- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 8. Toffteen-Ö /
119

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Wachtmeister, Fritz - 7. Wachtmeister, Carl Hans - 8. Wachtmeister, Hans Carl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Wachtmeister

119

Wachtmeister

Fritz Wachtmeister. Målning (detalj) av M.
Mijtens d.ä. (Gripsholm).

chef med stor utmärkelse i kriget i
Skåne, 1678—79 i företaget mot
Preussen, för vars misslyckande han
däremot kom att få en viss skuld; till
något ansvar blev han i den följ,
rättegången dock inte fälld. W. var 1682
—95 chef för Karelska kavallerireg.,
men visade sig vara mindre lämplig
på posten. Hans bristande personliga
auktoritet, obalanserade lynne och
dåliga ordningssinne gjorde att han
kom att stöta sig med både konungen
och sina underordnade. Det var främst
därför, som han 1695 utnämndes till
den mindre krävande posten som chef
för sv., finska oeh estländska
adelsfanorna, I det stora nordiska kriget
spelade han en ganska slät roll, bidrog
genom svaghet och försumlighet till
Schlippenbachs nederlag vid Errestfer
1701 och tillfångatogs vid Loop
1704. I slutet av 1712 fick W. ■— mot
fyra fångna sv. officerares borgen —
resa till Sverige där han skulle
utväxlas mot den ryske generalen
Golo-vin. Av olika skäl kunde detta inte
ordnas, men W. kvarstannade likväl,
bl. a. på Ulrika Eleonoras inrådan.
De fyra borgensmännen blevo utsatta
för svåra repressalier men efter Karl
XII:s död togo deras anhöriga upp
saken och 1720 tvangs den då 74-årige
W. återvända till Ryssland. Tsaren
visade sig emellertid storsint och W.
frigavs. Han begärde och erhöll respass
till Estland, där han ännu ägde några
egendomar. Efter freden blev han rysk
medborgare och som sådan dog han
några få år senare. — Gift 1) 1675
med Charlotta Sibylla Leijonsköld,
t 1676; 2) omkr. 1683 med Margaretha
Elisabeth Taube. — Litt.: se
släktartikeln. S. S—s

7. Wachtmeister, Carl Hans,
friherre, sjöofficer, f. 27 april 1682 på
Tuna i Rystads skn, östergötl. län,
t 31 jan. 1731 i Stockholm. Son till

W. 5. — W. inträdde 1695 vid flottan
samt blev 1698 underlöjtnant och
1700 överlöjtnant. Är 1701 deltog han
i den misslyckade flottexpeditionen
mot Arkangelsk, 1702 utnämndes han
interimsvis till kapten vid
amiralitetet och 1704 deltog han i egenskap
av sekond på skeppet Öland i dettas
ryktbara strid mot en engelsk
flotteskader utanför Suffolks kust. Sedan
han under större delen av 1706
tjänstgjort vid engelska flottan, erhöll han
k. konfirmation på utnämningen till
kapten och de följ, åren fick han en
del mindre spanings- och
konvoje-ringsuppgifter. Är 1712 utnämndes
han till schoutbynacht, varmed följde
avsevärt mera självständiga befäl;
1714 lyckades han bl. a. överföra en
större konvoj till Stralsund. Karl
XII:s hemkomst och den därmed
följande ökade offensiva andan i
sjökrigföringen inneburo för W. flera
oväntade befordringar. Han blev 1715
v. amiral och chef för
stockholms-eskadern samt senare s. å. amiral.
Som chef för stockholmseskadern fick

Carl Hans Wachtmeister. Målning av D.
von Krafft.

han order att söka upp den ryska
galärflottan och förstöra denna, en
uppgift som dock icke kunde utföras,
då de utlovade skärgårdsbåtarna
aldrig hunno fram. Icke desto mindre
kom han genom sitt kraftfulla
uppträdande i Älandsskärgården att
avstyra ett planerat ryskt anfall mot
Roslagen. Är 1716 utnämndes W. till
överbefälhavare över huvudflottan
med uppgift att stänga in den danska
flottan för att hindra att Norge
undsattes. Situationen ändrades
emellertid då det blev uppenbart att Sveriges
fiender i stället ämnade försöka göra
ett anfall mot Skåne. W. behövde
emellertid ej ta upp striden med
övermakten, ty det stora
landstignings-försöket rann ut i sanden. Åren 1717

•—18 ligga W:s insatser främst på det
administrativa området. Sedan han
för Karl XII framlagt ett vidlyftigt
betänkande, som bl. a. förordade en
genomgripande förändring i
rekryteringen och utbildningen av personal,
fick han kungens uppdrag att
förverkliga ett av de där framlagda
projekten, nämligen uppförandet av
en docka i Karlskrona. Med stor
energi arbetade W. sedan därpå, bl. a.
med Polhems biträde. Är 1722 var
dockan färdig att tas i bruk, men det
visade sig att infartsportarna voro
för svaga. Hela det parti, vid vilket
de voro fästade, gav vika för vattnet.
Äratals arbete var spolierat och W.
skildes från arbetet. W:s insatser
under krigets sista år voro tämligen
betydelselösa; något högre befäl fick
han inte, troligen främst beroende på
att de makthavande misstrodde hans
politiska inställning. De följ, åren
förhöll han sig passiv i politiska frågor
men förde vid flera tillfällen med
energi och klokhet flottans talan. År
1727 utnämndes W. till president i
Amiralitetskollegium men han var då
för sjuk för att kunna göra några
större insatser. — W. var ingen större
taktiker eller strateg; särskilt synes
hans brist på offensivanda ha legat
honom i fatet. Däremot var han en
framstående organisatör med god
blick för tekniska och administrativa
problem. — Gift med Beata Jacquette
Ribbing. —• Litt.: J. Häggman,
”Studier i frihetstidens försvarspolitik”
(1922); se f. ö. släktartikeln. S. S—s

8. Wachtmeister, Hans Carl,
greve, sjöofficer, f. 2 april 1689 i
Karlskrona, f 7 mars 1736 därstädes.
Son till W. 3. — W., som 1704—06
i Holland studerade navigation och
artillerivetenskap, fick redan 1710
interimsfullmakt som schoutbynacht,
främst tack vare faderns inflytande.
Karl XII konfirmerade utnämningen
1712. W:s snabba och ganska
oförtjänta befordran blev på visst sätt
ödesdiger för honom själv, då han
erhöll viktiga uppdrag utan att
äga tillräcklig erfarenhet. Sä
betroddes han 1715 att med fyra rangskepp
och två fregatter kryssa mellan
Pommern och Danmark och vid tillfälle
angripa fienden. Kungens order om
ett offensivt uppträdande voro
mycket expressiva. W. tolkade dem
bokstavligt och gick till angrepp pä en
nära dubbelt så stor dansk eskader
med resultat, att han blev i grund
slagen vid Femern och måste ge sig
åt fienden. Karl XII uppskattade W: s
tapperhet och befordrade honom 1716
till viceamiral. Ulrika Eleonora
utnämnde honom 1719 till amiral. Han
tjänstgjorde tidvis 1720 och 1721 som
överbefälhavare över sv. huvudflottan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:33:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smok/8/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free