Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina läppar, viskande: »Vi hava båda felat; må den
Allgode tillgiva oss vad vi brutit; frid över ditt stoft, arme
Emil!»
»Även detta har jag, enligt hans önskan, fört till hans
fädernejord, och där vilar det nu inom samma kyrkogård,
som gömmer Axels.»
Med en rörelse av obeskrivlig tacksamhet räckte Thora
generalen handen. Han kvarhöll den sägande: »Men den
andra brottslingen, skall ni även förlåta henne?»
»Herr general», svarade Thora milt, »jag har själv så
mycket att avbedja och försona, att mitt hjärta icke kan
annat än även förlåta henne. Huru skulle jag kunna
bedöma andras synd strängt; jag, som själv syndat!»
Thoras och Cordulas sammanträffande förbigå vi. Den
énas milda och försonliga sinne var ett talande motstycke
till den andras dystra, hemska och hopplösa samvetskval.
Då lidandet bröttThoras liv, liksdm stofmen ett rör,
träffade det hos Cordula en stark natur, som under en
hårdnackad kamp med egoismen skulle uppnå en hög, ehuru
bitter ålderdom.
Några dagar därefter återreste generalen till Miinchen
och medtog Cordula. Ett par år senare övergick Cordula
till katolska kyrkan och ingick i ett kloster för att under
botgörelsen nedtysta de gnagande kvalen i sitt inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
