- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 6. P-Sheldon /
543

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Scheffer, Ulrik - Schefferus, Johannes, språkforskare, lärdomshistoriker, se s. 540 - Scheiding, Filip von - Schenberg, Per

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Schefferus

543

Schenberg

herrarna att. falla till föga. Under
krigsårens brydsamma situationer
utvecklades S:s diplomatiska begåvning,
som utmärktes av friska initiativ och
smidig anpassningsförmåga. Slutligen
ställdes S., som fått ambassadörs rang
1761, inför uppgiften att föra Sverige
ur kriget utan att bryta med
Frankrike ocli dock få denna makt att
erlägga de subsidier, som utlovats för
Sveriges deltagande i kriget. Det
senare lyckades blott delvis, och S. blev
ett av de första offren för den
opposition, som vuxit sig stark under
kriget. Berövad sin ambassadörsrang
begärde han själv 1765 sitt avsked och
återgick 1766 i militär tjänst som
överste för Västgöt a-Dals reg. Efter
hattarnas seger 1769 utnämndes lian
till riksråd och rikskansliråd; efter
Ekeblads död 1771 fungerade han som
kanslipresident. Då mössorna på
riksdagen 1771—72 åter fingo övertaget,
var S. bland dem, som det segrande
partiet främst ville avlägsna ur rådet.
I maj 1772 blev han licentierad och
drog sig tillbaka till sitt gods Ek.
—- S. hade redan vid riksdagen 1765
—66 följt hattpartiet i dess närmande
till hovet. Hans diplomatiska
skicklighet och goda kännedom om franska
förhållanden imponerade tydligen på
kronprins Gustav, som efter 1770
räknade S. bland sina främsta
förtroendemän och efter sin tronbestigning 1771
upphöjde honom i grevligt stånd. Han
tog ingen aktiv del i Gustav III:s
statskupp men gillade den obetingat.
I aug. 1772 inkallades han i den
reorganiserade rådskammaren som
kanslipresident. Därmed hade S. uppnått
rikets högsta ämbete, och under den
första mera reformvänliga perioden
av Gustav III:a regering var han utan
tvekan regeringens mest dominerande
gestalt genom sin auktoritet och
genom det stora förtroende konungen
hyste för honom. Då han därtill mer
än någon annan anlitades för de mest
olika grenar av styrelsen i både
rådskammare och konselj, utgjorde han
det främsta enande elementet i
konungens månghövdade rådgivarkrets.
Sina främsta insatser gjorde han på
det utrikespolitiska området. Det var
lian, som stod bakom den lyckliga
avvecklingen av krisen efter
statskuppen 1772, och han stödde konungens
närmande till Byssland, varpå mötet
med Katarina II i S:t Petersburg
1777 var en bekräftelse. Slutligen
kunde han uppliva sina planer på ett
väpnat neutralitetsförbund till
handelns skydd, då Sverige, Danmark
och Byssland under nordamerikanska
frihetskriget proklamerade principen
"fritt skepp gör fritt gods". På det
finansiella området är S:s namn
knutet till Liljencrantz’ myntrealisation,

som genomfördes till en del tack vare
hans mäktiga stöd. Även då det gällde
att rycka upp Sverige ur dess militära
förfall, bistod S. de reformivriga
krafterna. En måttfull upprustning, som
kunde göra Sverige respekterat utan
att dess politik blev äventyrlig eller
utmanande, var S:s ideal, men för
detta försiktiga och passiva program
hade Gustav III inte i längden den
rätta förståelsen. Även konungens
uppträdande vid riksdagen 1778 och
hans negligerande av alla
uppmaningar till större sparsamhet synes ha
bidragit till att skapa en klyfta
mellan honom och S. Slutligen begärde
denne avsked, vilket beviljades 5 juni
1783 under speciella hedersbetygelser.
S. drog sig tillbaka till Ek och levde
där lantjunkarens lugna liv utan att
befatta sig med de politiska striderna
under Gustav III:a senare
regeringstid. —- Förmåga att tillvinna sig
någon mera utbredd popularitet ägde
S. egentligen inte — hans sätt var
kallt och reserverat ■—- men med sin
stora arbetsförmåga och erfarenhet,
sin lugna besinningsfullhet och
ärlighet visste han att skaffa sig aktning
både inom landet och i Europas
diplomatiska värld. Hans namn
betraktades i synnerhet i Frankrike och
Byssland som en garanti för en sund
och fredlig sv. utrikespolitik. S. blev
serafimerriddare 1770 och invaldes
i Vet. akad. 1776. — Gift 1773 med
grevinnan Christina Charlotta Piper,
änka efter den 1756 avrättade Erik
Brahe. — Litt.: minnesteckning av C.
T. Odhner i "Sv. akad:s handl. ifrån
år 1886" (6, 1892); L. Trulsson, "U. S.
aom hattpolitiker" (1947). L. Trn.

Schefferus, J o hannes,
språkforskare, lärdomshistoriker, se s. 540.

Scheiding, Filip von, diplomat,
ämbetsman, f. 10 aug. 1570 i Arboga,
† 9 juni 1646 i Reval. Föräldrar:
hovmästaren hos Karl IX Kristoffer
Sclie-ding, adlad von S., och Magdalena
Rosengren. — Efter långvariga studier
i Tyskland blev S. 1602 hertig Karls
kammarjunkare och användes sedan
av denne i olika uppdrag, bl. a. för
beskickningar till utlandet; 1607 blev
lian ståthållare i Narva. Viktigare
uppdrag följde under Gustav II Adolfs
regering. Sålunda blev lian 1614
överstekrigskommissarie vid sv.
armén i Ryssland, 1615 riksråd och
kammarråd samt 1616 ståthållare
över Kopparbergslagen och
öster-Da-larne, vilket ämbete han förvaltade
till 1627. År 1628 utsågs lian till
guvernör i Estland, från vilken post lian
1642 avgick på egen begäran. Under
guvernörstiden utnämndes han även
till president, i Dorpats hovrätt 1634,
till v. kansler för univ. i samma stad
1635 och till inspektor för adelssko-

Filip von Scheiding. Målning (detalj) av
okänd konstnär 1629.

lan i Reval 1637. — S. var en
skicklig förhandlare och säkerligen även
i andra avseenden en dugande
ämbetsman, ehuru han inte lyckades lösa den
viktigaste av de uppgifter han
erhöll, nämligen att som guvernör i
Estland genomföra det av Gustav
II Adolf igångsatta reformarbetet.
Ibland benägen för kraftåtgärder,
ibland alltför slapp och eftergiven
kontrasterar han starkt, mot den
samtidige guvernören i Livland, den
konsekvente och hänsynslöst energiske
Johan Skytte. — Gift 1) 1613 med
Helena von Dellwig, † 1628; 2) 1633
med Catharina Lülier. S. S—s.

Schenberg, Per, präst, skolman,
lexikograf, f. 24 jan. 1701 i Skänninge,
† 19 mars 1777 i Landeryds skn,
ös-tergötl. län. Föräldrar: prosten
Johannes Petri 8. och Ulrika Schenling.

— Efter skolgång i Skänninge och
Linköping blev S. student i Uppsala
1720 och fil. magister där 1728. Han
prästvigdes 1735 ocli promoverades
till teol. dr i Uppsala 1772. Från 1730
tjänstgjorde lian som lärare vid
Linköpings gymnasium, befordrades 1731
till gymnasieadjunkt och följ. år till
konrektor samt 1735 till rektor. Han
utnämndes till lektor i grekiska 1737
ocli blev tillika kyrkoherde i Landeryd
1742. År 1747 övertog han lektoratet
i historia och moral och blev 1755
kontraktsprost över Göstrings kontrakt
samt befordrades 1770 till förste teol.
lektor. S. var riksdagsman 1755—56.

— S. var en synnerligen framstående
latinare och gjorde en insats i svenskt
bildningsliv genom utgivandet av sitt
"Lexicon latino-svecanum" (1739, ny
uppl. 1747), som länge var ett mycket
använt hjälpmedel för latinstudiet i
vårt land, allmänt känt under
namnet "Svinmagen". Dessutom
publicerade han ett
latinskt-svenskt-tyskt-franskt "Lexicon tripartitum" (1—3,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 24 00:25:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/6/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free