Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Sture, Sten - 8. Sture, Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
299
Sture
tiskt oskadliggöra Gustav Trolle.
Redan innan denne på eftersommaren
1515 ss. nyvigd ärkebiskop anlände
till Sverige från Rom, berövade S.
ärkestolen det ekonomiskt viktiga
Stakets län. Han sökte förgäves förmå
Gustav Trolle och en av dennes
främsta anhängare, Sten
Kristierns-son (Oxenstierna), att bege sig till
ett herremöte i Tälje i slutet av juli
1516. Vid detta möte synes S. ha
haft rådsmajoriteten väl i sin hand,
och han beslöt gå till aktion mot sina
motståndare. Själv hävdar S., att det
varit uppdagandet av förrädiska
förbindelser mellan dessa och konung
Kristian, som tvingat honom att
ingripa. Först angreps, besegrades och
tillfångatogs Sten Kristiernsson, som
frivilligt eller tvingad avlade en
bekännelse om konspirationer, riktade
mot S. Längre fram kom turen till
andra framskjutna män inom
rådsoppositionen, Erik Trolle, Nils
Bosson och Peder Turesson (Bielke),
vilka samtliga efter kortare eller
längre dröjsmål berövades friheten.
Huvudmotståndaren Gustav Trolle var
på grund av sin ställning som kyrkans
överhuvud svårare att komma åt. S.
valde gentemot honom till att börja
med den metoden att förmå några av
biskoparna till påtryckningar på
ärkebiskopen, samtidigt som han i Rom
lyckades utverka ett påvebrev riktat
mot de kyrkans män i Sverige, som
icke dragit sig för att väcka oenighet
inom riket. Trots dessa
riksföreståndarens i stort sett framgångsrika
försök att isolera Gustav Trolle vägrade
denne att kapitulera. S. tvekade i
denna situation icke att använda våld
även mot ärkebiskopen. I okt. 1516
igångsatte han belägringen av Stäkets
slott. ■— Den uppblossande
inrikespolitiska konflikten stod i nära
sammanhang med den alltmer ökade
spänningen i förhållandet till
Danmark. Där ansåg sig Kristian II
fär-digrustad att göra sina krav på
Sveriges krona gällande. Sedan
fredsförhandlingar i Halmstad i febr. 1517 lett
till intet, började på sommaren s. å.
danska härjningar vid Sveriges kuster.
S., som under våren bedrivit en
intensiv propaganda, varvid sambandet
mellan Gustav Trolles aktion och de
danska erövringsplanerna med iver
framhållits, lyckades slå tillbaka det
danska angreppet vid Vädla utanför
Stockholm. Därmed försvunno
ärkebiskopens möjligheter att hålla stånd
inför övermakten. Vid ett riksmöte
i Stockholm i nov. 1517 dömdes
Trolle till avsättning, och beslut
fattades om borgen Stäkets nedrivande.
Kort därefter kapitulerade
ärkebiskopen. Vid 1517 års utgång stod
alltså S. som segrare på både den inre
och den yttre fronten. Även det
för
nyade danska krigståget sommaren
1518 resulterade i sv. seger (slaget vid
Brännkyrka). S. å. anlände till
Sverige den påvlige legaten Arcimboldus,
vilken förutom insamlandet av
avlats-medel till den blivande Peterskyrkan
hade i uppdrag dels att försona
andliga och världsliga i Sverige, dels att
åstadkomma fred mellan detta rike
och Kristian II. Det är naturligt, att
S. och hans närmaste medhjälpare
nedlade stor möda på att vinna
Arcimboldus på sin sida, och det vill
synas, som om man genom
hedersbetygelser och ekonomiska förmåner
lyckats ganska väl i detta hänseende. —
Är 1519 kom emellertid ett svårt
politiskt bakslag för S. Det visade sig,
att Rom inte längre stod bakom
Arcimboldus, utan att Kristian II och
Gustav Trolle hos påven vunnit gehör
för sin uppfattning av den nordiska
konflikten. S. och flera av hans
medhjälpare ålades med hot om
bannlysning och interdikt att inom fem
månader stå till svars i Rom för sina
handlingar mot Gustav Trolle.
Samtidigt visade det förnyade dansk-sv.
kriget, att de sv. allmogehärarna i
längden skulle få svårt att stå emot
Kristian II :s värvade och väl
utbildade trupper. I denna brydsamma
situation beslöt S. att söka hjälp hos
hansestäderna och Polen. Innan
riksföreståndarens kansler, Peder
Jakobsson, hade hunnit komma i väg på sin
beskickning söder ut, träffades
emellertid S. under slaget vid Äsunden i
jan. 1520 av en dansk kanonkula och
avled omkr. två veckor senare,
lämnande riket i ett ytterligt svårt och
farofyllt läge. Redan s. å. stod
Kristian II som segrare i den nordiska
kampen. Vid Stockholms blodbad i
nov. glömde den nye härskaren ej S.,
vars kropp upptogs ur graven och
brändes. —• Våra dagars uppfattning
av S. avviker åtskilligt från en äldre
tids. Geijer kallade honom ”den
ädlaste och ridderligaste av Sturarna”
och gav därmed uttryck åt den
foster-ländskt-romantiska historiesyn, för
vilken S. främst blev försvararen av
de nationella värdena mot angrepp
från Danmark och från den romerska
kyrkans män. I själva verket är det
S. själv och hans anhängare, som i
sina agitatoriska skrivelser och starkt
färgade redogörelser för
händelseförloppet under den stora
inrikeskonflik-ten lagt grunden till denna länge
allm. vedertagna uppfattning av
honom. Gustav Vasa fullföljde i sin
nationella propaganda beredvilligt vad
S. börjat. Först under de senaste
årtiondena har ss. resultat av strängare
källkritik en ny bild av S. utformats.
Den ljusa riddargestalten har fått vika
för en statsmannapersonlighet, vars
mest utmärkande drag var hänsynslös
viljekraft. Denna nya uppfattning är
tvivelsutan väl dokumenterad. Det bör
dock framhållas, att åtskilligt tyder
på förekomsten av ett betydande
inflytande vid politikens utformning
från riksföreståndarens närmaste
förtrogna. På viktiga punkter är det
svårt att avgöra, i vad mån S. själv
varit den ledande kraften. Att han ägt
personliga egenskaper, som kommit
framför allt allmogeskarorna att
fylkas kring honom, torde dock icke
kunna förnekas. — Gift 1511 med
Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna)
(bd 3 s. 192). — Litt.: G. Carlsson,
”Hemming Gadh, en statsman och
prelat från Sturetiden” (1915) och
”S. S. d. y. En karaktärsstudie”
(Scandia 1929); R. Bergström,
”Studier till den stora krisen i Nordens
historia 1517—1523” (1943); R.
Stensson, ”Peder Jakobsson
Sunnan-väder och maktkampen i Sverige 1504
—1527” (1947); G. Olsson, ”Stat
och kyrka i Sverige vid medeltidens
slut” (s. å.); S. U. Palme,
”Riks-föreståndarvalet 1512. Studier i
nordisk politik och sv. statsrätt 1470—
1523” (1949); G. Carlsson, ”Några
problem i Sturetidens historia” (Hist.
tidskr. s. å.); G. T. Westin, ”Striden
kring riksföreståndarvalen 1512”
(Scandia 2, 1948—49); Greta
Wie-selgren, ”Sten Sture d. y. och Gustaf
Trolle” (1949). R. St.
8. Sture, Svante, greve,
riksråd, riksmarsk, f. 1 maj 1517 på
Stockholms slott, f 24 maj 1567 i
Uppsala. Son till S. 7. •—■ Gustav
Vasa handledde S:s tidigaste
uppfostran, varigenom konungen dels kunde
ge denna en för honom själv
lämplig inriktning, dels erhöll en ypperlig
kontrollmöjlighet över S., bådadera
av vikt med hänsyn till Vasaättens
ömtåliga ställning till Stureätten,
särskilt under 1520-talet. S:s
vidareutbildning förlädes enligt tidens sed till
Tyskland, där betecknande nog
Gustav Vasas svärfar hertig Magnus av
Sachsen-Lauenburg fick ta hand om
den unge S. Dessa
försiktighetsåtgärder kunde dock icke förhindra att
lybeckarna 1534 sökte rycka in S. i
Grevefejdens politiska konspirationer.
De lockade med list ynglingen till ett
möte och förde honom sedan med
våld till Lybeck, där de erbjödo
honom Sveriges krona, om han ville
låna sitt namn åt en av dem
igångsatt upprorsrörelse i detta land. S.
avvisade kategoriskt anbuden. Han
kvarhölls emellertid i staden, och först
1536 återvände han till Sverige. Här
rönte han de följ, åren många bevis
på Gustav Vasas gunst. Är 1537 blev
han hövitsman på Stegeborgs slott och
året därpå även över Söderköpings
stad. S. å. ingick han äktenskap,
varigenom han blev besvågrad med ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
