- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 7. Sibylla-Tjällgren /
210

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Stenhammar, Fredrika - 7. Stenhammar, Ernst - 8. Stenhammar, Elsa - 9. Stenhammar, Wilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stenhammar

210

Stenhammar

varas i Mus. akad:s bibi. Är 1864 blev
S. led. av Mus. akad., och 1875 erhöll
hon Litteris et artibus. -—■ Gift 1863
med tullkontrollören och
operasångaren Oscar Fredrik Stenhammar.

B. Hgn

7. Stenhammar, Ernst Wilhelm
Emanuel, arkitekt, f. 26 mars 1859 i
Stockholm, f 9 mars 1927 därstädes.
Son till S. 4. — S. studerade vid
Tekn. högskolan 1877—82 och vid
Konstakad. 1882—84. Han var
assistent vid Tekn. högskolan 1887—90,
extra lärare i husbyggnadskonst där
1890—99 och lektor där i samma
ämne 1899—1905. Fr. o. m. 1887 var han
även verksam som praktiserande
arkitekt i Stockholm. S. var särskilt i
tekniskt hänseende en kunnig och idérik
arkitekt och kom att engageras för
ett stort antal av de
byggnadsupp-gifter, som den ökade kommersiella
utvecklingen och utbyggnaden av
sociala institutioner inom landet
föranledde fr. o. m. sekelskiftet. Han
tillhörde den arkitektgeneration, som
under Ferdinand Bobergs ledning
sökte frigöra sig från de stilhistoriska
traditionerna i 1800-talets
byggnadskonst, och sökte särskilt hävda
möjligheten att i byggnadernas exteriör
ge ett starkare uttryck för
konstruktionen. Banbrytande i detta
hänseende äro affärshusen Centralpalatset vid
Tegelbacken (1895-—99) och
Myr-stedts vid Kungsgatan (1910), båda
i Stockholm; det förras stomme är av
järn och sten, det senares av
armerad betong, och båda ha fasaderna
upplösta i bärande vertikala leder och
fönsterytor. Sin mest omfattande
insats gjorde S. som sjukhusarkitekt:
Södra barnbördshuset (1901) och
Barnsjukhuset Samariten (1909) i
Stockholm, lasaretten i Vadstena
(1909), Nyköping (1914) och
Skellefteå (1915) samt tuberkulossjukhus i
Stockholm (S:t Göran, 1906),
Uddeholm (1909), Västerås (1911), Lin-

Ernst Stenhammar.

köping (1912) och Umeå (1914).
Som sakkunnig på detta område var
S. 1903—27 led. av styr, för
Stockholms sjukhem. Till hans mest
uppmärksammade arbeten hör vidare den
fantasifulla utformningen av
vinterträdgården i Grand Hotel Royal i
Stockholm (1910). Vidare må
nämnas ett flertal bankbyggnader i
Stockholm och landsorten,
elektricitetsverket och teatern i Köping (1899,
1901), tingshuset i Mora (1903) och
vattenverket i Hälsingborg (1906). S.
var även verksam som restaurator
bl. a. av Storkyrkan (1909) och
Tyska kyrkan (1913) i Stockholm och
Tessinslottet Sjöö i Uppland. ■— Gift
1) 1895—1910 med Edla Maria
Carolina Anna von Schoultz; 2) 1911
med skådespelerskan Anna Flygare
(bd 2 s. 542). M. L-n

Elsa Stenhammar.

8. Stenhammar, Elsa Elfrida
Marguerite, musiklärarinna, pianist,
f. 23 maj 1866 i Stockholm. Dotter
till S. 6. -— Efter organistex. 1885
genomgick S. Musikkonservatoriets
teaterelevskola och debuterade 1888
vid Dramatiska teatern. Ären 1888—
91 var hon (med undantag för
studier i Paris 1889—90) engagerad vid
Stora teatern i Göteborg. Från 1891
var S. musiklärarinna i Göteborg och
grundade efter hand en avgiftsfri
körskola, från vilken en stor blandad kör,
”Elsa Stenhammarkören” (med S.
som dirigent), rekryterades. Hon
anordnade från 1895 tills, med Elfrida
Andrée årligen ett tjugutal
folkkonserter i staden. Dessutom gav hon,
med början 1906, som solist (alt) och
körledarinna populära folkviseaftnar,
även på turnéer. Är 1916
överlämnade hon sin kör (sedermera Göteborgs
konserthuskör) jämte körskolan till
Göteborgs orkesterfören.; hon
kvarstod som körinstruktris och ledare för
skolan, varjämte hon en följd av år
var lärarinna vid fören :s
orkester

skola. Sedan 1936 är hon bosatt i
Stockholm. — S. erhöll Litteris et
artibus 1924 och blev led. av Mus. akad.
1930. — Ogift. K. R.

9. Stenhammar, Karl Wilhelm
Eugène, tonsättare, pianist, dirigent,
f. 7 febr. 1871 i Stockholm, f 20 nov.
1927 på Jonsered i Partille skn,
Göteb. län. Bror till S. 7. — Redan
i barnaåren röjde S. ovanlig
musikbegåvning. Vid sidan av pianolektioner
bedrev han övningar i harmonilära,
vilka redan 1879—80 resulterade i
små kompositioner. Hans såvitt
bekant första tryckta alster utgöres av
två visor, ”Fågeln på frusen gren” och
”Lärkan”, vilka ingå i ”Bilder ur
djurens lif för skolah och hemmet” (utg.
av prinsessan Eugénie, 1883).
Barn-domskompositionerna bestå av
pianostycken (sonater) och vokalmusik för
musikutövningen i hemmet, bl. a.
också en opera efter Topelius’
”Prinsessan Törnrosa”. Tonsättningen av
Gellerstedts ”1 skogen”, som
publicerades 1892, komponerades 1887. Vid
denna tid var S. gymnasist vid Nya
elementarskolan i Stockholm men
revolterade mot skolgången och
ägnade sig från mars 1888 helt åt
musikstudier. Hans lärare i piano blev
Richard Andersson; kontrapunkt och
komposition studerade han för J.
Dente (1888—89), Andreas Hallén
(1889—92) och Emil Sjögren,
orgelspel för W. Heintze och A.
Lagergren. Han avlade organistex. som
pri-vatist 1890 och var ett par år
organist vid franska kyrkan i Stockholm.
Samtidigt med studierna sågo
åtskilliga verk dagen: körballaderna
”Prinsessan och svennen” till text av K. A.
Melin (påbörjad 1886 eller 1887;
första delen, ”1 rosengården”,
uppförd 1892) och Viktor Rydbergs
”Snöfrid” (1891); tre körvisor a
cap-pella till dikter av J. P. Jacobsen
(1890); balladen ”Florez och
Blanze-flor” (text av O. Levertin, 1891);
ett stort antal sånger bl. a.
”Lokke-leg”, ”Aftenstemning” och ”Ballad”
(1888), ”När sol går ned” och
’Tr-melin Rose” (1889) samt tre sånger
till text av Heine (1888—90). På
våren 1892 började han komponera
en opera av Ibsens ”Gildet på
Sol-haug” med endast obetydliga
strykningar av originaltexten (uppf. i
Stuttgart 1899, i Stockholm 1902). I
dessa ynglingakompositioner, som visa
en förbluffande formsäkerhet, talas
den nordiska musikromantikens
allmänna språk, men man finner redan
från början ss. karakteristiska drag en
viss återhållsamhet och öm
varsamhet i stämningsanslaget. Den
förfinade, ombonade miljö, vari S. växt
upp, präglar också hans tonspråk,
som aldrig förlorar sig i högljuddhet
eller våldsamhet och överraskande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:33:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smok/7/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free