Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trenter, Stieg - Tre Rosor, släkt - 1. Tre Rosor, Ture - 2. Tre Rosor, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre Rosor
33
Tre Rosor
(s. ä.), ”1 dag röd...” (1945),
”Lysande landning” (1946), ”Tragiskt
telegram” (1947), ”Träff i helfigur”
(1948), ”Eld i håg” (1949), ”Lek, lilla
Louise” (1950),”Ristat i sten” (1952),
”Aldrig Näcken” (1953) och
”Roparen” (1954). — T. framstår i sina
rappt skrivna romaner som
detektivförfattare av internationell klass;
flera av hans böcker ha också blivit
översatta till olika språk. T. är angelägen
om att knyta samman en intrig som in
i dét sista lämnar läsaren i ovisshet
om utgången och i allmänhet lyckas
han härmed. Utan att särskilt lägga
an på karaktärsteckningen fängsla
hans detektivromaner i stället genom
den ideligen åtstramade handlingen
och en god och omväxlande
miljöskildring. — T. har i många av
böckerna fångat initierade glimtar från
pittoreska stockholmskvarter. Tills,
med fotografen K. W. Gullers har T.
även utgivit .bildböckerna ”Italien”
(1949) och ”Gamla stan” (1953), där
T. svarat för den beledsagande texten.
— Gift 1937 med Gunnel Pehr sson.
H. U.
T re Rosor, i senare tid efter
vapenbilden givet namn åt en gammal sv.
frälsesläkt. Dess äldste säkert kände
stamfar torde ha varit den på
1300-talet levande frälsemannen Jon
Knutsson, som i egenskap av dotterson till
västgötalagmannen Bengt Hafridsson
hade förbindelser med högfrälset. Hans
son, västgötalagmannen Knut
Jonsson (f omkr. 1438), hade två söner, av
vilka den ene var sv. riksrådet Jöns
Knutsson (t omkr. 1497) och den
andre Alv Knutsson (f omkr. 1496),
som från mödernet ärvde stora gods i
Norge och blev riksråd där. Alv
Knutssons son, norska och sv. riksrådet
Knut Alvsson (f 1502), begav sig i
slutet av 1500 till Sverige och var en
av de sju herrar, som i Vadstena 1501
proklamerade upproret mot konung
Hans. Han blev far till Karl Knutsson
(f 1520) och hövitsmannen på Kalmar
Erik Knutsson (f 1520). Jöns
Knutsson hade sönerna riksrådet Erik
Jönsson (t 1507) och rikshovmästaren
Ture Jönsson (T. 1), av vilka den sistn.
blev far till riksråden Johan
Tures-son (T. 2) och Lars Turesson (f 1560)
samt till domprosten Göran Turesson
(t 1543). Johan Turessons son,
riksrådet Gustaf Johansson (f 1566), blev
greve 1561. Släkten utdog i början av
1600-talet med dennes sonson Johan
Stensson. Den ovannämnde Knut
Jonssons syster Märta blev i äktenskap
med västgötalagmannen Gustaf
Magnusson (f omkr. 1434) stammoder för
släkten Tre Rosor till Horshaga, som
på svärdssidan utdog med deras son,
biskop Bengt Gustafsson i Skara (f
1460). —• Litt.: K. H. Karlsson,
3 Svenska män och kvinnor VIII
”Genealogiska anteckningar. T. R.”
(Personhist. tidskr. 1905). H. G—m
1. Tre Rosor, Ture Jönsson,
riddare, lagman i Västergötland, f.
troligen på 1470-talet, t 1532. Son till
riksrådet Jöns Knutsson och
Ingegerd Eriksdotter (Skanke). — T. kom
genom arv tidigt i besittning av en
stor förmögenhet, främst gods i
Västergötland. Detta förhållande jämte
en god intellektuell utrustning —
tydligen upptränad under ganska
omfattande bokliga studier — gav honom
redan i unga år en framskjuten
ställning i den sv. rikspolitiken. År 1497
deltog han i det sv. riksrådets
uppror mot Sten Sture d. ä. och
medverkade till konung Hans’ kröning.
Härför belönades han med
riddarvärdig-het, gjordes till medl. av riksrådet och
blev 1499 lagman i Västergötland. När
Sten Sture 1501 reste upprorsfanan
mot kung Hans deltog T. i det danska
försvaret av Stockholm men svor 1502
efter kung Hans’ militära nederlag
herr Sten trohet. Under 1500-talets
första decennium var T. sedan en
trogen anhängare av den mot Danmark
aggressiva sturepolitiken, inte minst
sedan han själv berövats sina
betydande norska släktegendomar. Men av
Svante Sture fick han icke den
belöning för sin politiska medverkan, som
han väntat, utan såg sig tvärtom
åsidosatt för dennes son Sten, vilken
fick just de förläningar T.
eftertraktat. Då sökte han sig över till
råds-partiet, vilket stod i motsatsställning
till Sturarna. Vid Svante Stures död
1512 var han medl. av deras krets och
biträdde deras konstitutionella
program: en union mellan Nordens tre
riken men med regeringsmakten
förlagd till respektive rikens råd. I
Sverige vann emellertid Sten Sture d. y.
maktkampen, och T. liksom övriga
rådsherrar svor honom trohet. —
Fram till 1520 synes T. ej ha
engagerat sig djupare i rikspolitiken. Han
stod sålunda utanför konflikten
mellan Sten Sture d. y. och Gustav Trolle
men sökte förmå parterna till
förlikning. Även då kung Kristian på
nyåret 1520 riktade sitt förkrossande
slag mot Sverige tycks T. på ett
märkligt sätt ha hållit sig i bakgrunden.
Det berodde inte på att han saknade
resurser eller erbjudanden att ingripa.
Efter Sten Stures död i slaget vid
Bogesund uppmanade Kristina
Gyllen-stierna och dalkarlarna honom att
taga ledningen i försvaret av landet,
men T. följde ej maningen. Han
liksom huvudparten av rikets råd böjde
sig för Kristians militära övermakt,
kanske också i förhoppning att
uppnå en interskandinavisk uppgörelse,
som kunde ordna den för stormännen
brännande frågan om deras egendom
utanför det egna landet. Den danska
regimen tog ett snart slut. Sommaren
1521 nådde den sv. upprorsrörelsen
Västergötland. T. uppsade då —
såsom den förste bland riksråden —
kung Kristian trohet och huldskap
och anslöt sig till Gustav Vasa. Det
var ett steg som medförde rika
vinster. Vid valet av Gustav till konung
1523 utsågs T. till rikshovmästare,
rikets högsta värdighet näst
konungens. Han fick även det viktiga Älvsb.
län. Snart nog synes det ha uppstått
en allm. motsättning mellan honom
och konungen. På en rad olika
områden ha deras politiska planer och
åsikter skurit sig: rörande adelns
rusttjänst- och skatteskyldighet, där
T. opponerade mot de kungliga
kraven, rörande T:s privata godspolitik,
som konungen blandade sig i, och sist
men icke minst rörande
kyrkopolitiken. T. var den katolska kyrkan
trogen och en svuren motståndare till
lutherdomens revolutionära
kyrko-uppfattning. Visserligen var han
liksom huvudmassan av den sv. adeln
icke obenägen för en revision av de
kyrkliga egendomsförhållandena,
varom adelns proposition vid riksdagen i
Västerås 1527 vittnar. Men han var
ej i stånd att godtaga Gustav Vasas
i vissa avseenden ytterst fria tolkning
av Västerås recess, vilken förde
biskoparnas rikedomar över i konungens
ägo. Då denne efter att ha krossat det
andliga frälset vände sig inot det
världsliga, gjorde T. uppror 1529,
stödd av en stor del av adeln i
Västergötland och Småland. Genom
skickliga manövrer lyckades Gustav Vasa
isolera företaget och krossa det. T.
måste gå i landsflykt. Sedan T. vistats
en tid i Danmark, for han 1530 till
Nederländerna. Där anslöt han sig till
Kristian II, som då förberedde en
expedition för att återerövra sina
nordiska länder. T. deltog i den, men den
misslyckades helt, och därvid bragtes
T. —• ovisst hur —■ om livet i
Kungälv. —■ Gift med Anna Johansdotter
Vasa (halvsyster till Gustav Vasas
fader). — Litt.: C. F. Allen, ”De tre
nordiske Rigers Historie” (1—5, 1864
—72); S. Kraft, ”Sveriges historia
till våra dagar”, III: 2 (1944).
G. T. W.
2. Tre Rosor, Johan Turesson,
riksråd, f. på 1490-talet, f i mars 1556.
Son till T. 1. ■— Efter lång
utlandsvistelse, varunder han i tjänst hos
kejsar Maximilian I vann stor militär
erfarenhet, återkom T. 1524 till
hemlandet, där han loj alt underordnade sig
Gustav Vasa och för sitt återstående
liv blev en av dennes trognaste
medhjälpare. I motsats till sin broder,
domprosten i Uppsala Göran
Turesson, hade han ingen del i faderns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
