Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke den pinsamma förlägenhet, som stod att läsa i
Bertas drag, afhålla sig från att få veta sanningen.
— Jag kan ej gifva någon förklaring öfver mitt
uppförande, svarade Berta utan att se på honom.
— Det vill säga, du vill icke? sade Liedgren och
släppte hennes hand.
Berta tycktes icke ha hört dessa ord, utan fortfor:
— Huru besynnerligt, kallt och främmande mitt
väsen än må förefalla, ber jag farbror tro, att jag af
själ och hjerta är farbror erkänsam för den godhet, som
blifvit mig bevisad, och att jag är fäst vid detta hus
med en djup och innerlig vänskap.
— Yid Gertrud, ja, det vet jag; men icke hyser du
någon vänskap för mig.
— Jo, farbror, det gör jag! inföll Berta.
— Möjligt, ehuru jag icke sett något prof derpå,
sade käradshöfdingen i det han reste sig och gick fram
till fönstret. — Det är så vanligt, tillade han, — att
ju mera välvilja man hyser för en person, dess mindre
får man igen.
— Farbror tror således ej på min erkänsla?
— Den har jag aldrig begärt, aldrig eftersträfvat,
svarade Liedgren och trummade på rutan.
Ett ögonblicks tystnad uppstod, hvarunder Berta
synbarligen kämpade en hård strid med sig sjelf,
derefter tillade hom helt lugnt:
— Det är omöjligt att af hjertat vara tacksam,
utan att äfven hysa vänskap för den, vid hvilken vår
erkänsla är fäst. Jag ber farbror derför tro på min
tillgifvenhet.
Häradshöfdingen vände sig hastigt om och kastade
på Berta en snabb blick.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
