Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
gårdstid kunna vi tänka oss, att fågellivet här var ungefär
likadant som under senare tider i Stockholms skärgård, innan
det där blivit för illa åtgånget av människorna. Med landets
fortsatta höjning blev Mälaren slutligen en insjö med sött
vatten, och havsfåglarna drogo sig tillbaka österut till det
salta eller åtminstone bräckta vattnets område. De gjorde
detta på grund därav, att de ej längre funno den näring de
behövde. Ejdrar och svärtor kunde t. ex. ej undvara sina
kära blåmusslor, som utgöra deras huvudnäring. Men att
sådana musslor en gång under forna tider funnits här i riklig
mängd, kan man se på den av deras vittrade skal
violett-färgade leran — bland annat på ett ställe ej långt härifrån,—
högt över Mälarens nutida vattenyta. Littorinahavet nådde
nämligen vid sitt maximum här mellan 50 och 75 m. över denna.
Havsfåglarne efterträddes av sötvattenfåglar. Hjälstaviken
stod tydligen genom ett brett sund, i vilket låg en med ekar
bevuxen holme — Ekholmen — därav Ekholmssund sedan
förkortat till Ekolsund — i förbindelse med Mälaren. Säkerligen
funnos där redan då änder, särskilt gräsänder. Men det är
uppenbart, att i den mån viken genom landhöjningen
uppgrundades blevo förhållandena allt gynnsammare för
vattenfåglarne. Då blev nämligen här en god växtplats för vass,
säv, fräken och en mängd andra vattenväxter såsom olika
natearter o. s. v., bland vilka fåglarne dels funno skydd, dels
ock riklig näring. Detta är alltså grundorsaken till det rika
fågelliv, som småningom utvecklats här. Utan denna frodiga
växtlighet skulle nämligen flertalet av de här levande fåglarne
ej kunnat finna uppehälle, häckplatser och trevnad,
fi Hjälstavikens stoltaste prydnad knöls vanarna äro rena
växtätare. De avbeta vattenväxternas skott och nå med sina
långa halsar deras rötter, som de likaledes förtära, och i
vassarne reda de sina väldiga bon, byggda av fjolårets rör.
De äro, som vi skola se, ganska talrika, men antalet häckande
par är ej så stort, ty varje par kräver ett visst område, inom
vilket hanen ej tål intrång av andra häcksvanar. De äro
stridbara dessa djur. Med S-formigt krökt hals och huvudet
nästan nedlagt mellan de halvresta vingarne simmar svanhanen
med fart lös på sin motståndare, och där vankas kraftiga
nyp med näbben och väldiga vingslag, om ej vederbörande
rymmer fältet. Jag har en gång sett, huru en svan slog
Sveriges natur 1920. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
