Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen reste sig Emil, gick sakta fram och stannade
bakom Thora och betraktade hennes arbete. En djup
suck arbetade sig upp ur hans bröst.
Thora spratt till, vände sig och frågade:
»Mår du illa?»
»Nej», svarade Emil kärvt.
»Vad fattas dig då, min vän?» Thora steg upp.
»Mig fattas allt», svarade Emil med bitterhet, »mig
fattas lycka, frid och framför allt framgång. Du har
rövat åt dig allt och lämnat mig intet kvar.»
»Åter detta~språk, som jag icke förstår. Har jag väl
lovat dig mera än vad jag förmått uppfylla? — Jag tror
det icke.»
»Åh nej, du har tvärtom uppfyllt vad du aldrig lovat. Vi
hava varit gifta över ett år, och vilket år ... Driven av en
blind, dåraktig kärlek, förenade jag mitt öde med ditt. Jag
hoppades finna den högsta jordiska sällhet vid din sida;
med vad har jag funnit — min olycka, mitt fördärv. Jag
älskade dig såsom en galning; och du — skänkte mig en
ömhet, nyckfull lik hela din varelse. Jag ville hos dig
tillbedja kvinnan, makan; men fann — en från sina
plikter lösryckt, självständig, om emancipation drömmande
varelse. Vi arbetade tillsammans; dina tavlor gjorde
uppseende, men mina såg man icke. Du blev mästaren;
jag blott fuskare. Ah, Thora, fattar du icke min avsky för
ett sådant liv: att överträffs av en kvinna, av sin egen
hustru; det är höjden av all förnedring. Min gäckade
kärlek kunde jag bära; men mitt av dig tillbakasatta
rykte såsom konstnär, det förlåter jag dig aldrig.»
»Emil, du är hård och orättvis. Kanske har jag missta-"
git mig i mina åsikter om kvinnans ställning och velatVse
den ifrån en allt för hög synpunkt. Däruti har jag
möjligen haft ’orätt; ehuru jag ännu icke inser det. Men
vad vårt konstnärskap beträffar, som du gjort till ämne
för en strid, har felet visst icke varit mitt. Det var ju
din egen önskan, att vi båda skulle måla till
prisutdelningen. Varför då förebrå mig verkningarna av vad du själv
frambragt? Och för övrigt, vad bevisar det väl att man
utmärkt mig? Att fordringarna av en kvinna ärö
ringare; då jag, såsom karl kanske aldrig blivit bemärkt.
Icke bör eller kan du vredgas på mig för det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
