med undervisning
i lantbruk, bergshantering,
arkitektur, fortifikation etc. Planen föll, men
vid Fyrisån byggde R. ett
manufakturverk med tjugu maskiner, och
lian undervisade träget privat i
mekaniska ämnen; flera av tidens
ingenjörer, kartritare och bergsmän liade
R:s tekniska snille att tacka för sin
utbildning. Hans förtjänster om
univ.-staden fingo sina mest förblivande
uttryck . i hans arkitektverksamhet. R.
ägde en verklig byggnadslidelse, och
även om flera av lians projekt
stannade på papperet, däribland ett
ståtligt utkast till nytt univ.-palats,
vittna utom Gustavianum alltjämt
slottsträdgården och botaniska
trädgårdens prefekthus om lians
intentioner. R:s ritningar inspirerades
av antik byggnadskonst, sådan han
studerat den särskilt hos Vitruvius;
i sin konsekventa klassicism intog ban
i själva verket en för sin tid ganska
ensamstående ställning, och det har
gjorts gällande, att denna bestämts
av hans idéer om Sverige som
Atlantis och den antika kulturens vagga.
Också R:s stora musikaliska
begåvning kom univ. till godo. Han
uppväckte det akademiska musiklivet
och ledde orkestern; lian ägde en
praktfull basröst, som vid
kröningsfesten 1675 påstods ha överröstat tolv
trumpeter ocli fyra pukor, och han
skrev flera kompositioner, av vilka en
klagosång över Axel Oxenstierna
alltjämt är bevarad. Han deltog även i
utarbetandet av koralerna till 1695
års psalmbok. R:s okuvliga
verksamhetsbegär, självhärskarlater och i
synnerhet hans ekonomiska lättsinne
bragte honom emellertid redan tidigt
i konflikt med övriga professorer.
Klyftan ökades genom de cartesianska
striderna på 1660-talet, då R. och
kollegan Hoffvenius kraftigt togo
tankefriheten och den nya
cartesianska filosofin i försvar mot teologernas
hårda angrepp. Häftiga utfall
riktades 1670 av konsistoriet mot R., som,
inte utan allt skäl, erhöll skulden för
univ:s betryckta ekonomiska läge.
Alltid optimistisk och kampglad red
ban dock någorlunda ut stormen,
understödd av M. G. De la Gardie, vars
vänskap ban in i det sista ägde. Sitt
forna inflytande återfick han dock
inte, ocli nya tvisteämnen letades
snart fram. Åren 1675—76 rasade i
konsistoriet våldsamma strider
rörande akademiboktryckaren H. Curio,
som ställdes till ansvar för grov
försumlighet men varmt försvarades
av R., med vilken han räknade släkt;
målet växte ut till en formlig process
mellan R. och univ. Bättre
förhållanden inträdde i slutet av 1670-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
