Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bjurälfdalens karstlandskap i norra Jämtland. Af Fredr. Svenonius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott genom den mans utsago, som på 1850-talet varit med om det
tvetydiga nöjet att döda den siste, utan ock genom de talrika, ännu
kvarvarande och omisskänneliga »bäfverkanalerna». Utom det intresse,
denna å sålunda äger såsom antagligen ett bland de senaste tillhållen
för den skandinaviska faunans numera sällsyntaste djur, har den ock
i geologiskt hänseende egendomliga företeelser, till hvilka inom vårt
land inga motstycken äro beskrifna.
Bjurälfven uppkommer på norska sidan ur en sjö med det ej heller
alldeles ovanliga, ehuru numera här betydelselösa, namnet Fisklausen
i södra delen af Norsvels fjälltrakt och störtar sig efter omkring
4 kilometers lopp utför bergsluttningen ned i den dal, med hvilken
vi nu skola sysselsätta oss och i hvilken vandraren under omkring
en half mils väg mötes af den ena öfverraskningen efter den
andra. Kartutkastet (Bild 2) omfattar den del af älfven, som ligger
mellan dess inträde i dalen och det ställe, där den mottar det N-ifrån
kommande tillflödet Lill-ån, ett par kilometer V om Lejpikgården.
Vid beskrifningen följes samma ordning, hvari företeelserna
visade sig - d. v. s. vi gå från Ö till V.
Stigen når Bjurälfvens tämligen breda hufvuddal just där Lillälfven,
en bäck af omkring 10 meters bredd med ett omkr. 30 meter
högt vackert fall störtar sig utför bergsluttningen för att förena sig
med en vid första påseendet högst obetydlig liten bäck. I bergets
sluttning framträder en lerskiffer, som, med N-ligt fall af växlande
styrka, stryker N 70° O. Man förvånas, då vägvisaren kallar denna
bäckstump »Storälfven» och upplyser, att den just är Bjurälfvens hufvudfåra.
Redan en 40, 50 meter ofvanom föreningen tycks den ha
sin källa, ty dess vatten framkväller där med ymnigt flöde omedelbart
ur en vid bäckfårans sida befintlig låg grotta (a) vid foten af en åslik,
oftast sand- eller mulltäckt, jämförelsevis låg bergsrygg, som syntes
vara byggd förnämligast af grå, finkornig silurisk kalksten. Emellertid
fortsätter bäckens alldeles vattentomma, endast med klapper fyllda
bädd V om den skenbara källan en lång sträcka, till dess man vid
dess andra krökning mot S åter träffar vattnet, där det med vild fart
och doft brusande försvinner genom några alnsbreda hål (c) under
kalkklippan. Förr än dessa hål bildades, och troligen äfven nu vid
rikare vattentillgång visade sig (enl. vägvisaren) ett annat vackert fenomen,
i det att vattnet med stor kraft sprutade fram ur en omkring
100 meter nedanför befintlig rund öppning (b), främre mynningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
