Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scheele, Carl Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schechta
536
Scheele
han 1776 övertog. Han avlade 1777
apotekarex., från vilken han dittills
erhållit dispens, och kvarstannade till
sin död som apotekare i Köping.
Redan som "farmacie studiosus"
invaldes S. 1775 i Vet. akad. Han var även
led. av ett flertal utländska lärda
sällskap. — S. är en av de främsta
forskarbegåvningar kemins historia
känner, och det yttrades vid hans
bortgång, att ingen dittills
överträffat honom i fråga om antalet viktiga
upptäckter. Som barn deltog han
sällan i jämnårigas lekar men sysslade
ihärdigt med naturaliesamlingar,
experiment och olika former av
manuellt arbete, och han bestämde sig
tidigt för apotekaryrket. Som
apotekselev förvärvade han,
huvudsakligen genom självstudier och flitigt
laborerande, mycket omfattande
kemiska kunskaper. Under malmötiden
trädde han i förbindelse med
lundadocenten A. J. Retzius, och han torde
ha utfört det huvudsakliga arbetet till
en av denne utg. avh. "Försök med
vinsten och dess syra" (1770), där
vinsyran första gången beskrives. Under
tjänstgöringen i Stockholm voro hans
arbetsförhållanden mindre goda, men
han förvärvade därunder
inflytelserika gynnare, bl. a. professorerna A.
Bäck och P. J. Bergius samt kemisten
J. G. Gahn. I Uppsala blev han bekant
med den framstående kemisten
Torbern Bergman. Denne lärde snart
uppskatta S:s ovanliga begåvning, bistod
honom på olika sätt och befordrade
hans undersökningar till trycket.
Snart utvecklades ett mycket
fruktbärande samarbete, om vilket Retzius
yttrade: "Jag har svårt att säga om
honom och Bergman vilken som var
docens eller discens, ty onekligen hade
Bergman sin mesta praktiska
kunskap av Scheele, men Scheele hade
åter att tacka Bergman för att
Scheeles kunskap de senare åren var mera
redig än förr". — S:s första avh.
"Undersökning om fluss-spat och dess
syra" (1771) behandlade upptäckten
av fluorvätesyran, till vilken han
återvände i flera senare skrifter. I en stor
avh. "Om brunsten eller magnesia, och
dess egenskaper" (1774) visade han,
att brunstenen innehöll en ny metall
(mangan). I samma arbete
meddelades också upptäckten av klorgas samt
av "en ny jordart", baryt, vilken
S. fann vara tydligt skild från
kalkjord. År 1775 utkom ett viktigt
arbete om arsenikföreningar, som bl. a.
meddelade upptäckten av
arsenikväte. — Kort efter överflyttningen till
Köping sammanfattade S. i
"Che-mische Abhandlung über Luft und
Feuer" (1777) sina mångåriga
iakttagelser över förbränningsfenomenen.
Arbetet har sin största betydelse ge-
nom den där meddelade upptäckten av
syret, vilket S. lyckades framställa
på flera olika sätt och varmed han
anställde talrika försök. Där
meddelades också den första mera ingående
undersökningen av svavelväte. I fråga
om publiceringen av syrets upptäckt
blev S. förekommen av engelsmannen
Priestley, som oberoende av S.
upptäckte syret i aug. 1774. Ett
studium av S:s efterlämnade
laboratorie-anteekningar ger dock vid handen,
att han kände syret och dess
egenskaper redan vid redigeringen av sin
avh. om brunsten och att han alltså
gjort upptäckten före 1774. — Under
de följ. åren undersökte S. mineralen
molvbdenglans och grafit, vilka båda
kallats blyerts och ofta förväxlats
med varandra. I "Försök med blyerts,
molybdæna" (1778) påvisade han
existensen av ett nytt grundämne,
molybden; själva metallen framställdes
något senare av P. J. Hjelm. I
"Försök med blyerts, plumbago" (1779)
kunde S. visa, att grafiten kemiskt
sett är en form av kol. Han
undersökte vidare mineralet tungsten (efter
honom kallat scheelit) och upptäckte
därvid wolframsyran. Inom järnets
metallurgi gjorde S. viktiga insatser;
han fann, att tackjärn som väsentlig
beståndsdel innehåller kol (som han
isolerade i form av grafit), samt
lyckades analytiskt påvisa fosfor i
kall-bräckt järn. Han var även den förste,
som framställde fosfor ur
bensubstans. — Av grundläggande betydelse
blevo S:s upptäckter inom den
dittills nästan outforskade organiska
kemin. Förutom den av Retzius
publicerade vinsyran isolerade och
karakteriserade han urinsyra, citronsyra,
mjölksyra, slemsyra, äppelsyra och
gallussyra samt lämnade viktiga
bidrag till kännedomen om kolsyra,
oxalsyra ocli benzoesyra; dessa syror
beskrev han delvis under andra namn
än de nu brukliga. S. påpekade även
den stora likheten i kemiskt
hänseende mellan äggvita och ostämne. Den
lilla avh. "Rön beträffande ett
särskilt sockerämne uti exprimerade
oljor och fetmor" (1783) meddelar
upptäckten av glycerin. Vid en
undersökning av färgämnet berlinerblått
upptäckte ocli undersökte S.
cyanvä-tet, vars stora giftighet han dock ej
tycks ha observerat. — Bland smärre
arbeten med mera praktisk inriktning
kunna nämnas en metod att
konservera ättika genom sterilisering på
flaskor (ett då okänt förfaringssätt),
nya framställningsmetoder för olika
farmaceutiska preparat samt
upptäckten av ett färgämne, "Scheeles
grönt". S. anlitades även som
sakkunnig vid redigeringen av de två första
upplagorna av Pharmacopoea svecica
(1775 och 1779). — S. var i främsta
rummet experimentalforskare,
utrustad med ovanlig iakttagelseförmåga,
säkert kritiskt omdöme om såväl egna
som andras forskningsresultat samt
stor sinnrikhet vid uttänkande och
anställande av försök. En fransk
auktoritet (J. B. Dumas) har
karakteriserat honom som ofelbar, så länge det
rör sig om experimentella fakta. I
yngre dagar arbetade han vanligen med
mycket primitiva resurser, men sedan
lian i Köping skaffat sig egen gård,
inredde lian där ett laboratorium, som
skall ha varit väl utrustat. I
teoretiskt hänseende stod S. på den
flogistiska åskådningens ståndpunkt. Med
utgångspunkt därifrån uppbyggde han
med obestridlig skicklighet en kemisk
teori för ljus och värme, vilken
framlades i avh. om luft och eld och vann
Bergmans bifall. Denna teori fick
dock knappast någon betydelse för
vetenskapens utveckling, då hela
flo-gistonteorin vid denna tidpunkt stod
inför sitt fall. S:s vetenskapliga stil
har ansetts förebildlig; den är
konkret, klar och åskådlig och avspeglar
både hans visuella begåvning och hans
empiriska läggning. — Personligen
var S. anspråkslös, tillbakadragen,
mycket arbetsam och i hög grad
absorberad av sina vetenskapliga intressen.
Hans liv förflöt i lugn småborgerlig
miljö, där forskningsarbetet,
skötseln av apoteket och en med åren
svällande vetenskaplig korrespondens helt
lade beslag på lians tid. För andra
angelägenheter visade han föga
intresse. Ett årligt anslag från Vet.
akad. underlättade hans arbeten. Han
fick vid olika tillfällen anbud om mera
framskjutna och lönande
befattningar; bl. a. lät Fredrik den store på
rekommendation av d’Alembert 1777
erbjuda honom en professur i Berlin.
S. avböjde dock konsekvent alla dylika
anbud, vanligen med motivering, att
de skulle medföra förpliktelser, som
han ej kände sig vuxen eller som
kunde inkräkta på hans forskningar.
Han framhöll också gärna, att han i
Köping funnit den miljö, som bäst
passade honom. Som duglig
yrkesman åtnjöt han hos ortsbefolkningen
stort förtroende, en inställning som
kanske delvis influerades av glansen
kring hans världsberömda namn men
säkerligen också bottnade i en riktig
uppskattning av lians
karaktärsegenskaper. — S:s hälsa var av naturen
god men torde lia tagit skada av det
ihärdiga arbetet i ojämnt uppvärmda
och illa ventilerade laboratorielokaler.
Hans död vid endast fyrtiotre års
ålder orsakades sannolikt av en
reumatisk åkomma med hj
ärtkomplikationer. — S. ligger begraven på
Köpings kyrkogård; Apotekarsocieteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
