- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 6. P-Sheldon /
598

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schwerin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Schück

598

Schück

rer" (1—5,1903—04),"RutgerFredrik
Hochschilds memoarer" (1—3, 1908—•
09), "Gustav III:a och Lovisa Ulrikas
brevväxling" (1—2, 1918—19) m. fi.
—- Endast undantagsvis bearbetade S.
på senare år under självständig
källforskning den allm.
litteraturhistorien. En rangplats intar här hans
verk "Shakspere och hans tid" (1—
2, 1916), en helt omarbetad version
av ungdomsverket från 1883—84,
värdefull genom den omsorg, varmed
S. levandegör miljön, det
elisabeth-anska London med dess teatrar,
boklådor och litterära tilldragelser.
Åren 1898—1900 utgav S. en bred
skildring av den antika
litteraturen, betecknad som första delen av
"Världslitteraturens historia", vilken
följdes av ett band om den
israelitiska litteraturen (1901—06); båda
äro mestadels utförligt refererande,
även om S. särskilt i den senare delen
framställer egna hypoteser. Någon
omedelbar fortsättning fingo de ej,men
senare (1919—25) utsläppte S. i sex
band en "Allmän litteraturhistoria"
av mera koncentrerad natur (ny
reviderad uppl. under utgivning sedan
1946). Detta verk, enastående redan
som enda exempel på att en ensam
forskare med sådan utförlighet
behandlat världslitteraturens hela
historia, ger övertygande uttryck såväl
för S:s mästerliga behärskning av ett
väldigt material som för hans
förmåga att urskilja de stora linjerna;
ofrånkomligen är behandlingen av de
enskilda författarna ojämn, men som
lärobok är verket föredömligt och har
också vid vår univ.-undervisning visat
sig oumbärligt. Ett komplement
därtill är den av S. utgivna läseboken
"Världs-litteraturen i urval och
öfversättning" (1—3, 1902; ny reviderad
uppl. under utgivning sedan 1948).
Nära nog årligen företog han
utländska resor, särskilt till Italien.
Sina reseskildringar utgav lian i
serien "Ur en resandes anteckningar"
(1—3, 1900—09). I "Rom. En
vandring genom seklerna" (1, 1912, 2:a
uppl. 1949; 2, 1914) sammanfattade
han sitt rika vetande om
världsstadens historia alltifrån antiken t. o. m.
renässansen. Åtskilliga gånger
presenterade S. i samlad form smärre studier,
såsom i "Ur gamla papper" (1—8,1892
—1908) och "Svenska bilder" (1—7,
1939—41); hans egenskap som
fängslande popularisator kommer i dessa
uppsatser väl till synes. — Genom sin
oerhört- omfattande och mångsidiga
produktion, fortsatt in i den liöga
ålderdomen, liar S. dominerat det sista
’halvseklets sv. litteraturforskning.
Fullföljande tidigare ansatser — av
Atterbom och i synnerhet G.
Ljung-rgren — genomarbetade lian på nytt

det inhemska källmaterialet från
äldsta tider till 1800-talets mitt. Med
sträng konsekvens bäres S:s verk av
en inställning, som liar sina rötter i
1800-talets realism. Diktverket
intresserar honom föga i och för sig,
som uttryck för en skapande
konstnärlig vilja, utan lian betraktar det
i första hand som historiskt
dokument. Litteraturhistorikerns uppgift
är att skildra "folkets historia, för så
vitt denna speglar sig i litteraturen".
Blott i sin relation till den i ett visst
ögonblick givna verkligheten blir
litteraturen enligt S:s mening
forskningsföremål. Dess beroende av ett
folks materiella villkor fattas
därmed som ytterst betydelsefullt; inte
utan skäl liar det talats om S:s
uppfattning av litteraturen som
"materialistisk". Den spekulativa estetik,
som rådde under S:s studietid i
Uppsala, reagerade han intensivt emot.
Hans stora insats är, att lian
förvandlat litteraturhistorien från
estetik till kulturhistoria och
följaktligen kunnat bearbeta den med
historisk metod. Han har fattat termen
litteraturhistoria mycket vidsträckt
och däri inbegripit också den lärda
forskningen. Även liar han konsekvent
undvikit en programmatisk estetisk
analys av diktverken. Hans
läromästare ha varit H. Hettner men
framför allt Taine, vars positivist iska
grundsyn lian gjort till sin, även om
hans arbeten i sin frihet från
filosofiska aspekter och sin frodiga
saklighet helt bära hans eget signum.
Betecknande nog når S. högst i den rena
miljöteckningen eller i skildringen av
författare med fast förankring i
verkligheten. För filosofiska naturer och
subjektiva lyriker liar han föga sinne;
hans karakteristiker bli i dylika fall
lätt ytliga och missvisande. Med
anmärkningsvärd inlevelse har han dock
behandlat honom så
väsensfrämman-de typer som Atterbom och
Stagnelius. Även om S. i första hand är
berättare, med en ovanlig förmåga av
överblick och komposition, har lian
dock ett utpräglat sinne även för
skickliga kombinationer och vågade
teorier. Ojämnheter äro i ett livsverk
av detta omfång oundvikliga, liksom
bristande noggrannhet i detaljerna.
Särskilt S:s senare verk äga ofta en
tröttande bredd, och hans stil är
ibland brådskande och föga
genomarbetad; men när den är som bäst,
präglas den av klarhet och friskhet,
och den är alltid i god mening
populär, fri från lärt pedanteri. Som
akademisk lärare var S. till ytterlighet
fordrande, en skoningslös förföljare
av slarv och okunnighet, och hans
stora inflytande torde lia utgått
mindre från hans personliga under-

visning än från hans skrifter. Vår
moderna litteraturforskning har
inspirerats av S. framför allt i sin
strävan att placera diktverket i ett brett
tecknat, historiskt och kulturellt
sammanhang. Hans lärjungar A. Blanck
och M. Lamm ha med stor framgång
arbetat vidare efter dessa linjer, än
konsekventare kanske
lärdomshistorikern J. Nordström; S:s tendenser
till en sociologisk litteraturtolkning
ha av V. Svanberg drivits till sin
spets. — Gift 1879 med Sigrid Feron.
— Litt.: O. Sylwan i Ord och Bild
1920; W. Söderhjelm, "H. S. und
seine allgemeine Literaturgeschichte"
(NeuphilologischeMitteilungen 1924);
V. Svanberg, "H. S:s materialistiska
historieuppfattning" (Tiden 1933);
K. Hagberg, "IL S. som författare"
(Sv. litteraturtidskr. 1939); H. S.
Nyberg, "H. S. Inträdestal i Sv. akad."
(194S); A. Schück (S. 4) i "Min far",
utg. av E. Malmberg (194S). S:s
skrifter lia förtecknats av N. Afzelius i
"Bibliografi över H. S:s intill den 2
nov. 1935 utgivna skrifter" (1935).

S. Lth.

4. Schück, Adolf Henrik,
historiker, biblioteksman, f. 21 febr. 1897
i Lund. Son till S. 3. — Efter
stu-dentex. i Uppsala 1915 blev S. fil.
kand. vid Uppsala univ. 1919, fil. lic.
vid Stockholms högskola 1924 och fil.
dr där 1927; dessutom studerade han
vid univ. i Cambridge och Paris 1920
—21. S. var amanuens vid Stockholms
rådhusarkiv 1922—24 och e. o.
amanuens vid K. bibi. 1926 samt därjämte
anställd vid red. för Bonniers
konversationslexikon 1921—28. Han
förordnades 1926 till docent i historia
vid Stockholms högskola och är sedan
s. å. bibliotekarie vid Vitt. akad.
(sedan 1945 med titeln förste
bibliotekarie). Dessutom är han sedan 1931
sekr. i Stockholms stads
namnbered-ning och i kommittén för kulturellt
baltiskt samarbete samt sedan 1943

Adolf Schück.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 11:48:33 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/6/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free