Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uti hans jaktområde, ty det visade sig att kråkor och råttor
voro dess enda föda. En vid ett under många år använt
berguvbo i Finland företagen undersökning av avskräde och
uppkastade magbollar gav till resultat: 9 harar, 70 ekorrar,
49 svarta och bruna råttor, 150 vattensorkar, 14 åkersorkar
3 vesslor, 2 kråkor, 2 järpar och 1 knipa. Denna
tillförlitliga statistik synes mig tala ett tydligt språk. Att uven till
så stor del livnär sig av de stora råttarterna tyder på, att
han oftare än man tror jagar inne på husknutarna och i
städernas utkanter samt därvid är en sträng tuktomästare
för djur, som vi öppet bekänna som våra svåraste skadedjur.
Alltså: se sanningen i vitögat och ta bort skottpenningarne
på den ståtlige nattsvärmaren.
Jag kommer nu till våra hökarter och må först som sist
bekänna, att här finnas endast små försonande drag att
framhålla. Det blir sålunda rätt otacksamt att uppträda som
deras försvarsadvokat. Duvhöken uppges sålunda av
KOLTHOFF vara en för våra hönsfåglar mycket farlig fiende. »I
hans bo finner man nästan alltid lämningar efter orr- och
tjäderungar, och jag tror, att, om höken en gång upptäckt en
tjäderkull, plockar han vanligen bort alla ungarna. Om
vintern är han även mycket farlig för rapphönsen, och om han
väl upptäckt en kull plockar kan vanligen en höna om
dagen, så länge det finns någon kvar. De undersökningar
jag gjort, ha dock visat att duvhöken, huru skadlig han än
är, ej är absolut uteslutande skadlig. Han är nämligen jämte
berguven och mården ekorrens tuktomästare. Sålunda ha av
flera hundra öppnade duvhökar ett stort antal haft ekorre i
sig, och ett ej ringa antal hade ätit kråka.» Och Sparvhöken
är bland det matnyttiga mindre villebrådet en lika våldsamt
härjande mordängel. »Jag har ofta funnit orrungar i hans
bo, t. o. m. i stor skala, och fullväxta rapphöns och järpar
gå ej säkra för honom», säger KOLTHOFF. Hans största och
kanske enda förtjänst är, att han utgör en hälsosam skräck
för gråsparvarna, dessa fågelvärldens gat- och ligapojkar,
som väl förtjäna det hårda öde, som drabbar en och annan
av dem, då de få blöda i sparvhökens stålfjädrade klor.
Och ändå: trots allt detta vill jag, huru besynnerligt det
ju kan synas, obetingat yrka på borttagandet av
skottpenningar å duv- och sparvkök. Och varför? Jo därför att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
