Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, vårdslöst tillbakalutad, och fäste sina ögon med en
viss tankspridd likgiltighet på Thora. Varje !drag i hans
öppna ansikte var nordiskt; de klara, allvarliga blå
ögonen, det blonda håret, den höga, fria pannan, allt
påminde om skaldens ord: »Blott tro och heder bo på en
panna, välvd som hans». Det högburna huvudet, den
lediga hållningen tycktes antyda, att han var ädling, icke
endast till börden, utan även till själ och hjärta.
Thora samtalade med Henrik, vars ansikte återgav
ganska livliga känslor.
»Kommer du ihåg ditt löfte till mig i Hamburg? Det
tyckes som du, efter din återkomst, altdeles skulle hava
förgätit detsamma», viskade Henrik till henne.
»Åh nej, jag lovade Emil något dylikt i Florens
förli-det år», svarade Thora med ett eget leende.
»Du är grym, Thora; huru är det dig möjligt att
oupphörligt gäckas med mitt trofasta hjärta? Åtminstone
borde jag kunna räkna på ditt undseende.»
»Tyst, väck icke det som sover», yttrade Thora. »Vi
äro ju på operan för att hava roligt och icke för att tala
allvar. Ser du, man beskådar oss och avundas dig
lyckan av min närhet, ehuru jag själv tycker att den är
ganska ringa, eller vad tänker du därom?» Kring Thor as
läppar lekte ett bittert leende.
»Du är illa stämd i afton.»
»Tror du det? — Åh nej, nu mera är jag aldrig
annorlunda. Jag föraktar världen och mig själv, under det
andra hylla oss båda; se där allt. Slumpen har lärt mig
det, vad rår jag därför?»
»Ditt tal, Thora, andas bitterhet, icke undergivenhet.»
»Är det då så underligt? Betänk, att jag nu återvänt
till mitt fosterland och — min lyckas grav. Men lämnom
detta, käre Henrik. Låt oss berusas av musiken samt
glömma både det förflutna och det tillkommande. Ah, se
där sitter Hugo Örnhjelm, egentligen min kusin. En
vacker nordisk typ, men med granithj ärta», tillade Thora.
»Du har sålunda försökt att få hans hjärta vekare?»
frågade Henrik med en viss ovilja.
»Men misslyckats.» Thora skrattade.
»Du är fruktansvärd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
