Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Sederholm, Gustaf - Seelhorst Meves, Julius, entomolog, ämbetsman, se Meves, bd 5 s. 292 - Seelig-Sandgren, Lotten - Sefström, se även Säfström, Sävström - 1. Sefström, Nils Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seelhorst Meves
613
Sefström
välfärdsutskottet, som tillsatts för
behandling av de viktiga
krisspörsmålen; som sådan verkade han mer
energiskt än högermännen i
allmänhet för en allin, samförståndslösning
mellan partierna i dessa frågor, ehuru
lians bemödanden icke ledde till
resultat. Han var led. av
förstakammar-liögerns förtroenderåd 1929—34. År
1932 var han led. av kyrkomötet. S.,
som beklädde ledande poster i ett
flertal agrikulturella och skogsvårdande
sammanslutningar och institutioner,
var led. av Lantbruksakad. från 190G
(hedersled. 1928) och fungerade som
dess preses 1932—34. — Gift 1901
med grevinnan Elisabeth
Wachtmeister, som 1933 erhöll Illis quorum.
O. N.
Seelhorst Meves, Julius,
entomolog, ämbetsman, se Meves, bd 5 s.
292.
Seelig-Sandgren, Lotten Jenny
Anne-Marie, skådespelerska,
teater-direktris, f. 31 juli 1867 i Stockholm,
† 11 april 1924 därstädes. Föräldrar:
bokhandlaren Hartvig Viktor Robert
S. och Antigone Hildegard Elisabeth
Braunstein. — S. genomgick 1S84 K.
teatrarnas elevskola och debuterade
följ. år som Hedvig i det första sv.
uppförandet av Ibsens "Vildänden".
Hennes intelligenta lösning av den
vanskliga uppgiften blev en
genomgående seger, och den goda kritik hon
erhöll synes ha varit fullt berättigad.
S. blev en av sin generations bästa
Ibsentolkare ocli uppträdde i
åtskilliga huvudroller i de Ibsenska
skådespelen, bl. a. som Fru Alfving i
"Gengångare", Sigrid i "Kungsämnena",
Fru Elvsted i "Hedda Gabler", Nora
i "Ett dockhem" samt Lona Hessel
och Dina Dorf i "Samhällets pelare".
Efter tvåårigt engagemang lämnade
S. nationalscenen och hade 1887—89
anställning vid Sv. teatern i
Helsingfors, där hon under August Lindbergs
ledning fick god övning i olikartade
uppgifter, exempelvis Gertrud i
Drachmanns "Strandbybor" och
Loy-se i Th. de Banvilles "Gringoire". År
1889 slöt hon sig till August
Lindbergs sällskap för att följ. år övergå
till Sv. teatern i Stockholm. Hon vann
där en avgjord succé som Iza i Dumas
d. y:s "Bildhuggaren Clémenceau",
och hennes anseende som en energisk
och intelligent
karaktärsskådespelerska steg år från år. Ären 1891—9S
var S. ånyo knuten till Dramatiska
teaterns ensemble. Där var hon bl. a.
en blodfull och realistisk
framställa-rinna av den Echegarayska
dramatikens kvinnogestalter ss. titelrollen i
"Mariana" och Mathilda i "Offrad".
S:s temperament hänvisade henne till
passionerade kvinnofigurer; hon
gjorde sig mest gällande, när hon kunde
använda en energisk mimik, ge sig
hän i eruptiva utbrott och låta rösten
få en mörk lidelsefull klang. I vissa
roller ss. Kerstin i Ernst Lundquists
"Lilla professorskan", Alma i
Sudermanns "Ära" och Inga Eos i Anna
Wahlenbergs "Farbror Pål" närmade
sig hennes elastiska lynne lyckligt
ingenuegränsen, och hon framträdde
även fullt illusoriskt som den
åldrande Ebba Reutercrona i Topelius’
"Efter femtio år". Våren 1898
lämnade S. åter Dramatiska teatern. Hon
gästspelade 1898—1903 hos Emil von
der Osten och liade 1904—08 eget
sällskap. Under dessa år drog hon
uppmärksamheten till sig i titelrollerna
i P. Bertous "Za-Za" och Strindbergs
"Fröken Julie", som Margaretha i
Goethes "Faust", Johanna i Schillers
"Orleanska jungfrun", Henriette i
Strindbergs "Brott och brott" och
Regina von Emmeritz i Topelius’
skådespel med samma namn. Hon
tillhörde de Ranftska scenerna 190S—17
och spelade på Sv. teatern bl. a. Karen
i Björnsons "Geografi och kärlek"
och titelrollen i Bissons "Madame
X", den sistn. enligt samtida kritiker
hennes främsta sceniska prestation.
Ären 1917—23 var S. anställd vid
Lo-rensbergsteatern i Göteborg, där hon
även fungerade som instruktris.
Under sitt sista levnadsår bedrev lion
teaterpedagogisk verksamhet i
Stockholm. — Gift 1) 1893—1900 med
genremålaren Karl Robert Lundberg
(bd 5 s. 96); 2) 1906—12 med
skådespelaren Harald Sandberg-, 3) 1913
med advokaten Torsten Sandgren.
A. L.
Sefström, se även Säfström,
Säv-ström.
1. Sefström, Nils Gabriel,
kemist, bergsman, f. 2 juni 1787 i Ilsbo
skn, Hälsingland, † 30 nov. 1845 i
Stockholm. Föräldrar: komministern
Jacob Gabriel S. och Anna Broman.
— S. blev student i Uppsala 1807.
Nils Gabriel Sefström. Litografi.
Efter att några år ha biträtt sin fader
i hans prästerliga gärning kom han
1809 till Karol. inst. Där
uppmärksammades han av Berzelius och blev
snart en av dennes mest omhuldade
lärjungar. Han disputerade 1813 för
med. drsgrad och var underläkare vid
Serafimerlasarettet 1813—17. S. blev
1812 lärare i kemi och
naturalhistoria vid Krigsakad. på Karlberg, 1813
adjunkt i kemi och farmaci vid Karol.
inst. och 1S17 lärare i fysik och kemi
vid Högre artilleriläroverket på
Marieberg. Är 1818 erhöll han prof:s
fullmakt. Sina befattningar i Stockholm
lämnade S. 1820, då han utnämndes
till förste lärare och föreståndare vid
den nyinrättade Bergsskolan i Falun.
Där stannade han till 1838, då han
på grund av sjukdom måste begära
avsked. Han flyttade 1839 till
Stockholm ocli verkade där som adjungerad
led. av Bergskollegium. S. blev 1815
led. av Vet. akad., 1816 av Krigsvet.
akad. och 1841 av Lantbruksakad.
Han var från 1820 till sin död red.
och utgivare av Jernkontorets
annaler. — S. var ej blott en utmärkt och
uppskattad lärare utan gjorde även
betydande insatser till den sv.
bergshanteringens fromma. Främst må
framhållas hans studier över slagger
och hans praktiska metoder att pröva
järn- och kopparmalmer. Som kemist
är S. särskilt känd för upptäckten av
grundämnet vanadin (1830) i
järnmalm från Smålands Taberg samt för
påvisandet, att grafit blott är kol.
Ett för sin tid märkligt framsteg
inom geologin gjorde S., då han fann,
att den sannolika orsaken till
räfflorna i våra berg skulle ha varit en
stor flod, som antogs lia översvämmat
landet. S. utgav ett stort antal
skrifter, som huvudsakligen publicerades
i Jernkontorets annaler och Vet.
akad:s handlingar. Från 1837 till sin
död bidrog han med ekonomiskt-kon-
Lotten Seelig-Sandgrren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
