Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scheffel, Johan Henrik - Scheffer, se även Schæffer - Scheffer, von Scheffer, släkt - 1. Schefferus, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scheffel 540 Scheffel
Johannes Schefferus.
Målning ay E. Jetselie (Gripsholm).
även utfört några miniatyrer, men
avvika genom den tegelfärgade
karnationen och den blågrå heltonen från
dennes kolorit. Karaktärsfulla i sitt
minutiösa utförande förläna de den
yngre S. en ganska framskjuten plats
i den sv. porträttminiatyrens
historia. — Litt.: S. Roth,
"Porträttmålaren J. IL S. Hans liv och verk" (1936).
Th. X.
Scheffer, se även Schæffer.
Scheffer, von Scheffer,
adelssläkt, härstammande från en gammal
tysk patriciersläkt i trakten kring
Frankfurt am Main. Len sv. ättens
äldste kände stamfar lvo S. (f. 1540),
som var förste landsdomare
(amtman) i Nieder-Erlebach i Franken,
blev farfar till prof. Johannes
Schefferus (S. 1), som 1648 av drottning
Kristina inkallades till Sverige. Hans
äldste son, häradshövdingen i
Ha-gunda m. fi. härader i Uppland
Johan S. (f. 1653, † 1717), adlades 1689
med namnet von S. Med dennes son,
majoren vid artilleriet i Stockholm
Per Jakob von S. (f. 1692, † 1752),
utdog ätten von S. på svärdssidan. -—
En yngre son till Johannes Schefferus,
presidenten Peter S. (S. 2),
natu-raliserades 169S som sv. adelsman och
upphöjdes 1719 i friherrligt stånd.
Två söner till honom, riksrådet
friherre Carl Fredrik S. (S. 4) samt
riksrådet och kanslipresidenten friherre
Ulrik S. (S. 5), erhöllo resp. 1766 och
1771 grevlig värdighet men
introducerades aldrig som grevar på
Riddarhuset. En yngre bror till dem var
generalen och fältmarskalken friherre Per
S. (f. 1718, † 1790), som gjorde
egendomen Fårdala i Åsle skn, Skarab. län,
till fideikommiss för huvudmannen
för adliga ätten S. Med S. 5 utdog den
friherrliga ätten S. på svärdssidan. —
Johannes Schefferus’ yngste son. sekr.
i Bergskollegium lvo S. (f. 1665, †
1713), blev far till kemisten Henrik
Teofilus S. (S. 3), som 1756
naturali-serades som sv. adelsman. Han blev
stamfar för den nu levande ätten S. En
sonsons sondotter till honom var Hen-
rika S. (f. 1864, † 1928), som 1887—
1910 var lärarinna vid Högre
flickskolan i Gävle och utgav en rad
populära levnadsteckningar.
1. Schefferus, Johannes,
språkforskare, lärdomshistoriker, f. 2 febr.
1621 i Strassburg, † 26 mars 1679 i
Uppsala. Föräldrar: köpmannen
Johann Scheffer och Elisabeth Kraschel.
—• S. uppmärksammades tidigt av den
ryktbare filologen J. H. Boeclerus vid
univ. i Strassburg, där S. sedermera
inskrevs som student 1637. Redan året
därpå begav sig S. på en studieresa,
vilken förde honom till Holland och
till Leidens univ. Efter faderns död
1640 återvände han till Strassburg,
där han studerade några år för
Boeclerus; han vistades även en kortare
tid vid schweiziska univ. Sin första
skrift. "De varietate navium",
publicerade S. 1643 och hade snart ett känt
namn som klassisk filolog. Han var
således väl rustad, då han 1647, efter
rekommendation av Boeclerus,
kallades till skytteansk prof. vid Uppsala
univ., en befattning, som han behöll
till sin död. År 1665 utnämndes ban
dessutom till prof. honorarius juris
naturae et gentium, vilken professur
S. dock 1677 bytte ut mot tjänsten
som universitetsbibliotekarie. — S. är
den klassiska filologins egentlige
grundläggare i Sverige; hans utgåva
av den romerske fabelförf. Phædrus
(1663) är den första här utg.
textkritiska uppl. av en klassisk förf. Av
större betydelse äro dock S:s
filologiska undersökningar i de klassiska
antikviteterna, bl. a. "De militia
na-vali veterum libri quatuor" (1654) och
"De re vehiculari veterum libri duo"
(1671). I sin egenskap av skytteansk
prof. var han även sina lärjungar
ett föredöme i vältalighet, vilket lian
vid flera tillfällen gav lysande prov
på, bl. a. vid drottning Kristinas
abdikation 1654. År 1653 utgav han en
handbok i vältalighet, "De stylo", som
utgick i flera uppl. S:s offentliga
föreläsningar utgjordes mest av
kommentarer till de romerska förf. Som ett
pedagogiskt program kan man
betrakta den studieplan, vilken han på
uppdrag av överståthållaren Claes
Bå-lamb utarbetade för dennes son: "De
generosi nobilisque informatione
literaria" (1678). — År 1664 utgav S. tills,
med O. Verelius den isländska sagan
"Gothrici et Rolfi westrogothiae
re-gum historia", där S. svarade för de
historiska kommentarerna. Från
denna tid kom han att med alltmer stegrat
intresse ägna sig åt sv. historia och
litteratur. Hans uppl. av "Kununga
ok Höfdinga Styrilse" (med latinsk
övers. 1669) vittnar om historiskt
intresse och kunnande, liksom
editionen av Israel Erlandssons "De vita et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
