Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runeberg.
408
Runeberg
1808—09 års krig kom alltmer att
framstå som en väsentligen finländsk
angelägenhet. Så möta oss uttryck
som "Finlands här", "Finlands fejd",
"Finlands sista krig". B:s viktigaste
källa var utom den muntliga
traditionen G. A. Montgomerys "Historia
öfver kriget emellan Sverige och
Rvss-land åren 1808 och 1809" (1842).
Själva den historiska verkligheten har
lian emellertid omgestaltat, oeh
händelser ocli personer äro ibland fritt
uppfunna. De i verkligheten rätt
obetydliga träffningarna ha dessutom
förstorats, och gevärselden har i
allmänhet utbytts mot den ur estetisk
synpunkt mera effektfulla striden med
värja och bajonett. Också titelfiguren,
till vilken man gissat på flera
förebilder, är en huvudsakligen diktad
gestalt, och endast en del av sägnerna
kunna tänkas lagda i lians mun. Inte
minst uppehåller sig R. vid det
patri-arkaliska förhållandet mellan de
meniga och befälet, varför verket också
med rätta blivit kallat ett-
indelningsverkets epos. Utom det högre befälet ss.
Sandels, Döbeln och Adlercreutz
skildrar han de indelta officerarna och
soldaterna i ledet.
Människoskildringen är rikt individualiserad. Liksom
Geijer ansåg R., att varje människa,
även den obetydligaste, hade något
av-värde, som i det rätta ögonblicket
kunde springa i dagen och skänka
glans och storhet åt personligheten.
Det gäller Sven Dufva och Munter,
trosskusken och n:o femton Stolt,
torpflickan och Lotta Svärd. Det
väsentliga är karaktären, kärleken till
fosterlandet, förmågan av
pliktuppfyllelse och offer. Själva grundsynen
är demokratisk men på samma gång
romantisk i sin dragning till det
över-svinnligt heroiska, även om
framställningssättet med sin mänskliga
humor, sitt vardagliga ordval ocli sina
inlagda episoder med ofta drastiska
detaljer i allmänhet är avgjort
realistiskt. Romantisk är också
uppfattningen om kriget som sådant. Det
skildras ibland som ett äventyr, som
en härlig lek, det utkämpas inte
enbart för fosterjorden utan också för
äran. Detta är grundtemat i
"Soldatgossen", det är kärnan i epitafiet över
Wilhelm von Schwerin. Tydligast
framträder detta ärekära drag i den
andra samlingen, som karakteristiskt
nog också fått en starkare lyrisk
prägel. Motpolen till denna romantiska
hjältedyrkan är föraktet för fegheten
och förräderiet. I "Konungen" och
"Fältmarskalken" gisslade R. dem,
som han ansåg ytterst ansvariga för
nederlaget; förut hade man dömt olika.
I "Sveaborg", som han av hänsyn till
Cronstedts släktingar aldrig själv lät
publicera men som tidigt kom ut i
Johan Ludvig Runeberg.
sv. tjuvtryck, liar han skapat den sv.
litteraturens största
indignationsdikt. I gengäld kunde han som i
"Kulneff" också skildra fienden, om han
"kämpat bra", med förståelse och
sympati. — Till det långa uppehållet
mellan första oeh andra delen av
sägnerna bidrog R:s deltagande i den
kommitté, som regeringen 1853
tillsatte med uppgift att utarbeta en ny
psalmbok för de sv. församlingarna i
Finland. Ar 1857 utgav han ett eget,
dock ej antaget förslag, som
emellertid låg till grund för psalmboken av
år 1S86, vari ingår ett femtiotal av
R:s originalpsalmer, bland dem
om-diktningen i bönens form av "Vårt
land": "Bevara, Gud, vårt fosterland".
— Sedan andra delen av sägnerna
fullbordats, sysslade B. med dramatiskt
författarskap och utgav 1862 en föga
betydande komedi på vers,
"familje-målningen" "Kan ej!", som följdes av
"Kungarne på Salamis" (1863), där
han på klassisk trimeter behandlar ett
antikt ämne. Verket, som påbörjats
redan vid tiden för "Kung Fjalars"
tillkomst, handlar liksom detta om
skuld och försoning och är en hyllning
till rättens principer. Det präglas
även upphöjd anda men brister i
karaktärsteckningen. Två dagar efter dess
utgivning drabbades B. av det
slaganfall, som för återstoden av hans liv
band honom vid sjukrummet. —
Alltifrån 1830-talets slut försökte man vid
upprepade tillfällen få B. invald i Sv.
akad., vars stora guldmedalj han utan
tävlan hade erhållit 1S39, men det
strandade på politiska hinder. B. von
Beskow berättar i sina
dagboksanteckningar, att han i mars och maj 1849
tre gånger talat med Oscar I om saken
men alla gångerna mött avslag. Man
hoppades också, att han skulle
överflytta till Sverige. Tillfrågad därom
under sitt. första och enda
Stockholmsbesök 1851 avböjde lian emellertid
med orden: "Finland är en fattig mor,
som behöver alla sina söner". Själv
var B. vid denna tid otvivelaktigt dess
störste son, och tills, med vännerna
från universitetsåren, J. V. Snellman
och Elias Lönnrot, hade han under de
föregående decennierna verkligen
lyckats väcka sitt folk till nationellt
medvetande och skapat en finländsk
nationalitetskänsla. Han tog dock
avstånd från den Snellmanska
fenno-manien. •—- B. var betydande inte bara
som skald utan också som
personlighet. "Bland alla Apollosöner ex
pro-fesso, jag känner", skriver C. A.
Wetterbergh efter B:s stockholmsbesök
1851, "finnes det icke någon, som så
fullt ut motsvarar sina skrifter som
Buneberg — det är den lugna, starka
och dock känsliga, bottenärlige
mannen i hvarje drag." Vad man i
allmänhet framhållit som det väsentliga i
hans personlighet har också varit en
lugn och manlig harmoni, en sällspord
själssundhet, en hellensk måttfullhet,
ett optimistiskt anammande av
godheten och skönheten i livet,
sammanhängande med lians djupa
samhörighet med naturen. Dessa drag äro dock
resultatet av en stark självtukt, en
kamp för inre jämvikt, och det "lugn"
B. så ofta förhärligade hade han dyrt
fått förvärva, varom vissa av lians
dikter, t. ex. "Mitt lif" och "Fåfäng
önskan", bära vittnesbörd. Det fanns
på botten av lians väsen inte bara ett
känsligt, vekt drag utan också ett
häftigt lidelsefullt. Den inre strid han
utkämpade gav åt hans diktning en
upphöjd, etisk prägel, som förklarar
åtskilligt av dess stora verkan på
såväl samtid som eftervärld. Knappast
någon svenskspråkig förf. har haft
större betydelse än B., och få arbeten
i världslitt. ha betytt så mycket för
ett folk som "Fänrik Ståls sägner"
för Finland. B. bidrog mer än någon
annan att stärka dess motståndskraft
under den följande
russificeringspoli-tikens tid. Den verkan hans diktning
utövat under Finlands senare krig
har varit utomordentligt stor men
också mycket komplicerad. Sägnerna
ha under långa tider också varit ett
sv. nationalepos och mer än något
annat diktverk påverkat den sv.
patriotismen. Nästan alla våra större
skalder under senare delen av
1800-talet ha i ett eller annat avseende
varit B:s lärjungar. — B:s hem i
Borgå är numera Bunebergsmus. I
Helsingfors och Borgå har B. hyllats
med statyer. Åtskilliga av lians
dikter ha blivit tonsatta (av bl. a. J. A.
Josephson, A. F. Lindblad, F. Pacius,
■T. Sibelius, W. Stenhammar och A.
Söderman). — B:s "Efterlämnade
skrifter" utgåvos i 2 bd 1878—79. Sedan
1933 utges en nv, fullständig, kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
